Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Lördagskväll
Vinden vilar, viken ligger som en spegel,
Kvarnen somnar, seglarn tar ner segel.
Oxarna bli släppta ut i gröna hagen
Allting rustar sig till vilodagen.
Morkullsträcket drager över skogen,
Drängen spelar dragklaver vid logen.
Förstukvisten sopas, gården krattas,
Trädgårdssängar vattnas och syrener skattas.
På rabatten ligga barnens dockor
Under brokiga tulpaners klockor.
Boll’n i gräset lagt sig i skym unnan,
Och trumpeten drunknat uti vattentunnan.
Gröna luckor äro redan slutna
Låsen stängda, reglar skjutna,
Frun går själv och släcker sista ljuset
Snart i drömmar sover hela huset.
Ljumma juninatten slumrar stilla
Still står gårdens nötta vädervilla
Men i stranden ännu havet gormar;
Det är bara dyningar från veckans stormar.
Perseus och Andromeda
I unkna grottan vid sandig strand
satt konungadottern fången.
Hon såg med längtan mot fjärran land,
och lyddes till böljesången.
I mörker satt hon, i klov och ked,
och trånade efter ljuset;
sig anden svingar på luftig led,
men kroppen var smidd vid gruset.
Till sist befriarn på vingad häst
från blånande sky sig sänkte;
han bräcker bojan som fången fäst
och friheten henne skänkte.
Till tack hon räddarn sin fria hand
och friheten ger tillbaka;
hon byter bojan mot kärleks band
och bliver hans äkta maka.
Han lyfter henne på springarns rygg,
och upp emot solen bär det;
men ner på havet hon skådar trygg
där böljan står blank som svärdet.
*
Så lyder sagan, berättad av Herodot,
som icke gör några reflexioner,
han fann väl ej något att säga däråt,
och hon behövde ej ha några konsiderationer!
Högsommar i vinter
Ute braskar vinterkvällen,
gatan ligger tyst och mörk,
draget skakar kaklugnsspjällen,
och av porten höres skrällen
när som vinden går i durk.
Enkel kvällsvard är till ända,
flickan dukar av vårt bord;
låt oss ljus i kronan tända
natten uti dag att vända,
natten är till nöjet gjord!
Jag skall fälla ner gardinen
att ej grannen här oss ser;
jag slår vin på karaffinen,
och med vackra solskensminen
sätt dig vid pianot ner.
Sjung om sommarn, sjung om skogen,
sjung om havet helst ändå!
Jämt till stormar redobogen
vresig vän, men alltid trogen,
svarta djup och böljor blå.
Nu vid dina friska toner
och pianots harmoni
växa mina pelargoner,
födda under heta zoner,
och till lummig lövskog bli.
På din eldskärm syns regattan,
vita segel, blåa berg;
och på palln sefirgarnskattan
spinner på den varma mattan;
blekta blommorna få färg.
I trymån jag ser vår lilla
våning i ett perspektiv
fast det är en optisk villa,
vinet målar icke illa,
ger den verklighetens liv.
Fjärran arbetsbordet vilar
under böckers tunga rad,
halvsläckt lampa dåsigt smilar
mot de svarta skaft och pilar
vid ett bläckigt pappersblad.
Till ditt rum jag sen kan titta,
ljusgrön möbel i creton;
hushållsboken kan jag hitta,
i din sykorg syns den sitta
mellan roller i kartong.
Men igenom dörrens springa
jag ditt lilla huvud ser,
blicken som en blåsmidd klinga
värjer hugg, men vill ej stinga,
nu i spegeln mot mig ler.
Och jag ser ditt ljusa änne,
blekt blir lampans röda sken,
blixten ifrån bröstets spänne
slår en ljungeld mellan tvenne
blickar som förgås i en.
Tyst! Det ringer i tamburen!
Ah, jag vet nog vem det är,
det är posten, sista turen;
men var tyst, min vän, som muren,
öppna ej, jag dig besvär!
Låt dem ligga i sin låda
kalla brev och korrektur,
friden blott hos oss får råda,
orostiftare de båda
stanna inom vällåst bur!
Sjung, min vigda älskarinna,
ingen ringning mer oss når,
sjung ännu, låt vinet rinna,
nöjets timmar snart försvinna,
nu är hela natten vår!
På Nikolai ruin
Visby 1870
Det är just i middagsoset
på Nikolai ruin,
då vårvinden blandar havsluft
med doft av ros och jasmin.
Djupt under mig nere vid stranden
man sjunger en Sankey-sång
och letar petrifikater
vid doften av rutten tång.
Och sången den är så sömnig,
så masig och monoton,
och jag blir så sömnig, så sömnig,
ty luften är full av ozon.
Mitt bolster är stoppat av murgrön,
till kudde ur en portik
jag lånar en mossig kragsten
av oäkta nordtysk gotik.
Och rönnen lovar att mota
sin kos båd flugor och knott,
det tjänar ej längre streta,
att sova på maten är gott.
Då hör jag från valvet inunder
den väldiga orgelns ljud
och röster av snöpta präster,
som tagit Kristus till brud.
De sjunga om Kristi kärlek,
om bruds och brudgummes band,
fast kärleken tycks något grekisk
där bruden är vorden till man.
Allt gällare stiger sången
i kyrkans bågnande skepp –
Nu lyfter bispen sin kräkla:
här tuktas andar med käpp!
Men skaror av arma själar
på stengolvet böja knä,
de rista på himlens portar
men hava ej guld till entré.
Allt gällare stiger sången
mot kyrkans kalkade valv;
de sjunga sitt Kyrie, Kyrie,
men dyrka den gyllene kalv.
Nu kyssa de kors och kulor
och sitta så vackert still,
men kyssa kalven på pannan,
när Gud vänder ryggen till.
Då stiger från altaredisken
en vällustig doft av mysk,
ty här skall kommuniceras
och packet det luktar snusk.
Och packet kryper i dammet
att smaka det vita bröd.
Bourgognen lyser i kalken
som bispens näsa så röd.
De ropte sitt Herre förbarma,
när prästen tog bägarn och drack,
de ropte sitt Kriste förbarma,
de ropte så valvet sprack.
Jag rycker mig ur min slummer
och ser mig försiktigt omkring,
men borta är pack och präster
och orgel och altarring.
Blott solen så hjärtligt lyser
i stället för smala ljus,
och groblad ränna och frodas
i fallna pelares grus.
Då blåser en bris från redden,
utur ett fönsterogiv,
han griper en murgrönsranka
och söker ett glättigt motiv.
Strax vaknar den svarta staren
som byggt i ett kapitäl,
han bryner sin näbb mot stenen
och sjunger till vindens spel.
Men under mig nere vid stranden
man sjunger en läsarsång
och letar petrifikater
vid doften av rutten tång.