Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Midnatt
I
När varje dag vår fattigdom förkunnar
…när helighetens djupa flöde tryter,
då locka oss som trolska hälsobrunnar
förkristna sakrament och urtidsmyter.
II
Vi lämna bävande det kristna hoppet
för bilder, drömda länge dessförinnan.
Ej av en fader ledes världsförloppet:
tvekönad är den stora gud-gudinnan.
Vår alltför sena själ vill icke hata
den lägre andevärldens skygga vimmel.
För tydlig ter sig ljusets vintergata.
För obeskuggad är de kristnas himmel.
Man flydde för de mörkare begären.
–Man tillbad ljusets adonai allena
och överlät den dunkla hemisfären
som arv och egendom åt det gemena.
Men lönnligt törstar människan att fira
den återkomst hon länge måst försaka
–där livet får sin trolska dubbelspira
och kerubim sin tjurgestalt tillbaka.
III
Och ändå göra korsets nya skaror
modernaste reklam för kristusanden.
–De hava inga mitror och tiaror,
och sakramentet spilla de i sanden.
De ana ej, att fristen är förliden.
–De komma drivande i muntra grupper.
De tro sig kunna överrumpla tiden
och vinna själarna med friska kupper.
De tro på ledning, men på en som rättas
av eftertanken, prövas, kontrolleras.
Den blinda tro med vilken berg försättas
känna de icke, den var aldrig deras.
En härlig stund skall deras välde vara:
de skola slunga fanorna och svärden
och flykta som en skugglik ryttarskara,
när andestormen kommer över världen.
Dårarna
Jag vet ej vad de känna, vilka ting
de söka, där de röra sig i ring,
och icke vad de tänka, där de stå
orörligt stilla, medan molnen gå.
–Den förste är en maharadjas son
av Ingenstädes och av Långtifrån.
Den andre heter greven av Chambord.
–Den tredje fyller tusen år i år.
Den fjärde är en kostbar vas
av idel genomskinligt glas,
där någon obeskrivlig hand
kanhända sätter ned en ros ibland.
Och de ha var och en sin värld och rymd,
för alla andra ögon skymd,
med egna månars makt och trolleri
och egna vintergator däruti.
–För länge sedan, några korta år,
dem lyste samma sol som vår,
och samma dag till deras kind sig slöt,
och samma tid i deras timglas flöt.
–De hade samma plåga, samma skri
och samma styckeverk av lust som vi.
Ja, deras liv vår både ljuvt och svårt
med mycken ofullkomlighet som vårt.
Men lönnligt närde de en högmodsdröm
att bärga livet undan livets ström,
att bygga åt sig ovan tingens storm
ett eget rike av fullkomlig form.
Och han som är en maharadjas son
förtörnades som vid ett helgerån,
när modern smekte med sin grova hand
hans ädla, marmorbleka kind ibland.
Och han som är av frankiskt kungablod
led bitter vånda i den hökarbod
där över gryn och mjöl och snus
han skymtade bourbonska liljors ljus.
Och han som fyller tusen år
och vet hur tidens tomma molnvärld går,
fann tidigt dvärgamödan alltför bråd
och lade undan syl och tråd.
Och han som är en kostbar vas,
ett ädelt ting av genomskinligt glas,
gick bort från henne som han hållit av.
För litet skär var gåvan, som hon gav,
och hennes kyssar–hennes varma ord
för mycket fläckade av synd och jord.
Så gledo de allt längre bort.
De stodo gränslöst fjärran inom kort.
De stodo bundna av en magisk ring,
och allt föll sönder runt omkring.
–Och tingen voro liksom utan klang
och utan syskonskap och sammanhang,
och ingenting var längre fast,
och själva ljuset var en sträng som brast…
Där stå de nu. Men ringen som dem band
har vidgat sig och blivit himlarand,
och ingen kåre, ingen krusning stör
förhävelsens domän där innanför.
De äro helt sitt eget mått.
De kunna icke nås av ont och gott.
Och vaktaren, som vallar dem,
han leder endast deras kroppar hem.
Oändligt fjärran därifrån
står oåtkomlig maharadjans son,
står oåtkomlig greven av Chambord
och han som fyller tusen år,
och han som är en kostbar vas
av idel genomskinlig glas.
–Blott deras kroppar skrida i allén.
Kring dessa brinner höstens sken.
Och deras anstaltskläder slå
kring lemmar utan styrsel, där de gå.
Det börjar redan blåsa kallt.
Oktobers bladguld virvlar överallt.
Vision
Jag ser din krona lyfta millioner
grenar och harpor mot det svarta rummet,
du träd av skugga, sken och illusioner,
ur intet vuxet, hängande förnummet.
Släkt efter släkt får skåda, hur du klädes
i prakt och mångfald, solar och planeter.
Men dina rötter vila ingenstädes.
–Du svävar mellan tomma ändlösheter.
Det rus varav du härligt genomböljas,
kan tyckas stolt och stort och outsinligt,
men stundom ser jag dina grenar höljas
av månblekt dis och dallra genomskinligt.