Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Inledningssång
Jag bringar druvor, jag bringar rosor,
Jag skänker i av mitt unga vin,
På alla stigar, på alla kosor
Jag slår den ljudande tamburin.
Jag tröttar ingen utöver höva
Med tomma foster från drömmars hem;
Jag sjunger endast vad jag fått pröva
Med mina sinnen, de sunda fem.
I moget kloke, I översluge,
Er har jag föga att bjuda på!
Du varma hjärta på tre och tjuge,
Du vet jag säkert skall mig förstå.
Kom du, som spritter i varje fiber
Och ej är vän av att skräda ord,
Följ mig till Brenta, följ mig till Tiber,
Om det ibland känns för kallt i Nord!
Hesperien heter det paradiset,
Där aldrig sommarn tar något slut,
Och ingen knarrig kerub med riset
De sälla syndiga jagar ut.
Ja, låt oss vandra, ja, låt oss ila,
Från foten skuddande hemlandssnön!
Kom att vid Como på kullen vila
Och se regnbågen stå över sjön!
På Dômens dörr i Milano glänta,
Hör hymner döna vid orgelns ljud–
Men håll din gudstjänst bredvid Magenta,
Och jubla tack till de fries Gud!
Låt icke sorgen få makten med dig,
Fast glädjen ej är vid Brenta gäst!
Frälst är Milano, frälst blir Venedig,
När frihets purpursådd strös härnäst.
Slut dig till Roma, det fornas moder,
Men stirra ej på dess öde rum:
Tänk dig i stället för fallna stoder
Ett bättre, nytt Capitolium!
Av gamla vaser i guld och lera
Vad stort, vad nyttigt har du väl lärt?
Det simpla svärdet uppå Caprera
Är tusen gånger så mycket värt.
Låt alle kännare högt predika
Om gruppen den och om torson den!
Jag såg på gatorna det antika
I dessa kvinnor och desse män.
För marmorstoder jag ej kan brinna,
Helst när det fattas dem arm och ben;
Jag vet blott, jag, att den skönsta kvinna
Alldeles icke var gjord av sten.
Jag vet, fast olärd som Cicerone,
Varest de rödaste läppar le:
I lunden under Neapels måne
Jag vet att minst du behöver be.
Du ser i fjärran Vesuven skicka
Sin rökkolonn genom högblå luft;
Där, hos den solbrända vingårdsflicka,
Skölj ner ditt överskott av förnuft!
Ja, låt oss ila, ja, låt oss springa,
Som yra fålar, av idel fröjd!
Hör du? Osynliga flöjter klinga
Ur luft, ur vågor, i dal, på höjd!
O, vad mitt hjärta har våndats, fånget
I frack, i flärd och i onatur!
Mitt unga lejon, tag nu ut språnget
Och slå med tassen omkull din bur.
Ja, låt oss svärma, ja, låt oss vandra
Där yppig skymning bland rosor rår!
I morgon blyges man för varandra,
Att man var säll som en gud i går.
I dag jag än kan få folk att lyssna,
Fastän jag blott har en svag tenor;
I morgon blir det min lott att tystna
För någon röst, som är stark och stor.
I morgon skall man ha glömt det hela,
I dag dock lever min lilla dikt
Och låter fritt små fontäner spela
I lust och solljus och tillförsikt.
Sitt ner och plocka bland mina rosor
Och rör med läpparne vid mitt vin!
På alla stigar, på alla kosor
Jag slår den ljudande tamburin.
Noli me tangere
Jag torgför ej mitt hjärtas lust och kval
Att skrynklas ned av obekanta händer.
Min fantasi dig bjärta lekverk sänder,
Men känslans helgedom hålls aldrig fal.
Om du ej misslynt strax mig ryggen vänder,
Kom i min park! Den är så mörk och sval.
Gå där bland blommor ifrån södra länder
Och se skulpturerna kring min portal!
Men över tröskeln skall jag dig ej föra.
Förstenad dörrvakt blott får äga öra
För skygga gäster utav doft och ljus.
Du nödgar mig–välan, ett ord jag ropar,
Som slott och park i blinken undansopar,
Och vad du ser är virvelsand och grus.
Neros gyllene hus
Jag vandrar omkring på en sträcka
av sjunkna palatsers grus,
där mossor muren betäcka
på Neros gyllene hus.
Den grund, där ogräs slår rötter,
var förr polerad och rik:
där stampade kejsarfötter
på speglande mosaik.
Och här, där ödlorna leka
och fjäriln fladdrar förbi,
ha senatorer stått bleka
för Nero i raseri.
Nu murgrön frodas och kryper
omkring caesarernas bo
och skriver i gröna typer
en dikt om minnenas ro.
På ramlade härskarsäten
historiens dom blir dömd.
Den lyder: glömd och förgäten,
för evig förgäten och glömd!
Du är blott en vanlig backe,
palats som sjunkit i grus!
Nu trampar min fot på din nacke,
du Neros gyllene hus!
Tro aldrig att jag beklagar
din flyktade prakt och glans:
ve dig och de forna dagar,
då icke friheten fanns!
Vad kan en ruin väl vara
för tidernas yngsta son?
En kulle, en mullhög bara
att se en utsikt ifrån.
Se! Solens kula sig sänker
bak pinjer och blåa berg;
på Coliseum hon blänker
i brunröd, glödande färg.
Hon stänker en purpurdroppe
på Buonarottis kupol.
Då allting är mörkt däroppe,
har du sagt god natt, o sol!
En gång, då solen går neder
i purpur och guld, som nu,
och nickar farväl till eder,
I eviga kullar sju,
då skall hon Roma betrakta
och småle odödlig glatt,
som ville hon säga sakta:
I gamla tider, god natt!
I morgon lämnar Sankt Peter
med suckan sin Vatikan.
Kring all naturen det heter:
nu vaknar den store Pan!
Det varma, rörliga livet,
som bundet i bojor frös,
av kuvande tvång omgivet
och osällt se’n hedenhös,
ur tusen knoppar det bryter,
en yster, kaotisk vår,
och havet av glädje ryter,
och Tibern jublande går.
Att sjunga vaggsång för slavar
Hesperiens vind var för god,
för god att sucka bland gravar,
där lagern på hån blott stod.
För god, att präster och skälmar
sig skulle bada däri;–
kring hjältars buckliga hjälmar
han sveper nu stolt och fri!
På blomsterbeströdda gator
det vimlar av frie män;
det åker en triumfator
på Via Sacra igen.
Bort, bort med Sankt Petri nyckel
och multnade helgonben!
På vantrons ömkliga gyckel
såg solen för länge re’n.
Bort med den dumma gestalten
ifrån Trajani kolonn!
Den är ej av rätta halten–
en bättre vill tidens son!
Ställ upp på pelarn en annan:
en genius, som blickar fritt,
med flygande lockar kring pannan
och mössa av frygiskt snitt!
Men synes dig sockeln för ringa,
tag Neros gyllene hus,
att genien fram må springa
för dig i sitt rätta ljus.
Den krönta mitran skall rysa
för bilden, som strävar mot skyn,
men solen aldrig belysa
en större, skönare syn.