Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Vid vakten
Flicka från Backafall, Briggen Tre Bröder
kryssar ikväll i Karibiska sjön,
medan en landvind från kusten i söder
stryker som sunnan därhemma kring ön.
Luften är kryddad av tusende salvor,
men jag ger bort dem varendaste en
mot att få vandra bland Backafalls malvor
–allt medan månen går vakt över Ven.
Vänta mig inte till sommaren, Ellen.
Då skall jag ännu ha linjen i norr.
Men när du står invid kyrkan om kvällen
tänk då att jag är en yr ollonborr,
som utan lov tar en törn mot din tinning
och – medan du med små händerna slår–
letar sig ner under bluslivets linning
allt medan månen i malvorna går
Känn, att inkräktaren bara vill veta,
om dina bröst bli som malvornas blom
var gång du känner min tanke sig leta
hem från sin vakt vid mesanseglets bom;
känn att det blott är din gosse som sänder
hälsningen att han som bärgad kapten
landar en gång under Backafalls stränder
–allt medan månen går vakt över Ven.
Det första hjärtat
Än klingar vägens vattenplurr
av vit och vattrad is,
och det är långt till humlans surr
kring ängens ärenpris.
Men alla diken rinner ren
så långt som Skåne når,
och alla kvällar brinner ren
som röda hjärtesår.
Sju svanar sträcker emot norr
i rödan solnedgång,
och ögonvrån vill ej stå torr
vid deras sträva sång.
Och somnar du vid traneskrik
så väcks du av en spov
vars flöjt förklingar veropslik
med långa mellanskov.
Din dag är full av eldig lust.
Som sol är backens sälg.
Och över havet drar en pust
ur nordans blåa bälg.
Allt har sitt klara ungdomssken
från flydda vårar kvar,
och drömmen vid en dikesren
är som den fordom var.
Men blir det kväll med fågelskri
och himlar såsom sår,
då sitter du där fattig i
din ungdoms nådeår.
–Var är ditt första hjärta, säg?
Var är den sträng som du slog
då hjärtat följde samma väg
som svanesträcket drog?
Hälsning från Flundrör
till Albert Abbe på 50-årsdagen
I
När stenbitarvåren fick fiskarn att lossa
sin isgnagda snipa omkring Petter Katt,
då började strax dina stilleben blossa
av färger som fräste och lekte tag-fatt.
När påsköstan nöp i de nyfödda lammen
och bonden på backen begynte att så
då stod ditt staffli som den buktande brammen
på skutor som trygga i saltskummet gå.
När sommarens närdingar barkades bruna
då målade du i din dristiga stil
faläsen som stiger så skönt mot Fortuna
med strandrågen vajande, vild och viril.
Och bocktörnet slets av den våta sydvästen
och Sundet bröt in såsom bälten av slam.
Då hade din pensel den finaste festen:
allt evigt i fisklägets luft fick du fram.
Och vindarna veno kring hamnplanens lutor
där mannarna möttes i läande vrår.
Du fångade friden kring sovande skutor
och snöljusets dova och värkande vår.
Arv och eget
En slaga går en slaga slår
långt borta i mitt blod.
Igenom långa led av män
hör jag den trygga takten än
som jag först sent förstod.
En åra går en åra slår
emot en relings kant
långt borta i det blod jag ärvt
och sjömäns shanties klinga djärvt
bakom min bröstkorgs spant.
Det är min lynnes dubbla lott
att jordens ro och havets gång
ej sluta med sitt växelspel.
Den är den vackra arvedel
som skapar trygg fast flyhänt sång.
Och bort går år och det blir vår
och genom blodet bärs igen
en rytm från rons och orons män.
God är den jord jag jämt är när
men all min lust är inte där.
Och när det redes mig en grav
Där Glumslövs källsprång gå,
skall det på stenen stå:
“Själv sjöng jag blott en liten stund,
sjung för mig evigt, Öresund.”
Gårdsmusik
I
Till tvåradig orkester
Än har mitt gamla vårspel
en fattig töna kvar,
men det är inget dårspel
som i min ungdoms dar.
Det blaffar och det blåser
med långt lungpiparljud
när någon knapp sig låser
och lipar: “Jeg vil ud–“.
Jag vill ock ut, men hjärtat
bor kvar i denna bälg
som vinterns sot har svärtat.
Ja, jag vill gå bland sälg
och gula frömjölsrökar
och honungsskodda bin
när alla blanka gökar
gala med blå sordin.
Men mina basar raspa
i gråa gårdskvarter,
och snart får jag väl haspa
mitt hesa handklaver.
Dock, innan spelet snappar
förgäves efter luft
och bästa stämman glappar
spelar jag oförnuft.
Det är för dig jag spelar,
arm och eländigt glad,
fast mången fjäder felar
i mina knappars rad.
Hör du hur bälgen sviktar
i sina klisterhål
medan om dig jag diktar,
drömmarnas marsgemål.
Shakespeareska drottningkvinnor
spraka i din gestalt,
Meissenska musch-herdinnor
lova sin herde allt
i dina linjers löpning,
i allt som just är du.
Hela min mandoms stöpning
springer för dig itu.
Går du där svanar lyfta
vingen ur vinteris,
går du där vindar snyfta
genom aprilblått ris
klingar var linjes löpa
liksom min unga sång.
Du kan mitt hjärta stöpa
till det jag var en gång.
Hör du hur hårt jag spelar
här på din djupa gård?
Hör du hur duren delar
sorgernas mollackord?
Hör du mig mörklagt basa
–medan jag får en släng
av någon tidningstrasa,
virad omkring en peng?
II
Till luta
Ja, du är mild som morgonmjölk
och ljuv som aftonregn
i stilla lunders hägn
där unga örter evigt gro.
–Du är mitt goda och min ro.
Som när det regnar tyst en vår
och jorden ligger ljus
i väta, glans och sus
så börjar sången åter gro.
–Du är min oro och min ro.