Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
En blommande kvist
För en enda junis blommande kvist
mot fjärdarnas solblanka spegel
kan jag glömma allt blommande skärt jag mist
och att vissna är livets regel.
För en gungande gren, som snövit och skir
hänger högt i gryningens strimma.
kan jag glömma att allting med tiden blir
förhärjat i stormar och dimma.
Jag stirrar i sjön, där solspelets lek
över böljorna fladdrar som lågor,
och glömmer hur varje min solglimt svek
och släcktes i mörknande vågor.
Jag tror jag är blind av allt flödande ljus,
som ur junis himlar blir givet.–
Jag glömmer att skuggan står vakt vid mitt hus
och att ingen blir solblind i livet.
Det enda
Snart är det bara ett som jag vill söka
på hela denna jord. — Vad lönar det att öka
med nya sländor de miljoner ord
som fladdra över skönhetsfestens bord,
när tiden diktar tungt om nöd och mord
och stormen går och världens grunder röka?
Vad lönar det att föra
en konstens klinga, smidd av spröda kval,
när livets bilor falla utan tal
och hatande varandra vi förgöra?
Snart finns det bara ett jag vet,
som återstår mig i det sista:
att söka dig, Rättfärdighet,
du mörka evigheters gnista.
Att bära dig i skygga händers kupa
igenom stormarna och hagelbrusen,
hur vägarna må stiga eller stupa.
Så kanske når jag fram till någon frusen.
Med famnen full
Och fick du sår, som bränna svidande
och fann du stormen, där du sökte frid,
och fick du famnen full av lidande–
så segna ej i tårar ned därvid.
Nej, tryck den tunga bördan till ditt bröst
och gå med den vid hjärtat vår och höst
och vänta stilla, vänta på din tid.
En sommardag, en jublande och rik,
en sommardag, då skogens knoppar springa,
en sommardag, då vindens röster klinga
i dallrande och flödande musik,
en helig dag, omvälvd av solens gull–
då skall du minnas, men då skall du le,
och dina ögon häpna se,
att du har gått med hela famnen full
av–fagra, fagra blommor.
Snö och månljus
Snö och månljus över stilla skogar.
Höjden fylld av stjärnor, djupet av kristaller.
Träden stå som stora, vita facklor,
flammande där himlaljuset faller.
Är jag än på jorden? Intet är sig likt.
Har jag redan skridit över tidens gränser?
Skådar ej min ande hur dess drömda land
vitt och gränslöst mot mitt öga glänser?
Allt är lyft till högre vidders vila
ovan tid och rum och mörka makters hot.
Snö och månljus över stilla skogar.
Stjärnor kring min tinning, stjärnor kring min fot.
Över en vagga
Den stjärnhöga natt, då ditt öde blev tänt,
låg snö över skogar och gärden;
och rymderna stodo i silverpränt
över den sovande världen.
Ett mönster av gnistrande iskristall
din moders ruta betäckte,
och utanför nickade vit en tall;
då vindar ur drömmen den väckte.
Din moders bädd låg i stjärneljus
de stilla och signade stunder,
då där ur två älskande pulsars sus
steg aningen om ett under…
Det undret tog form och blev du, min son
det undret bland tusen andra
är blott att ditt späda liv är ett lån
av tvenne som famnat varandra.
Jag lutar mig ned över anletsdrag,
som tala så mjukt om oss tvenne,
jag lyss hur det sjunger, det blodet, där jag
har flutit tillsamman med henne.
Och om våra famntags innerlighet
de oföddas väl kan befästa,
räds då ej för livet, min son, ty jag vet
nog ränkas du då bland de bästa.
Och blir av vår glädje en ton i behåll
för de kommandes levnadsöde:
nog stämdes den natten din själ ej i moll
på bädden i stjärnljusets flöde…
Hälsning till vänner
Tillägnas minnet av Jarl Olof Wegelius
Var flyger vårarnas vind? Vart vandra vännerna hän?
Stumma buros de bort, nu gästa som skuggor de huset.
Unga se vi oss bort, vi stå som ensamma trän
på branter där bilan gått fram och mördat det lövrika suset.
Var flyger glädjen sin kos? Varför skall sprängas så fort
ringen av brusande liv och viljor, varma och käcka?
Dagen lyser som förr, men in genom mörkrets port
oftare, oftare jämt till hälsning vi händerna sträcka.
Vänner, hur mycket blev kvar som blott hann få drömmens form:
vågarnas ogångna mil, som samman vi vandra skulle,
bragdernas blänkande hav med vidder av sälta och storm,
och sist våra fridsamma steg mot kvällens och visdomens kulle.
Vänner, hur mycket blev kvar! Odruckna källors språng
susa i nejd vid nejd som förr ur den grönskande jorden,
kvällarnas skönhet är tung av mång osjungen sång,
och otömda bägare stå på de sörjande gästaborden.
Vandren likväl i frid! Kanhända en rikare vår
välver sig blå kring ert tåg, där långt bortom livet ni skrida.
Men om från sprängda förbund ännu en hälsning er når,
tagen ett handslag från oss, från livets och saknadens sida!