Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Lantlig kyrkogård
Konvolvens lätta blomsterrevor hänga
som tusen klockspel på de dödas gravar,
i allvarsam ligusterhäck de klänga
och snärja vandraren, som namnen stavar.
Här vilar salig kantorn och poeten,
så ljuv i rim som väldig i koraler,
och själen fröjdar sig, att menigheten
har rest en vård för modiga riksdaler.
Här står i vattenglas konvaljbuketten
som gärd åt hustrun Boel Andersdotter,
en av de små som knöto stramt schaletten
och höllo ut i undanskymda lotter.
Här slumrar sjökaptenen, havets offer,
som kände hamnarna från Kap till Kalmar,
här unge åbosonen Lars Kristoffer,
vars värld begränsades av hembyns almar.
Det är ett folk av levande personer,
ehuru boende på undantaget;
och den som läser korsens inskriptioner
blir snart bekant med hela byalaget.
Se–blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden.
Den enas gröngräs är den andras svepning,
och i min dröm fördjupas detta grannskap
och blir en släktidyll, en livsupprepning
av samma människor i samma landskap.
Byns barnaröster äro eftermälen,
som klinga trösterikt bland korsens skogar,
och död är liv så länge bygdesjälen
går lugnt i arv med sädesfält och plogar.
Ales stenar
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.
I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.
Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.
En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.
Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.