Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Liten Karin
Och liten Karin tjänte
På unga kungens gård
Hon lyste som en stjärna
Bland alla tärnor små
Hon lyste som en stjärna
allt bland de tärnor små
Och unga kungen talte
Til liten Karin så:
“Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Grå hästen och gullsadlen
Dem vill jag giva dig.”
“Grå hästen och gullsadlen,
dem passar jag ej på.
Giv dem din unga drottning,
Låt mig med äran gå!”
“Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Min rödaste gullkrona,
Den vill jag giva dig.”
“Din rödasta gullkrona,
den passar jag ej på:
Giv den din unga drottning,
Låt mig med äran gå!”
“Och hör du, liten Karin!
Säg, vill du bliva min?
Mitt halva kungarike,
det vill jag giva dig.”
“Ditt halva kungarike,
det passar jag ej på:
Giv det din unga drottning,
Låt mig med äran gå.”
“Och hör du, liten Karin!
Vill du ej bliva min?
Så skall jag låte sätte dig
I spiketunnan in.”
“Och vill du låta sätta mig
i spiketunnan in,
Guds änglar små, de se, at jag
Oskyldig är därtill.”
De satte liten Karin
i spiketunnan in,
och konungens småsvenner
de rulla’ henne kring.
Då kom det ifrån himmelen
två vita duvor ner,
de togo liten Karin
och strax så blev de tre.
Sorgen
O lönnlig sorg, vad du är tung,
vad du är tung att bära!
Ty görs mig tiden och stunden så lång;
för Gud skall jag mig klaga.
Mitt hjärta haver sig en vän utvalt
i världen var hon kan vara,
i ord och tal så är hon from;
till henne står min begäran.
De falske klaffare gå där om,
de vilja oss åtskilja;
jag hoppas till Gud i himmelrik
det sker allt efter hans vilja.
Ty världen är full med falskhet och svek
det haver jag ofta förnummit,
Så väl ibland fattig som ibland rik.
Var skall man en trogen vän finna?
Ty det är ingen i världen till,
som vet varav sorgen klagar,
förutan den som henne bär;
hon tvingar honom nätter och dagar.
Jag är allt som en liten fågel
som sitter på liljekviste,
så långt ifrån by, så högt under sky;
Gud nåde den sin maka bortmister!
Jag är som en liten fisk,
som simmar på havsens grunde;
när andra små fiskar gå till leks,
då yppas min sorg margelunde.
Gamble Man
Gamle man han liknas
vid barkelösa ek.
Alla sina grenar
fäller hon från sig.
Hon ruttnar i rötter,
hon faller neder i topp,
Gamle mannen faller av,
den unge växer opp.
Fattigdom och sjukdom
de gingo sig om by.
Mötte dem sorg åt kvälle,
så voro de syskon try.
De lade sin stämma
vid gamle mansens dörr.
Herre Gud nåde den gamle man,
som där bor innan förr!
Gamle mannen stryker
gråskallan sin.
Ålderdomen frestar
fränderna sin.
Fränder haver han många,
och vänner haver han få.
Nåde honom Gud i himmelrik,
som där skall lita uppå!
Gamle mansens näsa
böjes ned som kvist till jord.
Världen är så svikful,
som isen ligger på flod.
Han bräker och brakar,
han brister och sjunker i grund.
Så går enom gamle man,
som lever en långan stund.
Döden han liknas
vid jägare trå.
Han släpper ut sina racker,
Beter han en rå,
han beter väl ene
han beter väl två,
Han beter väl alla de djur som äro
både stora och små.