Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Marionetterna
Det sitter en herre i himlens sal,
och till hans åldriga händer
gå knippen av trådar i tusental
från vart människoliv han tänder.
Han samlar dem alla, och rycker han till,
så niga och bocka vi som han vill
och göra så lustiga piruetter,
vi stackars marionetter.
Vi äta och dricka och älska och slåss
och dö och stoppas i jorden.
Vi bära den lysande tankens bloss,
vi äro så stora i orden.
I härlighet leva vi och i skam,
men allt som går under och allt som går fram
och allt som vår lycka och ofärd bådar
är bara ryck på trådar.
Du åldrige herre i himlens sal,
när skall du tröttna omsider?
Se dansen på dockornas karnaval
är lik sig i alla tider.
Ett ryck på tråden – och allting tar slut
och människosläktet får sova ut,
och sorgen och ondskan vila sig båda
i din stora leksakslåda.
Stadsbarn
Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarens vatten.
Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.
Under vintergatan
Högt i det höga slår
vintergatan sin bro.
Ensam och fri jag går
som i en främmad stad.
Hemlös fast jag har hem,
rolös fast allt är ro,
längtar jag, men till vem,
hoppas jag, men på vad?
Snön gör det tyst, och år
läggas till årens rad.
Vänner, ungdom och tro
djupt i det djupa bo.
Du och jag
Det var en gammal, gammal man
med handen tungt på staven,
och han var jag och jag var han.
Jag lutade mot graven.
Det var en gammal, gammal fru
i kjol av urblekt siden,
och du var hon och hon var du
som du skall bli med tiden.
Den gamla mannen satt och höll
den gamla frun i handen,
och solen föll och lövet föll
och käppen skrev i sanden
de rader som jag skriver nu
i kväll, när tiden stannat
och du är jag och jag är du
och intet allting annat.
Vid fönstret
I dag har jag sett din första rynka
som rispad med nål i ögats vrå,
och dina kära händer ha tagit
från min tinning ett grånat strå,
där vi sutto vid det öppna fönstret
och tänkte på en gammal sak,
medan aftonrodnan låg stilla
över småstadens täppor och tak.
En klocka ringde borta i grönskan,
och kvällen var djup och allvarsam,
och över kyrkogården kom långsamt
en skara flickor gatan fram.
De hade vita blommor i håret
och psalmbok och näsduk i hand,
deras långa klänningar slogo,
då blåsten tog dem ibland.
På bleka kinder stod ännu gråten
och läpparna läste en bön,
men i ögonen speglades världen,
och världen var stor och skön.
Och femtonårsdrömmarna lyfte
mot skogens rökiga rand.
Där det strimmade blankt efter solen
låg livets förlovade land.
Men vi sutto vid öppna fönstret,
din panna var sorgsen och sänkt,
och jag kysste ditt finger och sade,
att inget blir som man tänkt.
Öde
Vi äro hopar
av blad i vinden;
som vinden sopar
till någon skreva
vid kyrkogrinden.
Vi måste leva
vår röda saga
och måste jaga
på blinda vatten
och blåsigt kalla.
Vi måste stiga.
Vi måste falla.
Vi måste tiga
och gå mot natten.
Melodi
Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.
Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?
Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”