Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Livet
Vad är vårt liv? Ett stoft, som minsta vind förströr,
en ström, som efterhand sig i sig själv förrinner,
en sömn, som oförmärkt ur våra ögon svinner,
ett gräs, vars gröda för en nordankyla dör,
en ros, som halsen sin själv under lian sträcker,
en tvärhand, som i längd och bredd ej vida räcker,
en dröm, som sinnet ger ur tomma fat sin spis,
ett tal, som när det är som täckas blir avbrutet,
en skugga som oss flyr, ett skott som snart är skjutet,
en rök, som i vår syn slår som med bara ris,
en labyrint, som oss i tusen sorger förer,
en glädje, som sin död städs uppå medan hörer,
en åker, vilkens jord blott vilda törnen bär,
en dal, där tårar som i strömmar sammanflyta,
en is, varpå man snart kan hals och benen bryta,
ett träd, vars röda frukt uppfylld med aska är,
en bok, vari man mest om kors och jämmer läser,
en brunn, som utav synd i stadig fradga jäser.
Air
vid studenten C.J. Bergs grav
I sälla döda,
vid era kamrar
där ingen möda
mer för er slamrar,
vill mina tankar,
som ängsligt kväljas,
slå ner sitt ankar
och stilla dväljas;
på det att världen
med syndaflärden
må mig vid eder grift
anstinka som förgift.
Mitt hjärta kolnar,
mitt sinne ryser,
mitt öga molnar,
ja, blodet fryser,
när jag besinner,
hursom vår vandring
som strömmen rinner
till sin förandring,
samt hur vi alla
sku bliva kalla,
när hyddan ramlar kull
och molmas ner i mull.
Stryk, skönhet! segel:
si, graven gapar!
Här är en spegel,
som dig vanskapar.
Din kinders fägring
ej döden aktar,
men till en lägring
för mal förpaktar.
Den bleka gästen
ger dig ock resten,
när rosor vissna av
och far till din grav.
Hit, I som fiken
att varda rika!
Sist sku I liken
dock varda lika.
Det gull I vinne
blir efter eder,
när sist ert linne
med er sänks neder.
Varmed vi braska,
är dock man aska:
för många tunnor gull
få vi en skovel mull.
Du, som på tiljan
så makligt träder
och trossar liljan
i veka kläder!
Tänk, tänk på kransen
med bleka bladen,
tänk på dödsdansen
och svettebaden,
dem döden reder,
förrn du går neder
och kastas i ett hål,
så naken som en nål.
Du, som stolt sinne
vid himlen fäster,
tänk, vem härinne
i graven gäster.
Den alla väder
förr var för trånga,
är fyra bräder
här alltför långa.
När störst vi gapa,
plär döden skrapa
i hop en hoper mull
och ge oss halsen full.
Du, som av åren
är ung och röder,
måst’ och på båren
till dina bröder.
Fast vårens blommor
ha bästa skede,
dör dock din sommar
för höstens vrede.
I röda frukter
gör marken bukter:
förrn mor din dig frambar,
var båren kant och klar.
Så miste färgen
av ungdoms ronna
den sälla Bergen
i hetsig brånna.
Vid Salae lunder,
där lärdom skötes
och många stunder
med boken nötes,
där gick han glader
hem till sin fader,
sen två och tjugo år
han vandrat dygdespår.
Dock evigt säller
jag honom skattar,
som hint sin kväller
och Gud omfattar.
I tusen fröjder
med änglakore’
bor han förnöjder
hos Gud, den store.
Där han nu känner
förr döda vänner
och få där e och e
Guds klara anlet se.
Ack, klämda moder,
barnlösa änka!
Här bullra floder,
som vilja dränka
er själ i tårar.
Dock pass på kvida.
Att Herren sårar
måst’ man ju lida.
Gud är, som späker,
Gud är, som läker.
Er son är intet död.
Han äter himlabröd.
Över förgängligheten
Förgänglighet i kungakronan
sin spindelväv invirka tör.
Hon stöter furstar ned av tronen,
att all dess prakt på en gång dör.
Hon fängslar stora hjältar raska,
gör deras makt till stoft och aska.
Vartut jag mina sinnen vänder,
så möter mig förgänglighet,
som har sitt hus i alla länder,
sen mormor vår i äpplet bet.
Sen Eden en gång slogs i lås,
kan nyckeln intet igenfås.
När jag om vintern isen skådar,
den bro, som kölden timrat har,
förgänglighet mig strax bebådar,
att allt en lika ända tar.
Hur högt vår välstånds våg sig välter
den likväl som en is försmälter.
Hon möter mig, då jag om våren
i gröna lundar fröjdar mig,
och ropar “Käre du, se fåren,
hur de gå här och roa sig!
Men huru länge de ha grödan,
de med sitt liv betala födan.”
När jag om sommarn ljuvligt kväder
och uppå jordens fägring ser,
förgängligheten till mig träder
och mig en bruten blomma ger.
Därmed hon även mig påminner,
att all vår glädje så försvinner.
När hösten skakar ur sitt sköte
dess mogna frukters ymnighet,
gör mig förgängligheten möte
och visar mig min vansklighet.
Som mogna äpplen nederfalla,
så faller jag, och mänskor alla.
Förgängligheten är en kärra,
som uselheten själver kör;
fri skjuts givs här för fru och herre
allt ända fram till gravens dörr,
där ädel vapnet kastar av
och tiggarn lägger ned sin stav.
Här släpper rikdom pungen neder;
här mister fetma märg och hull;
här starklek hand och fot utbreder;
här trycks vältalig mun i mull;
här tappar jungfrun allt sitt tycke,
fast vor’ hon skönhets mästerstycke.
Här fäller högmod sina fjädrar;
här släpper avund tanden sin;
hur Lusta fläktebringan vädrar,
måst’ hon dock här i gömslan in.
Förgängligheten vill oss föra
i vad vi tänka, tala göra.
Vår usla världs fåfänglighet, förbytt i oförgänglighet
Begravningsdikt över Nils Fahlberg, den 8 februari 1719
Vad är vår värld? Ett fält, där sorgenässlor gro.
Ett välbyggt hospital, där idel sjuka andas.
Ett Kana, där så vin som vatten sammanblandas.
Ett värdshus, vilket vi som främlingar bebo.
Vad är vårt liv? (Du må det kalla vad du vill)
En blomma, som på det hon vissna må, upprinner.
Ett ljus, som slockna skall, ehuru klart det brinner.
Livsändan är ju förr än livets början till.
Vad är vårt liv? Giv svar! Jag frågar än en gång.
Det är ju bara glas, som spricker när det prålar.
En morgonrodnad, som sin afton själv avmålar.
Vår första gråt är bror med dödens svanesång.
Vad är vår ära? Stoft, som hastigt dammas bort.
En stege, där man titt för högt med Haman hinner.
En skön raket, som när han stiger högt, avbrinner.
En amma, vilkens bröst blir oförmodligt torrt.
Vad är vår rikedom? De frias fängselhus.
En jägare, vars skall oss in i nätet lurar.
Ett jordens exkrement, inlåst i jämmerns burar.
En dryck, som ger sin träl vid nykter mage rus.
Vad är vår vällust? Jo! Ett taggigt paradis,
där mångt förbjudet träd med dödens frukter växer,
där gamla ormen än ger sina piltar läxor,
där kranser bindas, som i dödens stund bli ris.
Vad är då mänskan själv? En fladdrig tidens dröm,
en skugga utav mer än alltför korta dagar,
en ifrån rot till topp maskstungen sorgelager,
ett vrak, som kastas av och an på ängslans ström.