Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
- Dina ögon äro eldar
- Sång efter skördeanden
- Jungfru Maria
- I Lissabon där dansa de
- Oxen i Sjöga
- Sub luna
- Vinterorgel
Dina ögon äro eldar
Dina ögon äro eldar och min själ är beck och kåda.
Vänd dig från mig, förr’n jag tändes som en mila innantill!
En fiol jag är med världens alla visor i sin låda,
du kan bringa den att spela, hur du vill och vad du vill.
Vänd dig från mig, vänd dig till mig! Jag vill brinna, jag vill svalna.
Jag är lust och jag är längtan, gränsbo mellan höst och vår.
Spända äro alla strängar, låt dem sjunga, rusigt galna,
i en sista dråplig högsång alla mina kärleksår.
Vänd dig till mig, vänd dig från mig! Som en höstkväll låt oss brinna;
stormens glädje genomströmmar vårt banér av blod och gull –
tills det lugnar och jag ser i skymning dina steg försvinna,
du, den sista som mig följde för min heta ungdoms skull.
Sång efter skördeanden
Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm,
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.
Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.
Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.
Jungfru Maria
Hon kommer utför ängarna vid Sjugareby.
Hon är en liten kulla med mandelblommans hy,
ja, som mandelblom och nyponblom långt bort från väg och by,
där aldrig det dammar och vandras.
Vilka stigar har du vankat, så att solen dig ej bränt?
Vad har du drömt, Maria, i ditt unga bröst och känt,
att ditt blod icke brinner som de andras?
Det skiner så förunderligt ifrån ditt bara hår,
och din panna är som bågiga månen,
när över Bergsängsbackar han vit och lutad går
och lyser genom vårliga slånen.
Nu svalkar aftonvinden i aklejornas lid,
och gula liljeklockor ringa helgsmål och frid;
knappt gnäggar hagens fåle, knappt bräker fållans kid,
knappt piper det i svalbon och lundar.
Nu gå Dalarnes ynglingar och flickor par om par;
du är utvald framför andra, du är önskad av en var,
vad går du då ensam och begrundar?
Du är som jungfrun, kommen från sitt första nattvardsbord,
som i den tysta pingstnatt vill vaka
med all sitt hjärtas bävan och tänka på de ord
hon förnummit och de under hon fått smaka.
Vänd om, vänd om, Maria, nu blir aftonen sen.
Din moder månde sörja, att du strövar så allen.
Du är liten och bräcklig som knäckepilens gren,
och i skogen går den slående björnen.
Ack, den rosen som du håller är ditt tecken och din vård,
den är bringad av en ängel från en salig örtagård:
du kan trampa på ormar och törnen.
Ja, den strålen som ligger så blänkande och lång
ifrån aftonrodnans fäste över Siljan –
du kunde gå till paradis i kväll din brudegång
på den smala och skälvande tiljan.
I Lissabon där dansa de
I Lissabon där dansa de
på kungens röda slott,
bekrönta och bekransade,
vid hurrarop och skott.
Där spelar havet som basun
och fjärran violin
och varje kind är purpurbrun
som starkt oportovin.
Där sjunga rossignolerna
i dunkel muskottlund
för prinsarne och gemålerna
i nattens ömma blund.
Där fladdra kupidonerna
på vingar av kristall
kring grevarne och baronerna,
som sucka dagen all:
Du västanvind av Salvador
som blåser stark och vek,
väck upp en hind ur liljesnår,
att vi må driva lek.
Jag är en hjort i myrtendagg,
min krona är av gull
och bär en ros på varje tagg
för all min längtans skull.
Från brinkarna vid Munga strand
hörs mäktigt gny och brus.
Där dansa paren hand i hand
i Pillmans glada hus.
Var man som lyfter sina lår
till gamman i hans sal
är som en präktig matador
och prins av Portugal.
En trulsig sky går tung av bly
och spyr sin hagelsvärm,
men flickan lutar vårlig hy
mot Pillmans lena ärm.
Från buktig stång med höstligt bång
en väderhane gal,
men flickan ler i Pillmans fång
som maj i Munga dal.
En fruktröd gren står gungande
och slår mot vägg och glas,
i humlegången sjungande
går östans druckna bas.
Du höstvind, fyll din vida bälg
och blås som i trumpet!
Jag är en högkrönt bröllopsälg
bland rönn i Munga vret.
Nu spricker molnets grå madrass
vid åskans hårda knall
och månens skepp med gyllne stass
går fram i vinrött svall.
Låt oss gå ut och segla med
från höstens vissna hus
till städer under liljeträd
och slott i myrtensus.
Oxen i Sjöga
Biskopen drog till Sjöga,
borterst upp i sitt stift,
steg i stolen,
sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!
Häpen såg bispen en mule
röras på målad mur,
tänkte: Lukas,
du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma
vit som ett skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kalt, kärvt.
Långa tider därefter
skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen,
töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga
hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.
Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett valv.
Satan, den lede,
flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Månförgylld om horna
går han på himmelens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.
Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.
Åldriga evangelister,
träden nu alla fram!
Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.
Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.
Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten,
glansbegjuten,
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.
Sub luna
Sub luna amo.
Mörk är min brud,
brinner i bruna kvällar,
dansar i månglitterskrud,
doftar som nattglim
under en kornblixtsky,
svalkar som morgondaggen,
växlar som nedan och ny.
Sub luna bibo.
Mörkt är mitt öl,
svartmältat korn dess kärna,
skummet som månglittermjöl.
Tankar och löjen
sväva kring kannans rund,
sväva som läderlappar,
sväva som guldlöv i lund.
Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.
Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordlivets fulla mått.
Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.
Vinterorgel
Ditt tempel är mörkt och lågt är dess valv,
Allhelgonadag!
Där slocknar sommarens hymn som ett skalv
av klämtande slag.
Sin mantel river den svarta sky,
och lundarnas bleknade trasor fly,
och natten mässar om allt som är dött,
allt hö, allt kött.
Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,
det blånar så vasst.
Det växer en värld ur förgängelsens mitt,
en vit och fast.
I frostiga kvällar skönjs en arkad
med pipor av silver i glittrande rad;
nu reser vintern sitt orgelhus
ur mörker och grus.
Nu höves ej lövens lösa lek,
ej susande äng.
För svag är den saviga bågen, för vek
är blomstersträng.
Men furan på höjd och granen i dal
de ljuda alltjämt som en sträv principal:
Cecilia stämmer sitt instrument
till Guds advent.
Nu ligger det stora tempeltun
som en liljevret.
Drag an registren, drag dov bordun,
drag gäll trumpet.
Stäm upp för din konung, du stämmornas mö!
Han kommer på gången, den flingor beströ,
och stilla ekar ett svävande svall
från himmelens hall.
Tungt trampar Eol, alltid beredd,
sin flåsande bälg
och håller väderkistan försedd
från helg till helg.
Där väntar nordan på nyårsny
att stöta i smattrande horn av bly
och östan att följa med herdesång
de vises gång.
Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.
Från tidig skymning, då lamporna tänts
i östligt kor
och vintergatans valvsegel spänts
av flammande flor,
det susar ibland intill gryningens väkt,
som stjärnornas lugna andedräkt,
en enda ton, en glasigt klar
och underbar.
En fimbulnatt som i hedenhös
med bävan jag hör,
när svällaren öppnas och blästern går lös
ur flöjtverk och rör.
Det skallar basun som i håligt trä
av knäckta ekar som sjunka på knä,
och stämmor dansa i vild mixtur
som rykande ur.
Jag vill gå ut en violbrun kväll
bland isig björk
och höra den strykande violoncell
som sväller mörk;
och jag vill höra i fastlagskoral
det växande visslet av salcional,
den första vårliga eolin
i morgonens vin –
till dess Maria går skär av sol
på skarens glans
och fäster kring skogens mörka kjol
en hasselfrans
och säger: “Syster, det töar från kvist.
Nu vila, du vita organist!
Av musikanter ett brokigt band
styr upp mot vårt land”.