Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Vikingen
Vid femton års ålder blev stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blev dagen mig lång.
Jag bytte om håg och sinn.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke vad,
Jag kunde, som förr, ej mer vara glad
Uti skogen.
Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida hav.
Mig tycktes så ljuvlig böljornas sång,
Där de gå i det skummande hav.
De komma från fjärran, fjärran land:
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
Uti havet.
En morgon från stranden ett skepp jag såg,
Som en pil in i viken det sköt.
Då svällde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag vad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min,
Och Vikingen tog mig i skeppet in
Uppå havet.
Och vinden med makt in i seglen lopp;
Vi flögo på böljornas rygg.
I blånande djup sönk fjällets topp,
Och jag var så glad och så trygg.
Jag Faders rostiga svärd tog i hand,
Och svor att erövra mig rike och land
Uppå havet.
Vid sexton års ålder jag Vikingen slog,
Som skällde mig skägglös och vek.
Jag sjö-konung blev – över vattnen drog,
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott,
Och med mina kämpar om rovet drog lott
Uppå havet.
Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med makt på den stormande sjö.
Från vågen vi härskade på var kust –
I Valland jag tog mig en mö –
I tre dagar grät hon, och så blev hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop, med lekande fröjd,
Uppå havet.
En gång även jag ägde länder och borg,
Och drack under sotad ås,*
Och drog för rike och menighet sorg,
Och sov inom väggar och lås.
Det var en hel vinter – den syntes mig lång,
Och fast jag var Kung var dock jorden mig trång,
Emot havet.
Jag ingen ting gjorde, men hade ej ro,
För att hjälpa var hjälplös gäck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till lås för tiggarens säck.
På sakören, edgång och tjuvar och rån
Jag hörde mig mätt – Vor’ jag långt därifrån
Uppå havet!
Så bad jag – men hän gick ock vintern lång,
Och med sippor stränderna strös.
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och klinga: till sjöss, till sjöss!
Och vår-vindar spela i dal och i höjd,
Och strömmarna fria störta med fröjd
Uti havet.
Då grep mig det forna osynliga band,
Mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt gull över städer och land,
Och slog min krona i kras.
Och fattig, som förr, med ett skepp och ett svärd,
Emot okända mål drog i Vikinga-färd
Uppå havet.
Som vinden fria vi lekte med lust
På fjärran svallande sjö.
Vi människan sågo, på främmande kust,
På samma sätt leva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig;
Men sorgen, hon känner ej Vikingens stig
Uppå havet.
Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjärran blå.
Kom Vikinga-segel – då gällde det blod:
Kom Krämarn – så fick han gå.
Men blodig är segren den tappre värd,
Och Vikinga-vänskap, den knytes med svärd
Uppå havet.
Stod jag mig om dagen å gungande stäv,
I glans för mig framtiden låg,
Så rolig, som svanen i gungande säv
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då vart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt, som omätliga rymden mitt hopp,
Uppå havet.
Men stod jag om natten å gungande stäv,
Och den ensliga vågen röt;
Då hörde jag Nornorna virka sin väv,
I den storm genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
Uppå havet.
Jag tjugu år fyllt – då kom ofärden snar:
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det förr druckit har,
Där hetaste striden stod.
Det brinnande hjärta det klappar så fort:
Det snart skall få svalka å kylig ort
Uti havet.
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snabb var, men god, deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnas sal:
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
På dem har jag levat – min grav skall jag få
Uti havet.
Så sjunger, på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne Viking bland bränningars svall –
I djupet sjön honom river –
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden växlar sin lekande gång:
Men den tappres minne – det bliver.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Natthimmelen
Ensam jag skrider fram på min bana.
Längre och längre sträcker sig vägen.
Ack, uti fjärran döljes mitt mål!
Dagen sig sänker, nattlig blir rymden.
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen.
Ej mig förfärar stundande natten.
Ty av den kärlek som går genom världen,
föll och en strimma in i min själ.
Odalbonden
Å bergig ås, där står mitt hus,
Högt över skog och sjö.
Där såg jag första dagens ljus,
Och där vill jag ock dö.
Må ho, som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.
Mig lockar icke ärans namn.
Hon bor dock i mitt bröst.
Min skörd ej gror i ryktets famn.
Jag skär den lugn var höst.
Den jorden behärskar har tusende ben
och väl tusende armar därtill.
Men svårt är dem röra — min arm är ej sen
att föra ut, vad jag vill.
Jag tror ej böljans falska lopp,
som far förutan ro.
Den fasta jord, hon är mitt hopp,
hon visar evig tro.
Hon närer mig ur sin hulda barm
den tid, som mig ödet gav.
Hon fattar mig säkert, hon håller mig varm,
då jag dör, uti djupan grav.
Ej buller älskar jag och bång.
Vad stort sker, det sker tyst.
Snart märks ej spår av stormens gång,
av blixten, sen den lyst.
Men tyst lägger tiden stund till stund,
och du täljer dock icke hans dar.
Och tyst flyter böljan i havets grund;
fast regnbäcken skrålande far.
Så går ock jag en stilla stig:
man spör om mig ej stort.
Och mina bröder likna mig,
var en uppå sin ort.
Vi reda för landet den närande saft.
Vi föda det — brödet är vårt.
Av oss har det hälsa, av oss har det kraft,
och blöder det — blodet är vårt.
Var plåga har sitt skri för sig,
men hälsan tiger still;
därför man talar ej om mig,
som vore jag ej till.
De väldige härar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så i blodbestänkt mull.
Mig mycken lärdom ej är tung,
jag vet blott, var är mitt.
Vad rätt är, ger jag Gud och kung
och njuter resten fritt.
De lärde, de rike, de bråka sitt vett
att röna, vars rätt som är god.
Mig ren är den rätt, som man värvt med sin svett
och som man värjt med sitt blod.
Jag går ej stadigt stugan kring;
ty blir mig hågen varm,
jag vandrar upp till Svea ting
med skölden på min arm.
Med mång’ ord talar vår lagman ej
för kungen i allmän sak.
Men kraftigt är allmogens ja eller nej
under vapnens skallande brak.
Och om till krig man uppbåd ger,
så gå vi man ur gård:
där kungen ställer sitt banér,
där drabbar striden hård.
För älskade panten i moders famn,
för fäder, för hem vi slåss.
Och känner ej ryktet vårt dunkla namn,
Sveakonungar känna oss.
***
Så sjunger glatt vid sprakande spis
i den kalla vinterkväll
den gamle man uppå bondevis
med söner sin’ i sitt tjäll.
Han sitter och täljer sin ålders stav.
Må hans ätt ej i Sverige se slut!
Väl bondens minne sänks uti grav;
men hans verk varar tiden ut.