Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Ekos klang och morgons syn
Men det finns dagar
då fågelsången tystnar,
då hjärtat lyser blekt,
en nattlampa, en somnads,
i sneda morgonsolen,
då minnet nyttokallt
som glimmande cisternen,
då bäckens öppna mun
som en drunknads öga,
och pennan borde falla
ur din hand…
Vem spörjer här om vår?
En dag som lossnar, singlar
famlar, faller…
värnlöst som ett höstlöv
i avundslösa själen
utan att någonsin
sjunka till ro…
*
Dock detta löv som faller
från mitt eget livsträd…
dock detta löv som dalar
i själens eget landskap…
dock denna klang av sorgens
blundande klara källa…
ett eko mellan tvenne speglar…
ett vindens hittebarn
som i det mörka ögat
nyckfullt ristar, ristar…
sitt abstrakta mönsters
ariadneträd…?
Ikaros
Bort domnar nu hans minnen från labyrinten.
det enda minnet: hur ropen och förvirringen steg
tills de äntligen svingade sig upp från jorden.
Och hur alla klyftor som alltid klagat
efter sina broar i hans bröst
långsamt slöt sig, som ögonlock,
hur fåglar strök förbi, som skyttlar eller pilskott,
och till slut den sista lärkan, snuddande hans hand,
störtande som sång.
Sedan vidtog vindarnas labyrint, med dess blinda tjurar,
ljusrop och branter,
med dess hisnande andedräkt, som han länge
och mödosamt lärde sig parera,
tills den återigen steg, hans blick och hans flykt.
Nu stiger han ensam, i en himmel utan moln,
i en fågelfri rymd bland reaktionsplanens larm…
stiger mot en allt klarare sol,
som blir allt svalare, allt kallare,
Uppåt mot sitt eget frusande blod och själarnas flyende vattenfall,
en innestängd i en vinande hiss,
en luftbubblas färd i havet mot den magnetiskt hägrande ytan:
fosterhinnans sprängning, genomskinligt nära,
virveln av tecken, springflodsburna, rasande azur,
störtande murar, och redlöst ropet från andra sidan:
Verklighet störtad
utan verklighet född!