Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
På en födelsedag
Jag skådar blott en enda sol
liksom en efemer.
Min sång är doft av nattviol
när vid ditt bröst jag är.
Där blir en blomma varje stund
så skön, som på din kind
hon uppväxt. Livet blir en lund
av lager, palm och lind
Guldkrona bär bland mina dar
den dag dig livet skänkt.
En evighetens son ej har
mer skön ur östern blänkt,
ty uti dig den andra gång
mer skön ju föddes jag.
Därföre vare skön min sång
liksom min högtidsdag.
En sol mitt snille icke är
det är en stjärna blott;
den minsta uti ljusets här
dock rum på himlen fått.
Min stjärna skall ej vilse gå,
hon väl sin himmel vet:
Hon vilar på ditt öga blå
uti all evighet.
Enslingens sång i den stora öknen
Allt skönt, som uppblommar på jordens rund,
Skall i dag eller morgon dö,
Och där rosen rodnar i denna stund,
Snart tumlar sig stormen i snö.
Vad med kärlek jag slutit tätt till mitt bröst,
Därfrån, som en bölja, flytt hän,
Eller liksom löven i stormig höst
Uti gula virvlar från trän.
En vän jag hade: jag gjutit mitt blod,
Om hans blick det begärt av mig;
Men mitt hjärtas värma han ej utstod:
Måste bort för att svalka sig.
Då grät jag högt och ropte hans namn:
Min hade han varit en gång.
Hans minne jag endast slöt i min famn
Och då blev all världen i mig trång.
Då kom jag till Sirenernas kust,
Till kärlekens rosenlund.
Där var en blomma min ögonlust,
Men endast en liten stund.
Så härlig blommade upp min ros,
Och doften blott kärlek var,
Men en rövare bladen tog sin kos
Och lät mig taggarna kvar.
Och min varelse blev så stum och kall,
Som om döden lagt handen därpå,
Dock försmår jag trösten av tårars svall:
Nog gråts det på jorden ändå.
Men mitt öga ler matt, som höstsoln ler
Över öknens ensamhet.
Ny vår man ofta på jorden ser:
Min själ ej av vår mer vet.
Men när stormen himmel och jord upprör,
Har jag än åt livet min lust.
Den, som ingenting på jorden tillhör,
Han lider ock ingen förlust.
Nu går jag på världens marknadstorg,
Där var vara en leksak är.
Jag kan ej få Solen på himlens borg,
Och jag därför intet begär.
Skaldens tröst
Förundras ej, om i min blick du röjer
Av längtan född, en oförgänglig tår;
Om ungdomslust uppå min kind ej dröjer,
Der gravens tusenskön i blomning står;
Om mina läppar törstande jag böjer
Dit, varifrån all hjärtats svalka går,
Till sångens källa, livets hälsokälla,
Där lugn och kärlek utur djupet kvälla.
Ty överallt du denna längtan finner,
Varhelst ditt öga livet genomser.
Ej förr’n i väster, Solen vila finner;
Den unga blomman själv ur tårar ler:
Med vingad åtrå flodens svall försvinner
Till det oändliga i djupet ner.
Naturen skapat mig utur sitt hjärta:
Jag är en suck av hennes egen smärta.
Jag vet ett land, där livet ej mer prålar
Med rosenfärgad lögn uppå sin mund.
Sin blomsterdröm den sköna vårn där målar
Inunder evig Sol, på evig grund:
Till jorden falla endast matta strålar
På sångarns luta i hans skaldestund,
Men ohörd sången bort med stunden svävar
Och dödens aning genom tonen bävar.
I dag!—Se’n skall du ej den röst mer höra,
Som sjöng så svagt min vällust och mitt ve.
Ty längre liv dagssländorna ej föra:
Med soln framkomma och försvinna de.
När aftonvinden sörjer kring ditt öra,
I den en bild av mina öden se!
Så kring min grav far vemodsfull Sylfiden,
Och blåser bort mitt minne utur tiden!
Dock klaga ej, när Ängeln vill mig båda
Och himlens eld sitt offer snart förtär!
Där borta, där de sköna former råda,
Går salighet emot vart fromt begär.
Här gavs mig skönheten i bild blott skåda:
Där skall jag skåda henne, som hon är,
Och, som ett töcken, livets korta smärta
Uppklarna underbart vid hennes hjärta.