Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
- Poeten
- Drömt möte
- En ballad om franske kungens spelmän
- Venezia
- Förbannelse över byråkratismen
- Elegi under furor
Poeten
Mitt rike är den lyriska extasen;
som torn stå metaforer vid dess gräns.
Min ordenskedja är den gyllne frasen,
min högtidsdryck vokablernas essens.
Jag lärde av den forna sångarrasen,
hur stansen smids och rytmens båge spänns.
För prosans folk, som brummar kontrabasen,
får lätt min vers en konstlat hög kadens.
Så är det. Skall jag gråta? Kanske är jag
en eftersommargök, en sångkrank dåre,
som ej av tidens klockverksgång betvangs?
Jag botas nog; men än så länge bär jag–
Donne, ch’avete intelletto d’Amore!–
till eder ekon från La Gaie Science.
Drömt möte
Var det en skenbild från en falsk Fortuna,
som tänts inom mig, drömsk och halvpåmind,
när dina ögon lockat muntert bruna
och håret bucklats mjukt emot din kind?
Ha vi ej råkats fordomdags, då Lund
för hedniska kärlekslek var älskvärt blind?
Vid drömhav, där tritonerna basuna,
när Pans ton fyllt de gröna bergens vind?
Jag var en argonaut, som släppt sin åra,
du en chalkidisk mö med makt att dåra
från stranden män av större dygd än min.
Till dig bland silverpopplar smög jag in,
när långt i öster blänkte Argos fåra
vid Jasons rodd mot Kolchis’ gyllne skinn.
En ballad om franske kungens spelmän
Vi har kommit från Burgund och från Guienne
från Brabant och från det gröna Normandie.
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för Kungens kompani.
Högt där Alpen lyfte kammen
klang det ”Kom,
med kung Karl och Oriflammen
emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.
Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot mur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å, donsellorna på torgen!
Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen
för vårt mod,
när det svors att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.
Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur
och Herr Floris
och refrängerna om Sieur de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.
Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar
eller bloss,
där man stiftar fred och dansar
eller slåss,
gå vi än som fordom med
baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross.
Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka
återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.
Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Espérance och sabeln
är vår gång
med d’Orange och konnetabeln
av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt
ha vi transsubstansierat till en sång.
Venezia
I
Än kan du locka älskare att tråna,
än vet du trolla bort en månskensnarrs
förnuft med blandad melodram och fars,
som värdigt stämda gäster barskt förhåna.
Din kväll kan än åt luft och vatten låna
ett vingefladder, lätt som fjärilars,
när mandelträd strö vårljum doft i mars
från någon gård, som skuggat Desdemona.
Och än le dina döttrar: än, fast fallet
ditt välde multnar, ler du själv, du sköna
mot vattenspegeln böjda kvinnoande!
med sorgdok kring det röda skolskenssvallet,
med blodlös hy, varm mun–och ögon, gröna
som trappstensalgerna längs Canal Grande.
V
När blir ditt öde fyllt?–Lagunens yta,
skön som en hymn trots rostig motorprosa,
förtonar i lavendelgrått och rosa
så lugnt, som dina aftonår förflyta.
Men längre ut, där gröna kammar bryta,
som Bucentoron förr på bröllopskosa
att viga dig, o Virgo Gloriosa,
vid havets gud. Skall ej hans väntan tryta?
I storm förgicks det stolta Malamocco.
Torcello sjönk; strävt kärrgräs täcker staden.
Blott dina gavlar hägra ännu bjärta.
Tills någon gång en ödesmörk scirocco
tätnar–och vågor spränga barrikaden
och du får slumra in vid gudens hjärta.
Förbannelse över byråkratismen
I anledning av förbudet för stjärngossar att sjunga sin gamla julvisa utan erhållen licens.
Snart kan du din fullkomning bida,
du stackars nutidsmänniskosjäl.
Tolv tusen herrar gå gravida
med paragrafer till ditt väl.
Tolv tusen byrågudar sträva
att i ett moln av papper sväva
kring dig och alla av din släkt,
allt från ditt första Gud som haver
tills du som välbeställt kadaver
tjänt ut som paragrafobjekt.
En avel vet ej gräns och botten
i Paragrafens mönsterstat:
som gröna löss på blomsterskotten
gror byråkrat vid byråkrat.
Så snart de lärt sin enkla läxa
(“vår mat är allt som söker växa
i detta ljuva bladlushem”),
är deras värv en tryggad njutning;
ty ingen effektiv besprutning
har ännu uttänkts emot dem.
Själ, vilja, livsmod, brodd och blomma,
de täcka allt, de fräta allt,
tills kvar blott finns det urgnagt tomma:
en värld i paragrafgestalt.
Livshorisonten ändlöst glänser
av mandarinintelligenser
i aldrig stillnad skaparakt;
och likt en röst ur evigheten
förkunnar Imbecilliteten
sin ständigt större gudomsmakt.
Den vevar på i lugn besatthet
i administrativ extas
och dräper allt, som ej är platthet,
med sträng imperial grimas.
Dess bläckfiskarmar sammanblandas
med allt vi äro, allt vi andas,
och snärja oss till hand och fot;
tills mandarin och människa våga
med glimt av tankfull oro fråga
varandra: “Är Ni Idiot?”*
Vad blir av hopp och tröst dig givet,
o människa, när den stund är här,
då du löst ut licens från livet
och fyllt ditt sista formulär?
En lycka ännu blygsamt skiner:
att, äntligt fri från mandariner
och paragrafers backanal,
gå in i svala pappersriken,
som byggts åt dig av Statistiken,
och dväljas där som decimal.
*Officiell fråga i ett folkräkningsformulär
Elegi under furor
Grått löv på slokat tuvgräs klär
i ödslig vissning gångens bård.
Förmultning doftar allt: jag är
kung Ludvig i sin örtagård.
Svart björkris knastrar för min fot
likt revben; och av gräsets längd
halvt dolt invid en knotig rot
ett krocketklot
glor fram som skallen av en hängd.
Jag går gengångarlikt där än
gudfäder stå i domarring:
novembers gröna nämndemän
i skäggigt mummel på sitt ting.
Här multna mina barndomsdar
i döda somrars öde hus,
där sjufald härlighet glänst klar.
Av allt finns kvar
blott dessa gamla furors sus.
Min barndoms träd, jag lyss till er,
o hövdingar i åldrig rund,
till avsked nu; sen aldrig mer.
Nu lösa vi ett långt förbund.
För mig, som vid er höstkoral
såg dagens ljus för första gång,
är mumlet ur er höga sal
förmer än tal,
er skymningston förmer än sång.
Här hägra forna dagar skönt:
röd höst och solstänkt juniblåst,
trastskymningar och knoppningsgrönt,
blek vår med bräm av bräcklig frost;
marsmorgnars rymds mysterium,
blå skuggland mellan natt och dag:
som om vi mötts till andakt, stum
i tidlöst rum,
blott stjärnor, furorna och jag.
Likt sagans pojke, han som nått
dit in där önsketrädet står
(dit når den lycklige, men blott
en gång, i sina unga år),
fann jag, som om jag trolskt försatts
djupt i ett lyckolands förvar,
att allting skönt förverkligats
på denna plats,
och ägde ingen önskan kvar.
Här jords och himlars element
väckt mina ögon, rört min mun,
tills jag i allt mitt väsen känt
en dryck ur rymdens hälsobrunn.
I rysning har jag skådat här
världsträdets grenvalv blombekläs
och känt lycksalig: Jag är när
allting som är,
från Sirius till markens gräs.
Nu, fast det strilar ur det grå
ett spökljus, pinat och förskrämt,
bor dock för mig kring denna vrå
en klarhets avglans kvar alltjämt.
Här gavs mig det som grånad höst
och årens rost ej komma vid:
ett blänk, en syn, en mumlad röst
ur jordens bröst,
en sanning ur Guds vishets frid.