Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Barndomsstaden
Ur nattens drömmar stiga
de dunkla minnen fram,
men i ett sällsamt fjärran,
en halvdag undersam.
Den gamla barndomsstaden
i månljus ser jag så,
med takens vita snöskrud
mot rymdens silverblå.
Det öde torget glittrar
så långt som synen når,
intill den mörka husrad,
som djupt i skugga står.
Ett enda fönster lyser
så svagt, så drömlikt matt,
som minnet av en barndom
står fram ur skuggors natt.
Men allt är sällsamt fjärran.
Jag hör en svag musik…
Mitt väsen dväljs därborta
i nattlig ljuv mystik.
Och stjärnblå timmar skrida
omärkligt hän att dö,
och vinternatten drömmer
utöver torgets snö.
Evolution
O syn, som låtit det döda seklets hjärta klappa:
Spiraliska trappa ur Kaos mot världen, vårt grönskande hem,
–och åter ur Världen kring oss till okända rymder en trappa,
kanhända en himlastege mot nya Jerusalem?–
O eviga kraft, du formar av rutans isiga imma
uddiga stjärnor till lek för barnen en solskensstund,
och formar de stjärnemoln, som på nattsvart botten simma
och spegla oändligt fjärran på glaset i tubens rund.
Vid heta urtidshaven, där ljusets gyllene lansar
trängde med möda ned till sovande skum planet,
där redan bildade du gigantiska ormbunkskransar
i kryptogamisk, blomlös och tigande yppighet.
Och årsmillioner höljde med ljusets gyllene lansar
vad vasst, vad vänt du format och ställt uti tingens rad:
jätteödlans klor och hårda barbariska pansar
och den fina kvinnofoten, skär som ett rosenblad.
Och årmillioner flögo som moln–och blommor och lemmar
du byggde, full av trånad mot skönhet och hård logik,
och nerver löste du fram ur stoftets tyrraniska remmar
och känslor, som gjorde världen regnbågsstrålande rik.
Du lät akantusbladet, i härliga flikar skuret,
stråla ånyo från pelarn, tvaget i marmorns bad!
Ett nytt universum vart i Goethes sinne buret,
och Platons hjärna du gjort till en känslig vas–för vad?
Ty, formande kraft, du ock om det aldrig sedda är drömmen.
Och jättetrappan du byggde–vad finns på dess översta plats?
Den ringlar ifrån granitens evigt-mörka gömmen
och upp genom mänskohjärnans elektriskt lysta palats,
som speglar de övervärldar vår aning och vilja ge oss!
Den plumpe släckaren Döden–förgäves skruvar han ner!
Visst varder det mörkt i rummet–men övervärldarnas Eos
i plötsligt öppnade fönster ur rosiga rymderna ler!
Hymn till den kristalliska morgonen
Här, invid blomsterfönstret, nu vill jag sätta mig ned.
Kom, o kristalliska morgon, kom med din höga fred.
Stig ifrån himmelsdômen stolt till min själ igen.
Hör! En kitaras tonsvall ordnar du rytmiskt i den.
Åter, vad mänskoöden spridde av vemod däri,
moln över strand, är borta–och själv jag ånyo är fri.
Växling och bitter saknad, allt i en hög minut
rinner i alltets klarhet liksom i världshavet ut.
Växling och bitter saknad, minnenas sjukaste lust,
moln med stormfågelsvinge hän över öde kust
skuggande ensligt havssvall…allt, som om aldrig det fanns,
smälter i ljusrymdens strålning, löses i valvets glans.
Här invid blomsterfönstret nu vill jag sätta mig ned,
leva idyllen åter, grönska och ljus och fred.
Kyrkans manande klockor stolt över torget gå.
Harpan från himmelsdômen stoltare brusar ändå.
Vision
Och allt är nytt och fött igen, vi äro här, och unga,
och genom rutans klara glas ens morgonvisor sjunga.–
Jag drömt ni voro döda, ni
som mest jag älskat har,
och se, i barndomshemmets sal
ni sitta alla kvar.
Och där är du, och där är du, och edra röster hör jag
med var sin klang, med var sin själ, och edra händer rör jag.
De hava livets värme kvar
av hjärtats heta ström.
Min Gud, var kom den då ifrån,
de långa årens dröm?
Ur jordiskt mörker steg den fram, ur mull och sorgefester,
och nu ni le förklarat ljust som himmelrikets gäster
och sitta här hos mig igen,
och ingen lott är tung,
när även du, som bar mig först,
har blivit glad och ung!
Du, du som flög på vingad fot en morgontid förgången,
men dina långa vinterår i kammarns frid satt fången,
din blick, som log så trött till slut,
är lika ljusblå än,
men utan vemod, stark som sol
och mildare än den.