Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Vid Kap Sunion
Detta är havet, ungdomskällan,
Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan
Medelhavet, havens hav.
Lyft som en lyra mot arkipelagen
skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen,
spelar den eviga havsmelodin.
Seglande gäst på förbifärden,
lyssna till marmorlyrans musik!
Full av ruiner finner du världen.
Ingen i skönhet är denna lik.
Ej mer jublas det här och klagas
inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas
ännu bevarade minnesord.
Måtte det verk du i människors vimmel
skapar från morgon till aftonglöd,
stå som en lyra mot tidens himmel,
sedan du själv och din gud är död!
Den tänkande lantbrevbäraren
Jag är en lantbrevbärare, jag går i snö och is,
och intet är mig kärare, än gå på detta vis.
Om världen än blir vrångare, för yrket jag ej skäms,
min äldste föregångare, Merkurius, benämns.
Mitt kall hör till de ringare, ej vingar har min häl,
dock är jag överbringare, av bud från själ till själ.
Av lyckan borde mänskorna få lika,
det skar mig in i märgen så jag frös
när jag bar pengar till de redan rika,
och kravbrev till en medellös.
Jag ville gå med väskan över mossen,
till torpets mö som kärlekspostiljon.
Men till sin flicka skrev kanhända gossen,
ett avskedsbrev i hjärtlös ton.
Den ville jag ge guld och diamanter,
som skördat stenar där han gått med plog.
Men ofta bar jag brev med svarta kanter,
till en som redan sörjde nog.
En hungrig mätta och en törstig läska,
så borde väl min uppgift ha sett ut.
Jag går omkring med ödet i min väska,
men i förseglat konvolut.
O Mästare, vars bud jag går, kanhända,
varför är mångas liv så rått och kallt?
Låt mig få gripa in en gång, en enda,
och till det bästa ordna allt.
Tinget i sig
En afton läser Örtstedt Kant
och finner honom verkligt intressant.
Men filosofens tyska flyter tungt.
Snart somnar över boken vår adjunkt.
I nattens dröm gror dagens tankesådd.
Kant illustreras och blir lättförstådd.
Det kommer, svept i brokig omslagsfärg,
till Örtstedt ett paket från Königsberg.
Aktas för stötar! står det utanpå
med petig stil som verkar rokoko.
Avsändare och varans fabrikant
är ingen mindre än professor Kant.
Han granskar lådan vid sin fönsternisch.
Det står som innehåll: DAS DING AN SICH.
Kring tinget i sig själv, de vises sten,
är sinnevärlden blott ett brokigt sken.
Vem törs dock rycka undan slöjan kring
den rena verkligheten, tingens ting?
Adjunkten Örtstedt ryggar bort bestört
från det som ingen sett och ingen rört.
Om gåvan i hans grova händer sprack!
– Han returnerar den med tusen tack.
Kyssande vind
Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid;
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnens månad.
Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnens månad.
Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din världsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnens klasar.
Terziner till hopplösheten
Långsamt, apatiskt, ur mitt väsens brunnar
steg, lyft av ingen utom av sin stigning,
den nya hopplöshet som jag förkunnar.
Han som bjöd skapelsen till sammanvigning
med icke-existensen, med nirvanat,
han som med uppror eller altarnigning
anropas av den avbild han har danat,
den aldrig skådade, åt honom äran!
Ty ingen blick har bortom honom spanat.
Med den som gripits av en ny förfäran
må vända sig till greker eller judar:
han finner inget stöd i gudaläran.
Dock vet jag jämte honom andra gudar,
bortvända nu, på återtåg från forna
bålverk och positioner, panterhudar,
treudd och lyra, tjurmask att behorna–
hierarkier, borta och förgätna.
Men vad vet vi som låter molnen torna
sig för vår syn, vantrogna och förmätna,
om gudar, om heroer och om larer
mer än att deras offerdjur är ätna?
I flygsand har med öknens dromedarer
jag gått bland lämningar av de berömda
tempel som byggts av kungar och caesarer.
Än rasar kapitäl och valv blir tömda
i tystnaden som utan ord predikar,
bedövande, att också vi är dömda.
Ja, också vi ska möta våra likar
på liljeängen som är utan dagning,
ogärningsmän som fästs på kors med spikar,
en grå kohort, en dunstig sammanslagning
av skrivare och dästa faraoner
och alla kroppar som har fått sin tvagning
i blod vid alla Trojas invasioner.
Oss hämtar ingen Hermes och ledsagar,
oss lyfter till Treenighetens troner
ej änglarna från skyn i våra dagar.
Regnbågen ser jag bortom tårar välva
sin bro, varthän? Liv är en dröm vi jagar
på en homerisk hemfärd till oss själva.