Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Nu tystne de klagande ljuden
Nu tystne de klagande ljuden
och stille sig tårarnes flöden!
Till liv och odödlighet bjuden
är mänskan av Gud genom döden.
Vad säga de fredliga vårdar,
vad är det, som runorna lova?
”De sälla, som bo i Guds gårdar,
de äro ej döda: de sova.”
Begärens och stormarnas ilar
och jordiska sorgen och fröjden,
de störa ej stoftet, som vilar,
ej anden, som lever i höjden.
En dag skall ock känslan och modet
de domnade benen uppliva,
och värman och spelande blodet
de stannande pulsarna driva;
Och vissnade lemmar, den griften
i mörker och tystnad förblandar,
högt över förgängelsens skiften
förklaras kring saliga andar.
Det höstliga kornet, som jordas,
ej vintriga månar föröda:
vid vårsolens blick det fullbordas
till sommarens gyllene gröda.
Så, värmd av det eviga ljuset
och vårdad för sällare tider,
står kroppen förskönad ur gruset
och mera ej dör eller lider.
Men salig vi döden må prisa:
dess kval, som till jorden oss böja,
oss vägen till hemlandet visa
och hjärtat till himmelen höja.
Nu, jord, slut den ädlaste sonen,
slut mänskan till moderligt sköte!
Dess lemmar, de dyrbara lånen,
förvara till givarens möte!
En anda, som bad och som trodde,
där ägde sin älskade boning;
en brinnande vishet där bodde,
som närdes av Kristi försoning.
Omhägna med nattliga friden
den trötte, o grav, i din gömma!
När natten en gång är förliden,
skall Herren sin avbild ej glömma.
När jordenes grundvalar bäva
och himlabasunen har dönat,
skall Herren sitt lån återkräva,
förädlat och nytt och förskonat.
Blick till graven
Det mörknar kring rymden… Snart stiger jag ner,
där västan ej andas, där vårsol ej ler
och vänskapens blickar ej följa,
där allt, som i livet var lycka och lust,
så tyst som en dynande bölja
dör bort mot en främmande kust.
Men störtskuren ock, som min gröda förött,
och korset, varunder min skuldra har blött,
de skola ej mera mig hinna,
och avund och otack och plåga och strid,
de måste med allo försvinna
och lämna min aska i frid…
Och utså de tistlar ännu på min grav,
jag sköter ej om dem, jag vet dem ej av.
Det blodlösa, sorglösa hjärtat
har lyckligen kommit ur eldprovet ut,
där, mer ej bedraget och smärtat,
det funnit en fristad till slut.
O jord, o min moder, så upplåt ditt sköt’,
det kalla men hulda, som aldrig du slöt
för barnen, då till dig de ila !
Se, släckt är mitt öga och bleknad min kind !
O, vagga mig sakta till vila
vid sång utav aftonens vind !
Din natt är ej långsam, om än den är lång;
och när jag uppvaknar, hugsvalad en gång,
så lyft mig uppå dina armar
till Fadren, den evige, milde, som än,
oändlig i nåd, sig förbarmar
och känner väl barnet igen !
Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”