Johan Henric Kellgren (1751-1795)


Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”

Den nya skapelsen

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död – 
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? – ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? – återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog – du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? –
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig – och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.



Våra villor

O filosofer! I, som skriken
mot världens villor alla dar!
Mån väl den lära I prediken,
med mera ljus, mer sällhet har?
Vem må ej då sitt nit förklara, 
att edra lagar lydig vara?
Men om den väg I fören oss
till en bedrövlig sanning länder,
om eder vishets himlabloss
en dödlig dag för nöjet tänder;
om ur en glad och ljuvlig dröm
I väcken oss till verklig plåga;
då tolke dåren ert beröm!
Då vandre lasten vid er låga!

Uppå en lyrisk skådeplats,
än för din syn i avstånd lyser
ett präktigt diamants palats,
som gudar i sitt sköte hyser;
Än en Hesperisk blomsterpark
med sitt behag din tjusning väcker;
än en Tartarisk ödemark
med nakna klippors brott förskräcker;
Där flyr en ström med bråstört lopp,
där källans silver sakta rinner;
du fasar, ler och gläds och brinner,
och på teatren skyndar opp –
där du, bedragen i ditt hopp, 
för allt ett målat papper finner.

Så, om i nöjets lånta dräkt
vår bildning ej naturen prydde;
om mänskan, ur sin irring väckt,
allenast sannings domar lydde;
och såg, hur litet all vår dygd,
vår ära och vår makt betydde;
Vem är som ej med skräck och blygd
ur detta livets öken flydde?

Vad gör, att unga hjältens arm
med tunga vapen sig belastar?
Vad gör, att från sin flickas barm
han sig i stridens lågor kastar?
Ur hyddans lugn med glädje går
att trotsigt möta krigets öden;
med stolthet räknar sina sår,
och leende betraktar döden?
Vad är, som snillets son förmår,
att sina muntra ungdomsår
i forskningarnes natt föröda:
att skåda guldet med förakt,
med ömkan le åt kungars prakt,
och endast leva med de döda?
Vad mod, att trotsa farors rön,
att sig till världens gagn förtära?
Säg då, för vad de sig besvära?
Vad himlen hör i deras bön?
Vad söka de? – De söka ära.
Och vilken är då ärans lön?
Ett löv, vars grönska snart försvinner;
En marmor, som vid konstens bud
ditt tycke, ej din känsla vinner;
av ryktets mun ett flyktigt ljud;
ett rökverk, som på graven brinner;
ett diktat liv hos minnets gud.

Vad storverk, som ej skådat dagen,
vad dygd i hjärtat ofödd låg,
om ej, i ljuva villor dragen,
man verklighet för skuggan såg!
Du, som med öm och ädel håg
ger hjälp och vård åt dina bröder;
som rörs av den förtrycktes röst,
ger honom tillflykt till ditt bröst,
och i hans hjärta glädje föder;
som nöjd ditt liv till offer bär
åt konung, fosterland och vänner!
Du i din dygd det värde känner,
som ensam dess belöning är;
men om vid sannings grymma låga
ditt djärva öga skulle våga
att skåda ned i hjärtats natt,
vad du med häpnad skulle finna
så många dygders rika skatt
uti ett ögonblick försvinna!
Vad blygd, att se din fria själ
sig till en fången slav förbyta,
och all dess ädla idrott flyta,
från nit för egen vinst och väl!

Och kärlek, som bland livets skänker
den ljuvaste, den största är;
som i en himmelsk vällust sänker
det hjärta, som din låga när!
Vad bleve du, om vårt begär
sig endast till det sanna sträckte?
En brånad, spridd med blodets lopp;
en lusta, som behovet väckte,
och njutandet ånyo släckte:
Vad bleve då det ömma hopp,
som sig med tvång och fruktan röjer;
som, bävande, i vördnans spår
så småningom till målet går,
och, då din sällhets mognad dröjer,
dig med de blomsters ro förnöjer,
dem bildningen på vägen sår?
Knappt är du förd i segrens sköt,
förrn, ur din ljuva tjusning tagen
du önskar, att du än bedragen
din sällhet blott i tankan njöt.

Ej nog, att villans pensel målar
med glada färgor livets fält;
hon visar det, vid hoppets strålar,
i gravens natt, fördubblat sällt.
Där, bakom höga bergens sträcka,
vars spetsar över molnet räcka,
Sig Indianern bildat har
en himmel, alltid ren och klar,
Dit han ledsagad efter döden,
hos de olyckeligas far,
skall tälja evighetens dar
i ostörd följd av sälla öden;
där skall ej brist och slaveri
och kristnas våld hans syn förfära;
där skall han med odödlig ära,
för tidens kval belönad bli.

Så fly, o grymma sannings dager,
som våra glada drömmar stör!
Vad mer, om villan oss bedrager,
blott hon vår levnad lycklig gör?


Dumboms leverne

Go’ herrar, länen mig ert öra
till salig Dumboms leverne.
Om det ej ledsnar er att höra,
så tör det roa er kanske.

Han föddes, enligt ödets domar, 
hel naken hit på jordens ring.
Men sen han kom till rikedomar,
så brast det honom ingenting.

I vaggan hade han med nöd
en gammal käring, som såg om sig.
Vart därför illa sjuk – men kom sig,
och levde sen allt till sin död.

Till karaktären from och god,
var han ej snar att bliva retad,
men sågs han någon gång förtretad,
så var det uti vredesmod.

Det fel han haft i ungdomsvåren,
att vara pojke förr än karl,
man ganska visligt anmärkt har,
men detta fel försvann med åren.

Till ingen man han avund bar,
han såg väl ganska snett på alla.
Men det bör man ej lastbart kalla,
ty han var vindögd, stackars karl.

Man även mycket folk hört klandra,
att han dem över axeln sett.
Om det så är, så har det skett
för det han längre var än andra.

Ett muntert lag han gärna väljde,
men hatade allt fåfängt snack.
Teg nästan alltid när han sväljde,
och sväljde alltid när han drack.

I Par Bricole han aldrig hunnit
bli något särdeles stort ljus.
Ty mestadels man honom funnit
plakat, utav ett enda rus.

Som auktor skrev han kors och tvärs,
höll tal i Gränna, tal i Trosa.
Om någon gång hans vers var prosa,
så var hans prosa aldrig vers.

I stilen var han älskare
utav det tydliga och lätta.
“Ty”, sade han, och det med rätta –
“ju simplare, ju enklare”.

I Dumboms ungdomstid begav sig
att han predikade en gång,
men hans predikan var ej lång,
ty han vid ingången kom av sig.

En annan skulle blitt förbannat
brydd vid en sådan händelse.
Men Dumbom fann sig ett, tu, tre,
och slöt precist där som han stannat.

På sina resor han förnam,
hur väl försynens nåd reglerat,
som floder över allt placerat
där stora städer stryka fram.

Också – om ej hans dagbok ljuger –
skall på gästgivargårdarna
i Småland ätas mycket bra,
ifall man matsäck har som duger.

God kunskap salig Dumbom hade
om både människor och djur,
och märkligt var det som han sade
en gång, om kräftornas natur.

Hans ögon syntes tårar pressa
då de i kitteln sprattlade.
“Nej, ingen dör så grymt som dessa”,
skrek han, “ty de dö levande.”

Teologien höll han på
i tretti år med, vid sin pipa,
men kunde aldrig rätt begripa
vad ingen mänska kan förstå.

I politiken var hans tro,
vad ingen bonde plär förgäta,
att om man mjölka vill sin ko,
bör man ock ge den till att äta.

Uti moralen kom han fram
med den besynnerliga lära,
att det som gör var mänskas skam
kan aldrig göra någons ära.

Som physicus han vågat hysa
en tanka, något djärv kanske –
han trodde ljuset skapt att lysa,
och mänskans öga för att se.

Men som han uti allt for varligt, 
så medgav han, försiktigtvis,
att ljus för tjuvarna var farligt,
och för en blind av ringa pris.

Hans tanka var – evad man säger 
till bördens lovord och försvar –
att den förtjänst en mänska har
är ingen ann, än den hon äger.

En hans finansplan väl förtjänar 
att nämnas för sin nyhets skuld.
Den lyder så: “Ju mer man länar,
dess mer man sätter sig i skuld.”

Också i metaphysican
var Dumbom en förfärlig bjässe,
ty det var han, som skillnan fann
emellan esse och non esse.

Spörj, forskare, så långt du gitter,
vad residens som själen har.
Det bästa svar blir Dumboms svar:
“Min vän, hon sitter där hon sitter.”

I medicin höll Dumbom för,
evad man därom må glosera,
att den helt säkert nytta gör
åt medici om intet flera.

En stor spektaklernes patron, 
fann Dumbom, att hos oss som andra,
man därvid sällan har att klandra,
förutom pjäsen och aktion.

Man hört hur mången auktor skriker
när minsta fel bestraffning fann.
Men Dumbom tålte lätt kritiker,
så snart de rörde någon ann.

Om han ej sjöng så satans bra,
så kom det mest av den resonen,
(precist som i vår Opera)
att salig Dumbom ej höll tonen.

Men det vari han lyckats bäst
var konsten att ta ut charader,
som man kan se av nästa rader
i svaret till en näsvis präst.

Jag tror, att prästen hette Trälund …
Lik, gott! … “Mitt första” , sade han,
“är fä – mitt andra hund.” “Minsann”,
föll Dumbom in, “ert hela – fähund.

Om i joujou de Normandie
han ej som mästare briljerat,
bör han ursäktas däruti,
ty spelet var ej inventerat.

Att vara gift och vara slav,
höll han för samma i det mesta,
och ibland äktenskap det bästa
det äktenskap, som ej blir av.

Må vem som kan, och vem som vill,
sin flykt åt högre rymder spänna,
den vise Dumboms sats var denna:
“Jag lever helst, när jag är till.”

Vår Dumbom lade sig en afton
helt frisk och sund till själ och kropp,
men steg om morgon stendöd opp –
O vandringsman, “gnothi seauthon!”



Gratiernas döpelse

Jag vördnad har för alla slags Gudinnor
I Himmel och på jord;
För Friherrinnor och Grevinnor,
Och för Herdinnor – med ett ord,
För allt det Kön som sluts på innor:
Åt alla vill jag aktning ge,
Men dyrka – endast tre:
Och vem kan mer ett hjärta röra,
Än de?
Vad vällust att dem höra!
Vad tjusning att dem se!

Fastän de vanligt icke täljas
Bland de Kastalska Flickors tropp!
De dock med nöje bland dem dväljas,
Och deras sällskap muntra opp.
Den Skald förgäves söker röra,
Som ej åt Gratier offrat har;
Hans sång skall stanna vid vårt öra,
Och kölden bli i hjärtat kvar.

För dig Camillas Skald! för dig man såg dem ömma:
Hur har du dem belönt? – Jag lämnar Snillets Gud
Och Hjärtats Gud, att samfällt döma
Din trolöshet att Lyrans ljud
För Hovens dumma stoj förglömma.

En vacker dag, det var ej länge sen,
Då mera böjlig, mera len,
Sig rösten gör utur min lunga,
Jag fick den djärva håg, att Gratiers ära sjunga;
Men aldrig jag beskriva kan,
Hur det mig innerligt förtretat,
Då jag med fåfäng flit i Skalders hävder letat,
Och deras vissa namn ej någorstädes fann.

Jag var ej sen, att mig besvära
Hos dagens Furste, snillets Far:
Apollo! säg, till ditt försvar
Vad skäl kan du väl förebära?
Du namn åt spöken givit har,
Åt dem, som livets tråd förtära,
Och dem, som dödens plågor nära;
Men deras namn, av vars behag
Vårt hjärta eldas för din ära,
Man föga känt, till denna dag
Apollo fann mig äga skäl att klaga:
Det mycket nog var funnit av en Gud,
Då jordens Gudar plä behaga
att ringa folk på porten jaga,
Som våga sanning föredraga
Vad hände? Astrild själv fick Vishets-Gudens bud,
Att denna sak uppå sitt ansvar taga:
Res! – var Apollos ord – och sök kring världen opp
Tre dödliga, som bäst förtjäna
Att sina namn de trenne Gratier läna.
Han for; och under vagnens lopp
Han tänkte för sig själv: men bör jag ej befara,
Att denna färd kan räcka dag och år,
Om ej en utväg finns, att fåfäng möda spara?
Lät se! – Då i min Mors och i Apollos spår
Man Gratier vanligt skåda får;
Så bör, om samma sed på jorden skulle gälla,
Jag strax min fart förutan tvekan ställa,
Bort till den sälla boningstrakt
Där Gustafs och Sofias makt,
Ljus och behag åt världen dela:
Ja; jag ej kan uti min gissning fela
Han kom, och med förundrad håg
I Stockholm tre Grevinnor såg,
Så lekande, behagliga och täcka,
Att han sig hin i våld i början ville ge
Det Täckhets-Nymfen alla tre
På jorden stigit ned, att honom skamlöst gäcka
Men – frågar någon frågare,
Ett folk, som plär en dödlig ledsnad väcka
Än i Olympen då? Vad gjordes, taltes om
Imedlertid, tills Astrild återkom?
Jo väl; bland ett och annat mera,
Man talte om den smak för platt och torrt och kallt
Som nu bland Skalder överallt,
Och mest vid Bälten tycks regera:
Ja, ropte man med harm och sorg,
Den jord blott vide bär, som fordom burit lagrar,
Och mot en enda Gyllenborg,
Har Sverige minst ett hundra Bagrar.
Diskursen blev ej lång – Man snart den tidning bar,
Att Astrild åter anländ var.
Han trädde in: – Jo, på min heder,
Min lärda Far! den vill jag se,
Som mera skicklig är, till Himlens Envoyé;
Fort, att man allt till dops bereder:
Så talte han; och i ett ögonblick
Var allt i skick.

Att själva Akten nu beskriva,
Och nätt och noga uppsats giva,
Hur den och den var klädd, vem för och efter gick;
Det må en annans storverk bliva:
Ceremoni är ej min smak,
Fast annars en gudomlig sak.
Allt nog; jag vann vad jag begärde,
Tog därpå Astrild uti famn,
Och for åt jorden mina färde,
Förnöjd, att under kända namn
Få, efter denna dag, de trenne Gratier prisa:
Augusta, Ulla och Lovisa.


Konsten att göra lycka

Huru man må ungt folk enfaldeligen förehålla.

Min käre gosse, bliv ett fån,
Så går dig allting väl i händer!
Så varnade en mor sin son
Från första stunden han fick tänder:
Min käre gosse, bliv ett fån,
Så går dig allting väl i händer!

Förstånd för lyckan farligt är,
Och lyckan nästan alltid plär
Förståndet ut på porten jaga.
Då kvickhet allom gör besvär,
Ses dumhet över allt behaga
Och gör ej någon mask förnär,
Men smyger fram än här, än där,
Och tycks ej veta, vart det bär,
Förr’n, vipps! den fram till målet länder.

Ja, kvickhet är ett avgrundslån,
Som sjelfva Belzebub oss sänder.
Min käre gosse, bliv ett fån,
Så går dig allting väl i händer!

Då dumhet, nöjd och skön och fet,
På ejderdun sin vila tager
Och frodas uti kräslighet;
Så ligger kvickhet blek och mager
På hö och strå med litet lager,
För sträng diet, till sin förtret,
Och på en möglad brödbit gnager.
Fly därför kvickhet, som en pest;
Det skämt, som på hans läppar myser,
Ett gift för alla dårar hyser;
Och för den dåre allra mest, 
Som mest i makt och höghet lyser;
Och råkte pilen taga in
I någon andelig mans skinn,
Som nog, Gud bättre! hänt och händer;
Så lovar jag, att ingen ger
Två öre för herr Kvickhet mer:
Ty hat, som helgons hjärtan tänder,
Är ej ett hat, som återvänder,
Förr’n det sitt offer stekas ser
Vid timlig eld på bålets bränder,
Och evig eld i mörksens länder.
Nej käre gosse bliv en spån,
En dummer Jöns, ett nöt, ett fån
Så går dig all ting väl i händer.

Vad denna gumma hade rätt!
Vad man dess lärdomar bör prisa!
Jag tror, Uppfostringssällskapet
Tör än i dag ej ha så lätt
Att bättre väg till äran visa.
Vad gumman kände världen väl!
Om Damon, stackars lärdomsträl,
Följt gummans kära sons exempel,
Så stod han nu i Lyckans tempel.
Vad salig gumman tänkte väl!
Gud fröjde salig gummans själ!


Ljusets fiender

En kväll, förleden höst … Lät se!
Om jag ej felar i mitt minne,
så var det kring den tjugonde
december … Ja, min läsare, 
ty vintersolståndet var inne,
och Febus, denne härskare
utöver ljus och rimmare,
som illa lyser, sämre rimmar
i nordiske klimaterne,
gick nu till sängs mot klockan tre
att sova roligt nitton timmar …
En sådan kväll kom Lucidor
till stora klubben ut på Norr –
En klubb! … Politisk? – Minsta spår
därtill i manuskriptet finns ej, 
och någon minsta nytta vinns ej 
att veta det. – Nog av: han kom, 
steg in, satt ner, och såg sig om,
men såg ej skapat grand – emedan
man intet ljus i rummet tänt,
och himlaljusets president
gått ned till vila längesedan,
och himlens vicepresident
därtill befann sig uti nedan.

I tjocka mörkret hör han här
den dumma hopen disputera
med mycken hetta (som man plär,
när man förstår sig ingendera)
vad form på källarstugan är,
vad färg på möblerne, med mera.

Till slut, när en och ann betänkt,
hur uppåt väggarne befängt
det var, att uti blindhet sänkt
om form och färgor resonera
(ty vara blind och icke se,
var ett och samma, tyckte de),
så ropte en, så ropte flera:
Ljus in!

Ljus kom – en allmän fröjd 
vid denna syn. Vem är ej nöjd 
på svart och vitt att skillnad göra?
Blott här och där en mörksens vän
gav ljus och lampor den och den,
och vem det var, skall ni få höra.

Den första var en surögd man.
På honom ingen undra kan,
han hellre ömkas av allt hjärta.
Hur skulle ljussken ha behag,
när minsta skymt av himlens dag
är för hans syn en dödlig smärta?

I samma usla ställning bragt,
en gammal nervsjuk man hörs klaga:
“Vid Gud, det står ej i min makt
att detta grymma sken fördraga.” –
Ej heller undre man härvid:
Den stackars gubben all sin tid
i mörkret famlat fram sin bana.
Men lära se och lära gå,
är lika nödigt båda två,
och all förmåga är en vana.

En sömnsjuk man skrek til, och spratt
helt högt från stolen där han satt.
Hans namn var Dummer Jöns, Jöns Dummer,
till kropp och själ, båd dag och natt,
försänkt uti en ständig slummer.
Man kan väl tänka, vilket spratt
för sådant djur att mörkret sakna, 
ty, sen man nu hans lättja ser,
så skäms det dumma svinet mer
att ensam sova bland de vakna.

“Mig” – hörs en svärmare därnäst –
“mig skymningen behagar mest.
O sälla skymning, nöjets dager!
O dunkelhet, så ljuv och mild!
När du förskönar varje bild,
vad gör det mig att du bedrager?
I dig min yra fantasi,
utur förnuftets tyglar fri,
allt i ett lyckligt kaos blandar.
Igenom dig blir skuggan kropp,
igenom dig fylls jorden opp
av gudar, jättar, troll och andar.
Nyss fick jag här en vålnad fatt
ur swedenborgska andevärlden.
Men ljuset kom – fördömda spratt!
Dess strålar i en blink förtärde’n.”
“Fördömda spratt!” – skrek likaså
bakom en skärm, bort i en vrå,
en man med schene rariteten –
“Snart skall man nu min konst förstå,
bland hela svenska allmänheten?
Det gick i skymningen så bra,
att folkets syn och pung bedra.
Men, sen man tänt det satans ljuset,
farväl med allt slags häxeri!
Farväl med svart och vit magi” –
Så sagt, och junkern smög ur huset.

Densamma utväg (nämligen
dörrns utväg) tog en ann god vän,
som – ganska hederlig karl annars –
i mörkret nyss, av händelse,
råkt taga felt om fickorne
på sin surtout och sina grannars.

En kunskapsälskande person
ifrån den kungliga polisen
(som annars kallas plär spion)
kröp nu helt skamflat bakom spisen.
Att lyss vid ljus går ganska slätt,
ty dels så distraherar skenet,
dels händer, vid en snabb reträtt,
att man i brådskan glömmer lätt
den ena armen eller benet.

Med puckel fram, och puckel bak,
en krympling hela kvällen skrutit
hur hans figur vann könets smak
(det var i mörkret en klar sak)
och vilka prov han därav njutit.
Men ljuset kom – och vem blev flat, 
om ej den ängsliga figuren?
Ty mer vanskapelig krabat
man aldrig såg uti naturen.
En utlät sig: “Man vore dum …
(sen saken kommit har så vida)
att vilja ljusets gagn bestrida,
blott att man hindrar det att sprida
sitt sken till hela publikum.
Nu, och på det en dylik fara
ej i vårt land må äga rum,
är bäst man lämnar denna vara
åt mig till monopolium.”

“Rätt sagt!” – hör man en annan svara –
“Farväl med allt politiskt skick,
med börd och dygder, hov och seder,
den stund till allmänhetens blick
man tillät ljuset stiga neder!
Men nu, som överheten blott
har rätt att pröva till vad mått
en undersåte utan brott
må äta, dricka, se och höra,
så tror jag för min del (hoc est:
del i arrendet) vara bäst,
att ljuset till regale göra.”

Bland någre, som i hemlighet,
för skams skull, sväljde sin förtret,
var källarmästarn och hans drängar.
Förmodligt kunde gästerne
vid ljus begynna efterse
vad drog dem gavs för deras pengar.
Ty denna konst, som kallad blev
förr: underverk – nu: underslev,
den konst, att göra vin av vatten,
har än i dag det felet kvar, 
att den med svårighet bedrar
rätt nyktert folk … om ej om natten.

“O blygd och hån!” – skrek pastor Fån –
“Så grovt att gäckas med försynen!
Tänk, att det djärva stoftets son,
vill mitt i natten nyttja synen!
Förgäves går då solen mer
på Guds befallning upp och ner,
att dela mänskan ljus och värma!
Hon värma genom brasor gör,
och genom talgljus våga tör
att själva dagens strålar härma.
Snart har naturen ingen vrå
så djup, så dold att hitta på,
dit mänskans öga icke stjäl sig.
Hon storm och böljor tygla vet,
och räds ej i sin gudlöshet
att hindra åskan slå ihjäl.”

Här brast församlingen i skratt,
och pastorn, fattande sin hatt,
svor pest och död mot sina bröder,
då i en hast, vid trummors skräll
och klockors klang och lurars gnäll,
det ropas: “Ell’n är lös på Söder!” –
Man nämner gata, gränd och hus,
och orsaken till allt — ett ljus.
“O, Lucifers och snillets söner,
(av Lux är Lucifer) se här”
– skrek åter Fån – “vad frukten är
som Söder ren av ljuset röner!
Och som på Norr ett lika slut
helt visst en lika djärvhet kröner,
så fattom genast vårt beslut,
att allt, vad lysa kan, släcks ut!”

Ren märks bland själva ljusets vänner
(så mäktig är fantastens röst!)
hur en och annan uppstå känner
en hemlig fruktan i sitt bröst.
Då reser sig vid talmansbordet
en man, att stadga deras val.
Man lyssnar, Lucidor har ordet:
“I män och bröder” – var hans tal –
“det finns en lag, av himlen stiftad,
för bruket av allt jordiskt gott,
att utan vishet, gräns och mått
skall själva dygden bli ett brott,
och själva sällheten förgiftad.
Vad nyttigt kan ej skadligt bli?
Sömn stärker – sömn blir letargi,
mat föder – mat ger obstruktioner,
öl värmer – öl gör stranguri,
skratt muntrar – skratt blir konvulsioner.
Än mer: att alla dygders mor,
den högsta dygd, varpå beror
all timmelig och evig lycka,
gudsfruktan själv, för vida sträckt,
har den bedrövliga effekt
att vissa huvuden förrycka!
Men om en man, ur dessa skäl,
förböde någon kristen själ
att skratta, äta, dricka, sova,
och framför allt, sin Gud att lova,
då – tvivlen ej – är denne man
förutan prut ett av de båda:
narr eller skälm – och vad den våda
beträffa må, som yppas kan
av ljusets vårdslösa hantering,
har däremot en klok regering
två goda medel i sin hand:
Spön – tjänlige att fruktan väcka
hos den försumliga och fräcka,
och sprutor – färdige att släcka
i hast den gruvligaste brand.”

Han slöt – ett allmänt bravoskri,
ett allmänt klappande i händren!
Excipe Fån & Compagnie,
som togo visligt sitt parti,
och svuro sakta mellan tändren.

Sist: hur på Söder tillgått har?
Hur med dess eldsvåda tog ända?
Och vilket nytt palats man drar
ur askan av det platt förbrända?
Därom en annan gång, kanhända,
om Gud förlänger våra dar.


Sinnenas förening

Bland annat skräp, varav mitt minne
blev fyllt i sina ungdomsdar,
är vad jag läst, jag vet ej var,
att när man bortmist något sinne,
man desto större styrka har,
i dem man ännu äger kvar.

Jag tro till denna fördom bar
till dess jag vederspelet funnit
med ålder och förfarenhet;
utav den eld i hjärtat brunnit,
sen Cloë dig jag älska hunnit,
långt större ljus förståndet funnit
om tingens halt och verklighet,
än förr av någon fakultet.
Från fördom och vidskeplighet,
som mig förut i bojor slutit,
av kärleks hand jag frälsning njutit.
Nu sen dess frukt jag smaka fått,
som mig så strängt förbuden varit,
jag skilnan mellan ont och gott
och brott och svaghet har förfarit:
jag funnit då jag skådat när,
hur falsk, hur grym den läran är,
som för vår sällhet oss förfärar,
som säger att jag himlen ärar,
när på mig själv jag händer bär
med mordet av min själs begär.

Ej snöptas dygd skall mig förmena
den ro, naturens fullhet ger.
Gån mina sinnen! öven er,
gån! edra nöjen äro rena.
Gån! att er alla nu förena:
min Cloë sig för ögat ter.

Vad vällust när jag henne ser,
den munnen som så ljuvligt ler,
det ögat som så livligt brinner,
och där jag himlen öppen finner;
där varje känsla synlig görs:
så, när den stilla källan rörs,
dess dallring allt till stranden hinner.

Dess panna oskulds stämpel bär,
dess friska hy, dess täcka kinder
där kärlek mitt bland liljor binder
en ros, som i sin sprickning är:
dess hår, dess små albasterhänder,
dess gång, dess gudaväxt, dess — allt
uti min själ en känsla sänder,
vars smak av nöjet, som hon tänder, 
jag finner himlen har befallt;
en smak, som jag mot Voltaires snille
och Gustafs makt ej byta ville.

Men mera lycklig, när din röst 
på luftens våg än sakta flyter,
än våldsamt fram till örat bryter
att ömsom väcka kval och tröst.
Var ton i själen återskallar,
var droppa blod fördubblat svallar,
och lågan växer i mitt bröst:
jag kan mig då ej mera känna,
intill din mun min mun jag bär,
och när du mig en skörd förär
av kyssar, som i hjärtat bränna;
när jag din friska anda drar,
som mera ljuvlig vällukt delar
än morgonvädret, då det spelar
på blomstren dem det öppnat har,
jag då med tjusning får försöka,
hur lukt och smak den vällust öka
som från mitt öga ursprung fått,
och genom hörslen tillväxt nått.
Men ock i samma mån och mått
min åtrå ständig tillväxt röner.
När mina tårar sist förmått,
att du min Cloë dem belöner
och rörd av mina ömma böner,
min kärlek med din svaghet kröner;
när dina ögons matta brand,
när färgens höjd på dina kinder
mig säga att min djärva hand
må häva alla nöjets hinder,
när lindad till din lena kropp
som ingen täckhet mera döljer,
jag den med tusen kyssar höljer,
som spridas med förvirrat lopp,
och samlas kring de rosenknoppar,
som kröna dessa halvklots par
dem kärleksguden rundat har
uppå en barm i vars förvar,
ett hjärta fullt av vällust hoppar:
när då uti min ömma makt
ditt öppna sköt o Cloë! lämnas,
och jag det grymma tvång får hämnas
som bortgömt dessa liljors prakt,
dem intet öga än fått njuta;
När vi till trots för skendygds rop
oss in uti varannan sluta
och våra själar sammangjuta
och till ett väsen smälta hop:
när du på målet börjar sväva,
och ur ditt kärleksfulla bröst,
som täta suckar vilja kväva,
du stapplar fram med bruten röst
det rop så ljuvligt örat sårar,
och följs av nöjets ömma tårar.
I denna känslans segerstund
jag fullt till övertygan drives,
att ingen sällhet äger grund
som ej av våra sinnen gives;
att långt ifrån vi ersatt få
förlusten av ett bortmist sinne
i deras kraft som återstå,
vi tvärt emot med vällust finne
hur de varann tillhanda gå,
och att den ro, som ett förnöjer,
sig av de andras nöje höjer:
att om naturen för de fem
oss tusen sinnen velat skänka,
skull nöjet lätt förena dem
och ingens rätt den andras kränka;
Men som försynen visligt sett
det han oss skapat allt för svaga,
att detta sällhetsmått fördraga,
han nog till vår förmåga gett.

Om när fem sinnen njuta dig
mitt hjärta, Cloë, nästan brister,
om av det rus de giva mig
min druckna själ all sansning mister;
hur skull jag, Cloë, då förslå
att dig med tusen sinnen njuta,
nej, med din kärlek skulle då
sig döden i mitt hjärta gjuta:
jag skulle gudars sällhet nå,
men även gudars avund få:
och strax skull liv och sällhet sluta.


Ädla skuggor, vördade fäder

Ädla skuggor, vördade fäder,
Sveriges hjältar och riddersmän!
Om ännu dess sällhet er gläder,
Given friheten liv igen!
Skola edra helgade gravar
Trampas av tyranner och slavar?
Nej, må träldomens blotta namn
Edra vreda vålnader väcka
Och er arm sig hämnande sträcka
Ur den eviga nattens famn.


Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”