Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Förklaringsberg
Mot terassen stänkte insjöskummet.
Skymning sänktes över bländvit sand.
Vinden dog, och det blev tyst i rummet.
I ett obeskrivligt juniland
blev jag vågen
mot din vita strand.
Av en gudom, som jag inte känner,
blev min ringhet förd till detta rum.
Bröstet häves än, och pulsen bränner.
Bländad är jag, och min läpp är stum.
Det var vallfart
och mysterium.
Ja, det ljud, som trängde till mitt öra,
var ditt underliga hjärtas slag.
Men det flodsystem, jag kunde höra,
är till undergång bestämt en dag.
Dunkla källor,
djupa vattendrag!
Stanser vid en korsväg
Märk, hur vår skugga… märk, hur media vita
in morte sumus. Vägens kalk och krita
blir brons och tegel under kvällens brand.
Till sten förvandlas den, som bara vänder
blad efter blad i årens dödskalender.
–Sent vunna ljus, jag dricker dig med blick och hand!
Blint bultar här det omedvetna livet
i almens stam, i rosens eld, där skrivet
står blodets vilda Ja! en julikväll.
Men som ett hagelmoln, ett hot mot grönskan,
förnekande den heta jordens önskan
vid rosors bål står med sitt kors ett bykapell.
Vad väljer du, en resenär bland många
som andas kvällens täta rosenånga
och ser det mörkna, känner nattens vind?
–Jag väljer en dryck vatten här ur bäcken
och själens undran under himmelstecken
och tystnadens sonat vid kyrkogårdens grind.
Vestrogothica
Vind från hedenhös, vind genom seklerna, blås,
kamma gräset i Edåsa, Våmb och Horn,
där de multnar: ryttare, bönder. –Lång
var deras möda, sträv deras dagsverkes kväll.
Skönast slutgiltigheten: jord och vind.