Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Soluppgång i december
Ljus, som löses kring oss tillitsfullt och lugnt:
dämpa rodnaden från själens bränder,
låt din härd bli själens medelpunkt–
Vårt hjärta slår med samma puls som Herrens händer,
och vårt väsen, i Hans stora grannskap väckt
för fjärran verkligheter som för nära,
suger visdom ur Hans urtidslära
och andas stilla i Hans andedräkt.
Soluppgång i juni
Än är allt i nattens fångenskap, allt liv förstrött
i jorden. Endast några hesa måsar högt i skyn
jaga fram med något sällsamt rött
inunder sina vingar, som om deras vithet mött
en fjärran, viktig syn–
Då står Han redan över skogens bryn.
Skall allt ej krossas, när Hans allmakt sänker
sig mot fjärden?
Dock–vattnet reser skuldror–armar–bär den
på mjukt och outtröttligt höjda händer,
våg för våg,
i ett ändlöst kröningståg
mot våra stränder.
Den enda sommaren
Varje sommar är en dröm om denna enda:
den dit alla halva viljor återvända,
vår förströdda kärlek, våra spridda krafter,
liksom till sin kupa vilsna bin–
den starka brygd, där dessa bittra safter
bli vårt väsens sötma och vårt hjärtas vin.
Den dolda solen
Pilen som kastar sig upp mot ljuset
mattas snart och vänder
och borrar sig ned i jorden.
Den som flyr från tyngden
fångas av tyngden.
Varför fly från sig själv?
Att finna sig själv är ju konsten:
att sluta sin andakt
i trängre och trängre kretsar
kring hostian i sin egen mitt,
den dolda solen,
som bränner allt och ger liv åt allt–
Där födes, oberört av den tunga jorden,
undret som inte är jag
och ändå mitt egnaste:
molnet av blommor,
genomandat av gryningens ljus.
När jag andades ut
När jag andades ut,
sjönk jag ändlöst ned i min varelses djup,
och när jag trodde jag nått dess botten,
var ändå hela rymden kvar–
Ja, plöstligt slog rymden ut kring mig,
och när jag andades in den,
var mitt hjärta solen, som steg…