Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
På judiska kyrkogården i Prag
Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt,
där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits ren.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!
Åter
Alltså den smärtan kunde domna
trots allt sitt vilda sus och larm,
också den sorgen kunde somna,
som en gång helt fyllt upp min barm.
Den sista dyningen förrunnit,
en nattens suck i årens sand,
av våg, som brusat och försvunnit,
blott snäckskal ligga kvar på strand.
Men åter lika ljust och blått
som förr en vår är havets vatten,
jag åter hoppas, åter sått,
jag vet det gror i juninatten.
Du hårda liv, du rika liv,
hur dina träd av frukter digna.
Jag räknar ej; tag eller giv!
Jag lika fullt vill dig välsigna.
En gammal nyårsvisa
Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina fålar fem,
klar är nyårsnatten.
Jesus ställt dem i hans vård,
låtit kvälla på hans gård
brunn med livsens vatten.
Just då klockorna slå tolv
träda de från stallets golv
ut i gårdens driva.
Himmelen är hög och blå,
klart bland alla stjärnor små
lyser månens skiva.
Där går älskogs unga hingst,
ljus och grann som sol i pingst,
prydd med bröllopstömmar.
Betslet är en blomsterrad,
sadeln vävd av rosenblad,
silverskir till sömmar.
Lustigt gnäggar lyckans sto,
guldsmidd sele, guldsmidd sko,
van vid vilda ritter.
Längtar ut mot drömda land,
röda aftonhimlars brand,
gyllne solars glitter.
Långsamt haltar fram därnäst
nödens gula, blacka häst.
Matta släpa stegen.
Ögat glåmigt utav svält
letar hackelse och spält
på den frusna vägen.
Men vid pilens nakna stam
som en svart och spöklik hamn
sorgens fåle dröjer.
Blicken stel mot rymden går,
huvut med dess dunkla hår
han mot marken böjer.
Sist med man och mule grå
som den sista dagen på
ålderdomens himmel,
hovens slag mot sten och stock
dovt som mull mot kistelock
dödens isgrå skimmel.
Staffan, Staffan stalledräng
vattnar sina fålar fem.
Ljuvt är livsens vatten.
Festlikt blänka himmelns bloss.
Jesus huldrik hjälpe oss
uti nyårsnatten.
Moderspråket
Sagoförtäljerska, när jag var barn,
drömmens ande du väckte,
Fantasos tömmar av purpurgarn
gossen vid elden räckte,
visor sjöng från min moders mun,
tanke gav leken vid bordet.
Också för mig från begynnelsens stund
skapades världen av ordet.
Följeslagerska vart du mig sen,
hur sig än vände mitt roder.
Mer för mitt hjärta än någon vän,
närmre än fader och moder,
närmre än bruden tryckt mot mitt bröst
ständigt var du mitt sinne,
bikterska, trösterska, du vilkens röst
diktade rastlöst därinne.
Reskamrat, du i fjärran land
under främmande himmel
log mot min längtan, tryckte min hand,
ledsven i Babylons vimmel.
Ensamhetssorgen som David du
sjöng från min själ med din stämma–
Var du mitt sällskap, endast du,
hjärtat kände sig hemma.
Så har du följt mig från barndomens dar
växlande skepnad med åren.
Innerst dock alltid densamma du var,
bliver väl också till båren,
drömmerska, älskande tankens stål;
men i din tonvärld fången,
svärmande svenska modersmål
med ditt kvällsus i sången.
Dig jag tjänar som tacksam som,
allt vad jag äger du skänkte.
Smedens konst är ju eldens lån.
Allt jag drömde och tänkte
kommer från dig, som jag dyrka skall,
tills mer ej livstråden spinnes.
Bönhör mig, så när läppen är kall
man i ditt tempel mig minnes.
*
Moderspråk, du trädets sus,
städse nytt och oändligt,
annat i morgon än aftonljus
men dock ett och beständigt.
Tusende bladen från topp och till fot
kan till en kör du kalla,
låta dem känna, att samma rot
fostrar och bärer dem alla.
Folkets levande andedräkt,
het av hopp och av strider,
arvked bindande släkt vid släkt
ända mot bortersta tider.
Alla stora hjärtan i dig
klappa, än när de domnat.
Lyssna: och ekot mångdubblar sig
ändlöst från tider, som somnat.
Landets ungdomsbrunn med våg
speglande dåd och dygder,
vinterlynne och sommarhåg
runt över Sveriges bygder!
Hemlighetsfulla navelsträng
djupt emot jordens sköte,
sång vid vaggan samt vid den säng,
där oss döden stämt möte.
Guldtråd, på viken våra liv
träda med skiftande dagar,
ring, som fäster oss vän och viv,
tolk för stjärnor och lagar!
Högsta tankar, dyraste namn,
drömmen skimrande skärast–
moderspråk, du bär i din famn
allt oss i världen är kärast.