Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Det är vackrast när det skymmer
Det är vackrast när det skymmer
All den kärlek himlen rymmer
Ligger samlad i ett dunkelt ljus
Över jorden,
Över markens hus
Allt är ömhet
Allt är smekt av händer
Herren själv utplånar fjärran stränder
Allt är nära, allt är långt ifrån
Allt är givet
människan som lån
Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig
Inom kort ska allt tagas ifrån mig
Träden, molnen, marken där jag går
Jag skall vandra –
ensam utan spår
Den väg du går allena
Den väg du går allena
den förer dig blott bort
dit där vi livet stena,
till öde trakter bort.
Dit där vi grymt föröda
vad vi inom oss bär,
det som ej blott vårt eget,
som också andras är.
Hur stort är att ensamt träda
i öde rymder ut,
att i sin djupa smärta
blott se mot livets slut.
Att känna hjärtat svälta
i bitter ensamhet
och lyfta sällsam gåva
i hand av längtan het.
Den nämndes ofta starkast
som bara livet svek,
som bort från allfarvägen
i bittert armod vek.
Hans öde var hans trasor,
hans lidande var sår –
Och den som blott förblöder
han ej mot seger går.
Den ensamme är svagast.
Ej för han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.
Nu löser solen sitt blonda hår
Nu löser solen sitt blonda hår
i den första gryningens timma
och breder det ut över markens vår,
där tusende blommor glimma.
Hon väter det tankfullt i svalkande dagg
i blommans fuktiga gömmen,
hon lossar det varligt från rosornas tagg,
men tveksamt, förströdd, som i drömmen.
Hon låter det smeka skog och äng,
hon låter det fara för vinden
Nu smeker det barnen i deras säng
och de gamla på skrovliga kinden.
Men hennes tanke är borta från allt,
vad kan denna glädje väl båta?
Hon drömmer bland stjärnor, som tusenfalt
förstora det levandes gåta
Hon löser sitt hår och breder det ut
i morgonens saliga timma
och drömmer bland världar, som gått förut
och nya, som längtande glimma.