Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Rosen
Den levande fullhetens yppiga prakt,
Den eldiga kyssens berusande makt,
Sötman av livets festliga dag, —
Skänkte mig hulda nornors behag.
Spinnande årens ändlösa garn,
Smycka de vårens skönaste barn:
Kinder av purpur, mun av korall!
Pärlor om halsen av daggens kristall!
Bestrålar ej scharlakansslöjan min barm?
Omlindar ej klara rubinen min arm?
Av grönskande sammet min lifklädnad är,
Och skor av smaragd jag på fötterna bär.
En näktergal plågar mig, tidigt och sent,
Med sånger, där himlen blott vet vad han ment!
Hans svärmiska längtan mitt bröst ej förstår,
Och blint är mitt öga för sångarens tår.
Men kommer min fjäril, så grann som till dans,
Då sänker min törnvakt båd’ sabel och lans;
På solstrålen rider han in i min borg,
Och aldrig gör Rosa den riddaren sorg.
I ensliga valfvet av bok och av lind
Han kysser skön jungfrun på glödande kind;
Den rodnar lik jorden av vällustens vin,
Vid brudkvällsmusiken från surrande bin.
Jag vet, att den flyktige lämnar mig snart:
Som vattnets och ilens är kärlekens fart!
Men tröttsam på längd är en enformig vän,
Och fagrare lockar min fägring igen.
Gemensamt som solens är skönhetens sken:
En dåre blott vill henne njuta allen!
Bland stjärnornas andar så friast som störst,
Oändligt hon stillar det ändligas törst.
Ett hjärta blott slår i det eviga allt!
En lag blott jag lyder, vad detta befallt!
I tusende skepnader klappar dess blod,
Och alla sig läska ur varandets flod.
Så delar jag med mig, till tidens fördriv,
Den flödande strömmen av tjusande liv;
Vad mer, om där skummar förgängelsens våg,
Blott rytm är i störtande timmarnas tåg?
Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft
Och nektarchampagnens astraliska saft
Och ambran, som höjs från mitt purprade bräm,
Förklara dig blommornas drottnings system.
Den nya Blondel
Där de ljusa björkar stå
på en enslig höjd,
såg jag först Auroras kind,
såg jag först för stilla vind
silverböljan gå,
mellan ängar böjd.
Ingen delade med mig
livets unga lek;
dock, min fader till mig bar
sagor från förflutna dar;
varje saknad vek,
och min själ blev varm.
Ensam följde du min stig,
hulda fantasi!
Dvärgar små med elfenhorn,
slott av glas med pärletorn,
feer däruti–
fyllde gossens barm.
Och för äventyr jag brann,
drog i härnad ut;
red igenom skog och hed,
stötte troll och resar ned
med mitt blanka spjut,
som en riddersman!
Med en kung jag blev bekant,
dottern bjöd mig vin;
blåa ögon, gyllne hår,
liljans bröst och hindens spår,
kinder av karmin,
klädd i diamant.
Då jag till min cittra tog,
i den höga sal;
och prinsessan mot mig log,
och det lilla hjärtat slog
trångt av lust och kval,
när en blick jag smög.
Och på vita gångarn flög
hon med mig i fält;
följde vigda fanans lopp,
slogo under lagrar opp
våra silkestält
i en emirs park.
Damaskersabeln ven
i min hand så stark;
bland Jordanens palmer sen
kvällen på min cittra sken,
och vid månens blick
sammanknöts vårt band.
Ack–så säg mig, vart hon fick!
Har hon ömsat land?
Har en jätte henne gömt?
Har jag kanske henne drömt?
Cittran i min hand
likväl än jag har?
Ensam är du hos mig kvar,
trogna fantasi!
Ännu klingar i min barm
lika frisk och lika varm
själens melodi,
evigt ung och klar.
Blåklinten
Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid:
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.
Harmas ej, o mänsko-öga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.
När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej fägna tycket
åt vad endast hennes är?
Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?
Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.
Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.
Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.
När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.
“Idel flärd”, han skriar, “glitter
utan korn till mjöl och malt!” –
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.
Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.
Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går …
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?
Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstringslycka, skördelycka
önska dig de fromma små!
Dagsliljan
Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.
Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.
Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!
Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!
Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —
Och han viskar: “Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.”
Krigssång
Samlens, Bröder, kring frihetens fana,
Den höga Svea våra svärd begär!
Modern kallar; på hjältarnes bana
Hon tacksam räknar sina barns gevär.
Skola slavens band
Fjättra järnets land?
Till kamp, Bröder! Blod ger Nordens stjärna glans.
Fädrens skymfade skuggor oss mana
I stridens larm med segerns krans.
Mäktigt brusar ur Gauthiods ekar
Den storm, som rensa skall den mulna jord.
Kraften välver i krigiska lekar
En sköldeborg omkring sin gamla Nord.
Gäckar Söderns dvärg
våra helga berg?
Till kamp, Bröder! Blod är livets rosenfärg.
Tidens slummer vart hjärta förvekar;
Bland vapnen drickes lejonmärg.
Ödets domar ur skyarna ila.
Men endast trälen för dess åska skyr:
Hemskt mot veklingar dödarna smila,
De fly blott undan den, som dem ej flyr
I Karl Johans spår
Sveas ängel går:
Till kamp! Ärans sol skall purpra våra fjäll:
Sköna lott, om vi falla, att vila
Som Göter under runans häll!
Stjärnorna i chor
Skiljer stoftet hjärtan?
Stoftet, skuggors hem?
Kärleken och smärtan
räcka bortom dem.
Kärleken och smärtan,
barn av samma hus,
föra trogna hjärtan
hem till samma ljus.
Där, försont med plikten,
under Livets trä,
står den fagra Dikten
vid sin Faders knä.
”Kommer du?” han talar;
”Långt du irrat har!
Dock, av dessa dalar
har du minnet kvar.
När ditt sinne glödde,
var dig jorden trång,
när ditt hjärta blödde,
flög du hit i sång.
Njut en fröjd otalig,
fäll din slöjas skir!
Du var där lycksalig;
här du salig blir.”–
Hasta, sköna syster,
i vår chor tag del!
Än oss höra lyster
dina toners spel.
I en helgad yra
giv dem åter lopp!–
Lyssna!—Svan och Lyra
ropa dig hit opp!