Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Det döda modersmålet
I kolnade och svarta bränder
den röda lågan åter flammar:
det är en from hebré som stammar
schemá, schemá med lyfta händer.
Nu glöder ordens döda kol
och språkets rykande ruiner.
Det är en andedräkt, som viner
i ett förbrunnet modersmål.
Hebréen vet, att samma dova,
men sköna språk, som han har talar,
en gång i nödens stund hugsvalat
hans fäder, som i marken sova.
Han vet, att klangen i hans röst
ej seklers murar kunnat hämma,
men att den brusar fram, hans stämma,
ur hans begravda forntids bröst.
Han vet, att blod från fädrens andar
i språkets heta puls framströmmar,
som samman med hans egna drömmar
all deras fröjd och plåga blandar.
Sitt väsens nyckel och symbol
i ordens hemlighet han finner.
För honom livet rastlöst brinner
i hans förbrunna modersmål.
Jag hör hans hymners starka stämma,
som lyftes av en fast förbidan:
Jag hör, men en oändlig kvidan
mitt sorgsna bröst vill sammanklämma.
För mig är dessa djupa ord
blott brustna ljud och formler tomma.
Mitt språk! Mitt eget väsens blomma
ur det förgångnas brända jord.
För mig förborgad är den låga,
som kunde pulsens slag förklara
och endast dunkla rop besvara
mitt blods, mitt hjärtas heta fråga.
I språkets flamuppfyllda bål
jag ser blott askans bleka spöken
och svart och tjocknad bolmar röken
ur mitt förbrunna modersmål.