Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Skolavslutningen
Första sommardagen, då dammet yr upp,
första sommardagen,
klättrar komministern som en spillkråka
upp i Predikans framstam;
håller sig fast med vita förmaningar på räcket,
svarta vingar fällda ihop på ryggen,
lyfter hakskägget och gapar rött:
o den första sommardagen;
och genom kyrkans dammiga båt, i Guds bröstkorg,
tågade vi alla timmermannens söner,
trehundra sjungande
utan röst
den första sommardagen.
–Tolv män i trä, med skägg, stavar, kors, nycklar,
svärd och böcker blevo våra ögons tröst,
medan orgelens vatten sköljer
över sommarens tid, som väntar utanför porten,
med lust och fägring stor.
Fröken i klockkjol och gullvivehår
biter sig löst i underläppen.
*
Detta var den första sommardagen. Sedan följde
den andra, tredje och fjärde och dammet
steg allt högre,
Vi blevo män i trä, med stavar, nycklar, kors och svärd,
och ögon vattenblå och blinda
blinkande mot Den sista avslutningen.
Sundbybergs-prologen
Nattens väldiga neonljuslampa svänger
tungt i den lätta rymden.
Mörker brytes i metalliskt
ljus, och ljus i sotsvart mörker.
Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen
djärvt ur järn och asfalt,
lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona
susande av rök i starka grenar.
Doft av olja och av kåda blandas
med blåstens moln- och månspel, det som
orglar ojämnt mellan mur och mark.
Aftonstjärnan röd på vattentornet
förebådar DC 6:an. Och med huvut lätt
tillbakalutat korsar arbetaren gatan
på hemväg i förströdda nattskiftstankar.
*
Samma natt som brukar reparera gamla
drömmar om i morgon dag,
går med spanskrör vid hans skuggas sida;
resonerar oresonligt och med kantig tunga
om tider som förändrats medan människan
stått stilla och vindrosor överblommat taken.
Polemiserar, kluckande, mot dem som trodde
gränsen mellan himmelen och jorden
gick vid Sundbyberg. Mellan dröm
och sura dimmor, mellan tankens flykt och
verklighet som skramlar, stryker snaran
närmare än så! Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…
Skuggpatronens skägg mot kosmos trotsigt
spretar. Vindens löv och läppar stela,
blåstens eviga palaver, stuprörs kommentarer
mala svar:
Från en drömvärld–till en värld av dröm
går vår levnads genomfart, den breda
allfarvägen! Verklighetens stad, belägen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.
Alltför snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården…
Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig
rosta fast kring kontinenter utan både människor
och måne?
*
Men myrmalmsmolnet nickar av nyck ett
nådigt farväl igen!–och nattgammal
blankis bär. Lätt löper foten uppför
tornparkstrappan, riktad snett mot skyn.
Som sprängd ur bergkristall syns staden glimma,
rappad av snö och täckt av frostens tak.
Virad med röd girland står järnvägsbommen
vakt vid övergången: denna sena timma
när familjerna i varv på varv i husen
begrunda var för sig den stora lyckan
att en egen liten vrå besitta. Så brytes
sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök;
så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.
Han på hemväg nu, till samma frihet
för de fångna, mot hjärtat trycker
unikan med dyrbar stålglastermos.
Uppdämd strålglans fyller rymdmetallen.
Hur lätt att fatta är ej nuets närhet,
huru lödig den sekund som skapas!
Se, på kyrkans spira högt den genomstungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
–Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Tvättdag hos en diktargubbe
Gammal diktargubbe mycket att göra:
Tvättar en dråpa, smutsig där bak.
Stoppar en strof, som det gått hål på.
–Vit som ett lakan, fatar jag penan.
Ack, vilken byk det behövts
ifall mitt förflutna jag rentvå
skulle! Här blir nu bara att gå
lappa och laga och tvätta sitt livs
mest iögonfallande fläckar.
Den blinda kråkan
Se fåglarna! Inte
förbereder sig de för den säkra
döden–men för det osäkra
livet. Nötkråkan samlar för vintern
tusen tallfrön, litar på väderleken.
Så ock jag, blind i min tro
på det flyktiga jordelivet.