Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena
Ingen må mig det förneka att jag vackert älska må,
vackra rosor, vackra liljor leker ögat gärna på.
Vackra seder gör jag heder,
vackra later, vackra dater,
vacker fågel, vacker fjäder,
vacker flicka, vackra kläder.
Ingen må mig det förneka, att jag lustigt älska må,
lustig sång och lustig skämtan, lyder örat gärna på.
Frisk trumpeta, puka, trumma,
lustigt om min öron brumma,
Klav-cymbal, fiol och luta,
må jag stundom ej förskjuta.
Ingen må mig det förneka, att jag ljuvligt älska må,
ljuvlig mat och ljuva drycker, leker tungan gärna på.
Kokat, lagat, stekt och sudit,
har mig aldrig än motbjudit,
ljuvligt vin därpå att taga,
kan min maga ock fördraga.
Ingen må mig det förneka, att jag vällukt älska må,
vällukt hjärt’ och hjärna styrker, friskar mod och blod också.
Olivan, jasmin och ambra
friskar opp min kist- och kambrar;
Rosen-Benzoe-tinctura,
hand och kinder livligt skura.
Ingen må mig det förneka, att jag kärligt älska må;
kärlig lek och kärlig skämtan, siktar all natur uppå:
lärkekirr och duveputter,
tuppeknorr och orrekutter,
går dock äntlig ut därpå,
att hanan hönan nalkas må.
En naturlig dödsbetraktelse
Vad är det åt, att jag mitt sinne kväljer,
för fåfäng vinst min ädla frihet säljer,
förgäves mödar huvud, hand och läpp?
Jag pinar, plågar, kväljer mig framhärdigt–
dock kommer den, som gör mitt verk ej värdigt
en fingerknäpp
Har jag en gång utur folks samfund farit;
blir sen med mig, som had’ jag aldrig varit:
jag blir uti det långa, tysta bragt.
En långlig natt har still min’ ben och länder,
en långlig sömn min’ ögon, fötter, händer
har sammanlagt.
Ett annat folk då solens klarhet skådar,
min lägerplats en ann med föttren trådar.
Ack, att jag själv blir sinnelös till mull!
Jag har spelt ut, min vandring har en ända,
mitt glas är ut, min tråd är av, min slända
är spunnen full.
Vi vill jag då om världen sorgsen vara,
på sjö och glö stor lycka efter fara,
när mig strax bör en oundviklig död.
Skull’ jag mig själv i sorg och oro föra,
vad vor’ det mer, än mig i livet göra
onödig död?
Träd, frihet, fram i oförfalskad smycker,
träd fram och bryt mitt ok i tusen stycker,
mitt ok med allt sitt träle-likt besvär,
mitt ok, det jag själv-villigt på mig lade,
då jag av oförstånd till skuggan sade:
du äst mig kär.
Jag har nu lärt invärtes världen känna;
hur fåfängt är allt vad vi efterränna!
Hur lyckan själv, hon ställer oss försåt!
Giv, Gud, min värld med äran genomvandra!
O, mycket fik och släp om allt det andra
är intet år.
Giv, Gud, att jag behövlig medel njuter
till ett glatt mod, tess jag min ögön sluter;
det är och blir mig ensamt ett för allt.
Den mera vill, han mera efterleter;
den minst’ av alla världs-fåfängligheter
har jag utvalt.
Begravningstankar
över Fru Anna Lilleqvist och hennes lilla son Gustaf Hiärne den 30 mars 1679
Åtta gånger haver solen
av och an från ymse polen
årebanen genomgått,
från de svarte morianer
och de södr’ amerikaner
hit till oss med värman nått,
sen som jag Er hymens linda
och Er äkta kärleks binda
sang med en glad bröllopssång.
Nu, så snart jag hit anländer
ock min resas omfart änder,
är Er husfru dödens fång.
Alltså går å trinde jolen,
som oss visar själva solen,
allt i kring, i kring, i kring.
Varav kommer’t? Jord och himmel
hjärna, levnad, tummel, vimmel
är alltsammans ring och ring.
Förrän vi till punkten hinna
vi vår tillmån daglig vinna
och anmanom Hektors kraft,
men sen vi till punkten hunnit,
blir vårt väsen smått försvunnit,
och vår styrka dag-om taft.
Åtta år tillsamman levat,
sämja, kärlek eftersträvat
är, min vän, än någon krets,
var med ett själv välställt sinne,
välmod ute, välmod inne,
väl sig giva kan tillfreds.
Nu som denne cirkel fylter,
och den frun av vilan hylter,
så skall ock min, din, sin, vår,
eder, deras, fleras, allas
cirkel till en ända kallas
mellan vagga, liv och bår.
Mellertid jag sorgen håller
för en ryssja, vilken våller
eget fängsle, dödligt grill;
men där mot jag fritt mod håller
för en ande, vilken våller,
at man gör med lust sitt till.