Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Dagboksblad
I.
Man är kräsen fast ung till år,
man är trött och tung av sin vår
och dess ånga av sav och drifter,
då är det en hög plaisir
att krydda sitt nattliga svir
med alla förnekelsens gifter.
Vad är livet?–en dräktig so,
som bjuder sin rygg att klias.
Gack bort från dess sölade ho,
gack bort, min själ, att befrias.
I Indien sitta de fromma
med korsade armar och ben
och stirra in i det tomma…
Där ha vi de vises sten!
Som månljus på kalkad gavel,
så svalt är nirvanas rus.
En skål för Buddhas navel,
jag ser den djupt i mitt krus!
Vi ha tappat på halvbuteljer
Det stora intets extrakt,
här sitter jag nu och sväljer
det bittraste världsförakt.
*
Men lyfter solen sin bana
i glödande morgonväkt,
då bleknar Det stora nirvana
och Buddha och hela hans släkt,
då leds jag åt österns arcana
och intets svarta magi.
Strax korkar jag anden i flaskan
och världen står upp ur askan
i splitter ny poesi.
En jungfru är livet åter,
en vild och skönlemmad flicka,
som vredgas och ler och förlåter
och ger mig sin kyss att dricka…
Du väsen av evig vår,
jag är din, låt oss dansa oss varma
i återfödelsens karma
genom världar och år!
Jag är slav av ditt löjes gåta,
din mjukhets förkrossande makt,
jag är kvald av din nåd att förlåta
mitt forna, usla förakt!
Så straffa mig, bada mitt hjärta
i tidens brännande ström,
tills slocknandet frestar min smärta,
det isiga intets dröm!
Men se, jag vill bära min plåga,
jag vill kväva dess skri för din skull.
Var hjärtats bristande tåga
skall viska ditt namn ur min mull.
***
II.
Du har strävat och nått ett mål,
du sitter där bänkad bland vänner,
som le och höja din skål…
då är det en trötthet du känner,
och du stirrar dit in i glöden
kring de festliga ljusens vekar
och minnes barndomens lekar
och tänker tyst på döden…
Ack, varför så onda och bråda
ni tankar i festens ljus?
De stigar, jag aldrig fick tråda,
de drömmar, jag måste förråda.
de spöka så styggt i mitt rus.
Säg är det ej mest som en skam
att redan ha hunnit sin ära–
då hängde hon alltför nära…
Ja, först när de fått sin vilja fram
borde människobarnen gråta–
ty ödet kan aldrig förlåta…
Den sorgsnaste man i världen blev
nog Aladdin med sin lampa,
tänk bara rubiner, var han klev,
bara pärlor och guld att trampa.
Den sagans slut, vid profetens skägg,
det blev en spik i en vägg
och en knut av hampa.
***
III.
Ack, bleve vi en gång hårda
för hoppets trollskott och lyckans väld!
En altarflamma att vårda,
en tigande offerdäld,
och allt vad till ängslat bröst
om våren vi längtat att trycka,
det sjönke i brinnande höst
för självövervinnelsens lycka!
Där är vild och förunderlig tröst
i att kväva sitt hjärtas skri
och sky det man älskar mest
och resa sig ren och fri.
Och en hög och härlig vinning
är frostvindens sus vid din tinning,
när du ensam går bort från en fest.
***
IV.
Vi ha de läckraste äventyr
med domen och döden om våren,
men komma de gråa håren
och vi märka, vart färden styr,
då bli våra stämmor skygga
och vi stänga oss inne att bygga
med tanke på tanke en fyr
över tidens mörknande hav.
En bergfast grund, ett stadigt ljus
att lysa den vinddrivnes ödsliga rus!
Och så går vårt skepp i kvav
i en natt, där töcknen slå samman,
så lyser dock på vår böljegrav
den eviga flamman…
Ack, vi bygga på hägrande sky
ett strandlöst svall,
där eviga strålar fly
och brista med vågors fall.
Vår fastaste tro
och vår tankes lärdaste funder–
en regnbåges bro
över djup av förvandling och under…
Men där kvällen slocknade feberröd,
där tändes en gryning med svalare glöd…
Du som rädes den yttersta färden–
det ges ingen död!
Glid trygg med tidens världsbreda ström,
somna omsider och dröm
nya drömmar om världen.
Si vetenskaper och herradömen
de följa dig åt på den eviga strömmen,
Det är större än vi,
det som vi stiga och sjunka i.
***