Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Jordbrukaren
ODE
Nyss ur den mäktiga flodens avgrund
uppkommen, vild och ödslig låg jorden.
Seklerna fly, och rik och härlig
välfver hon, klädd i fägring och skördar.
Vem—vars hand, odödliga, prydde dig,
suckande, död, gav lifvet och glädjen,
mörk och behaglös, gav ljus och skönhet —
vem, vem gjorde det tjusande undret?
Du, jordens dyrkare, andre skapare,
ädle, din hand allt välsignade,
utbredde fröjd, behaglighet, rikdom.
Sången firar dig, länders förskönare.
Öppna dig, jordens omätliga utsikt,
visa hans ära, tjusande, tjusande,
i av fröjderop gällande vingårdar,
på de sjungande åkerfälten!
O, där, under de glada fruktträden,
andas vänskapens lugna sällhet,
vilar oskulden, susa kärlekens
suckar, allt, allt din välsignelse.
Jordens brudprakt i sommarmånaden,
dessa smilar av all tings skönhet,
solen, blomstren, ängarna, skogarne
hugna dig, tillbe dig, o, lycksalige!
Ja, le, härliga, sköna och glada,
blicka välsignelse, blicka livet,
andas varelse, digiv nöjet
åt myriader vimlande dödlige,
men den tillbed, som dig förskönade,
o, skörden, o, hav av välsignelse!
I dina rika flyende vågor
strömmar hans idoghet, glad och välsignande.
Ha! Där kommer det skräckliga barnet,
krigsärans dåre, vild och begrepplös,
härjaren, skalden — och erövraren,
nedbryter planket, skadar muren.
Ack, eller upplyft på falskhetens feghet —
o, själlösa slavar, födda att slaktas
av en vildare dåre än I — ack,
upplyft, starkare ödelägger skördarne, städerne.
Du, lugn och ädel, själens starke,
ler åt dårens rasande vanmakt,
ler och åter från din torva
utbreder hugnad, reser städer.
Ock I, födde till lantmannens plåga,
falske ädlingar, fredens insekter,
guldströdda, brokiga plågosvärmar,
sticken den, vars frukter föda er.
Tronens solsken, ack, ofta livar,
otacksamme, ert skadliga väsen.
O, när bliva konungar vise,
när att vörda lantmannen lära de?
Men du ädle, tryckt eller hugnad,
uppehåll troner, livnär konungar!
Utom honom hvad voren I? — Skuggor,
tomma, glänsande, flyende evigt.
Välgör, välgör lik himmelens gudom,
självstor som han, så glömd och tacklös.
Men du, ljuva, heliga skaldsång,
tillbed evigt det ädla och sanna!
Svart som jorden, som hon ädel,
helig, verksam, släkter födande,
dåren ser dig, nalkas dig skamlös,
vill förakta dig, men känner vördnad.
Torftiga, rika, sanna naturens
människa! Ack, självständige, frie,
jordens dyrkare, son och välsignade,
seklerna, folkslagen sjunga din ära.
Landets skyddsängel, patriark, konung,
din världs gud, o, himmelens älskling,
drickande sällheten ur sitt första,
rena ursprung! En gång, ack, en gång
må jag denna lycksalighet smaka,
en gång, Allgode, glad och tacksam
smaka, gömd i naturens sköte,
mina fäders rena välsignelse!