Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Stenarna
Stenarna som vi kastat hör jag
falla, glasklara genom åren. I dalen
flyger ögonblickets förvirrade
handlingar skränande från
trädtopp till trädtopp, tystnar
i tunnare luft än nuets, glider
som svalor från bergstopp
till bergstopp tills de
nått de yttersta platåerna
utmed gränsen för varat. Där faller
alla våra gärningar
glasklara
mot ingen botten
utom oss själva.
Sång
Kommentar: Det mystiska inslaget kommer från Kalevalas sjätte sång
Den vita skaran växte: måsar trutar
i dräkt av segelduk från döda skepp
men fläckad av förbjudna kusters rökar.
Alarm alarm kring avfall från en skuta!
De trängdes tätt och bildade ett flaggspel
som signalerade ”ett byte här”.
Och måsar styrde över vattenvidder
med blåa åkrar skridande i skummet.
Tvärs över gick en fosforväg mot solen.
Men i sin forntid färdas Väinämöinen
på havsvidd gnistrande i forntidsljus.
Han rider. Hästens hovar blir ej våta.
Och bakom honom: grön hans sångers skog.
Med eken i ett tusenårigt språng.
Den stora kvarnen drivs av fågelsång.
Och varje träd är fånge i sitt brus.
Med stora kottar glimmande i månljus
när utmarkstallen tändes som en fyr.
Då reser sig Den Andre med sin galdr
och pilen flyr vidöppet seende
med sång i fjärden som ett fågelsträck.
En död sekund när hästen styvnar tvärt
och remnar över vattenlinjen som
ett blåmoln under åskans känselspröt.
Och Väinämöinen störtar tungt i havet
(ett brandsegel som väderstrecken spänner).
Alarm alarm bland måsarna vid fallet!
På samma sätt med den som utan ängslan
förhäxad står mitt i sin lyckas tavla
med elva sädeskärvar bugande.
Förtröstans alptopp nynnade i etern
tretusen meter högt där molnen seglar
ikapp. Den stinna brugden vältrar sig
i ljudlöst gapskratt under havets yta.
(Död och förnyelse när vågen kommer.)
Och vinden cyklar genom löven fridfullt.
Då trummar åskan dovt mot horisonten
(som buffelhjorden flyktar i sin rök).
En skuggas näve knyter sig i trädet
och störtar honom nu som står förhäxad
mitt i sin lyckas bild där kvällens himmel
syns glöda bak en vildsvinsmask av skyar.
Hans dubbelgångare blev avundsam
och träffar hemligt avtal med hans kvinna.
Och skuggan samlar sig och blir en flodvåg
en flodvåg mörk med måsar ridande.
Och babordshjärtat fräser i en bränning.
Död och förnyelse när vågen kommer.
Den vita skaran växte: måsar trutar
i dräkt av segelduk från döda skepp
men fläckad av förbjudna kusters rökar.
Gråtruten: en harpun med sammetsrygg.
I närbild som ett översnöat skrov
med dolda pulsar blixtrande i takt.
Hans flygarnerver i balans. Han svävar.
Han drömmer fotlöst hängande i vinden
sin jägardröm med näbbens skarpa skott.
Han dalar glupskutslagen ner mot ytan
och kränger sig kring rovet som en strumpa
med några ryck. Och lyfter som en ande.
(Förnyelsen är krafters sammanhang
mer gåtfulla än ålens vandringar.
Osynligt träd i blomning. Och liksom
en gråsäl i sin undervattensström
går upp till vattenytan, drar ett andetag
och dyker – alltjämt sovande – till bottnen
så har nu Slumraren inom mig hemligt
förenat sig med det och återvänt
medan jag stod med blicken fäst på annat.)
Och dieselmotorn dunkande i svärmen
förbi det mörka skäret. fågelskrevan
där hungern blommade med töjda gap.
Ännu vid mörkrets inbrott hördes de:
en ofullgångenhetsmusik som ur
orkesterdiket innan spelet börjat.
Men på forntidshav drev Väinämöinen
ruskad i krabbsjöns vante eller utsträckt
i stiltjens spegelvärld där fåglarna
förstorades. Och ur ett spillfrö, långt
från land vid havets ände växande
ur vågor, ur en dimbank sköt det upp:
ett väldigt träd med fjällig stam och blad
helt genomskinliga och bakom dem
avlägsna solars fyllda vita segel
gled fram i trance. Och redan lyfter örnen.
Elegi
Kommentar: Bockstensamannen. Sommaren 1936 påträffades i Bockstens mosse i Halland liket av en man som bragts om livet vid mitten av 1300-talet. Dräkten var fullständigt bevarad tack vare humussyrorna. Två pålar hade slagits genom liket för att den döde inte skulle gå igen.
Vid utgångspunkten. Som en stupad drake
i något kärr bland dis och dunster, ligger
vårt granskogsklädda kustland. Långt därute:
två ångare som ropar ur en dröm
i tjockan. Detta är den nedre världen.
Orörlig skog, orörlig vattenyta
och orkidéens hand som sträcks ur myllan.
På andra sidan, bortom denna farled
men hängande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stäv är orörligt,
i stiltje lagt. Och ändå stormar det!
och fartygsröken blåser vågrätt ut–
där fladdrar solen i dess grepp–och blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tills avlägset en dörr hörs slå igen
långt borta i ett annat år
*
O marker grå som Bockstensmannens kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.
Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.
Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängd
som timmerbaggen, slumrar här i natten
torvmossens dräpte färdman. Saven driver
hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.
En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet
ett löv som vänder sig.
En sommarmorgon fastnar bondens harv
i döda ben och klädestrasor.–Han
låg alltså kvar när torvmossen dränerats
och står nu upp och går sin väg i ljuset.
I varje härad virvlar gyllne frön
kring gammal skuld. Den pansarklädda skallen
i åkerjord. En vandringsman på vägen
och berget följer honom med sin blick.
I varje härad sorlar skyttens rör
vid midnattstid när vingarna slår ut
och det förflutna växer i sin störtning
och mörkare än hjärtats meteorsten.
En andens bortvändhet gör skriften glupsk.
En flagga börjar smälla. Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln
i Tidens gap. Kulturen är en valfångst-
station, där främlingen på promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer
den dräpte jättens närvaro.
*
Lätt återkastas himlasfärers orrspel.
Musiken, skuldfri i vår skugga, som
fontänens vatten stiger mellan vilddjur,
konstrikt förstenade kring vattenstrålen.
Med stråkarna förklädda till en skog.
Med stråkarna som riggen i ett störtregn–
kajutan vräks under ett störtregns hovar–
och innerst, i kardanupphängning, glädjen.
I afton återspeglas världens stiltje,
när stråkarna satts an men inte rörs.
Orörliga i dimman skogens träd
och vattentundran speglande sig själv.
Musikens stumma hälft är här, som doften
av kåda står kring åskskadade granar.
En underjordisk sommar hos var man.
Där lösgör sig, vid korsvägen, en skugga
och spränger bort i bachtrumpetens riktning.
Av nåd ges plötslig tillförsikt. Att lämna
sin jagförklädnad kvar på denna strand,
där vågen slår och sjunker undan,
slår och sjunker undan.
Epilog
December. Sverige är ett uppdraget,
avtacklat skepp. Mot skymningshimlen står
dess master kärvt. Och skymning varar längre
än dag–den väg som leder hit är stenig:
vid middagstiden först når ljuset fram
och vinterns Colosseum reser sig,
belyst från overkliga moln. Då stiger
med ens den vita röken svindlande
från byarna. Oändligt högt står molnen.
Vid himmelsträdets rötter bökar havet,
förstrött och liksom lyssnande till något.
(Osynligt färdas över själens mörka,
bortvända hälft en fågel, väckande
de sovande med sina rop. Så vrids
refraktorn, fångar in en annan tid,
och det är sommar: bergen råmar,
stinna av ljus och bäcken lyfter solens glitter
i genomskinlig hand … Allt sedan borta
som när en filmremsa går av i mörkret.)
Nu genombränner aftonstjärnan molnet.
Träd, gärdsgårdar och hus förstoras, växer
i mörkrets ljudlöst störtande lavin.
Och under stjärnan framkallas alltmer
det andra, dolda landskapet som lever
konturers liv på nattens röntgenplåt.
En skugga drar sin kälke mellan husen.
De väntar.
Klockan 18 kommer vinden
och spränger fram med dån på bygatan,
i mörkret, som en ryttarskara. Hur
den svarta oron spelar och förklingar!
I orörlighetsdans står husen fångna,
i detta brus som liknar drömmens. Vindstöt
på vindstöt flackar över viken bort
mot öppna sjön som kastar sig i mörkret.
I rymden flaggar stjärnorna förtvivlat.
De tänds och släcks av moln som flyger fram,
som bara när de skymmer ljusen röjer
sin existens, likt det förflutnas moln
som jagar kring i själarna. När jag
passerar stallväggen hörs genom dånet
den sjuka hästens stamp därinifrån.
Och det är uppbrottet i stormen, vid
en trasig grind som slår och slår, en lykta
som slänger från en hand, ett djur som kacklar
förskräckt i berget. Uppbrott när det mullrar
som åskan över fähustaken, brummar
i telefontrådarna, visslar gällt
i tegelpannorna på nattens tak
och trädet hjälplöst kastar sina grenar.
Det lösgör sig en ton av säckpipor!
En ton av säckpipor som tågar fram,
befriande. En procession. En skog på marsch!
Det forsar kring en stäv och mörkret rör sig,
och land och vatten färdas. Och de döda,
som har gått under däck, de är med oss,
med oss på väg: en sjöresa, en vandring
som inte är ett jagande men trygghet.
Och världen river ständigt upp sitt tält
på nytt. En sommardag tar vinden fatt
ekens rigg och slungar Jorden framåt.
Näckrosen paddlar med sin dolda simfot
i tjärnens mörka famn som är på flykt.
Ett flyttblock rullar bort i rymdens hallar.
I sommarskymningen ses öar lyfta
vid horisonten. Gamla byar är
på väg, drar in i skogarna alltlängre
på årstidernas hjul med skatans gnissling.
När året sparkar av sig stövlarna,
och solen klänger högre, lövas träden
och fylls av vind och seglar fram i frihet.
Vid bergets fot står barrskogsbränningen,
men sommarns långa, ljumma dyning kommer,
drar genom trädens toppar sakta, vilar
ett ögonblick och sjunker åter undan–
avlövad kust står kvar. Och slutligen:
Guds ande är som Nilen: översvämmar
och sjunker i en rytm som har beräknats
i texterna från skilda tidevarv.
Men Han är också oföränderlig
och därför sällan observerad här.
Han korsar processionens väg från sidan.
Som fartyget passerar genom dimman,
utan att dimman märker något. Tystnad.
Lanternans svaga ljussken är signalen.
Resans formler
(från Balkan -55)
I
Ett sorl av röster efter plöjaren.
Han ser sig inte om. De tomma fälten.
Ett sorl av röster efter plöjaren.
En efter en gör skuggorna sig loss
och störtar in i sommarhimlens avgrund.
II
Det kommer fyra oxar under himlen.
Ingenting stolt hos dem. Och dammet tätt
som ylle. Insekternas pennor raspar.
Ett vimlande av häster, magra som
på grå allegorier över pesten.
Ingenting milt hos dem. Och solen yr.
III
Stalldoftande byn med smala hundar.
Partiets funktionär på marknadstorget
i stalldoftande byn med vita hus.
Hans himmel följer honom: det är högt
och trångt som inuti en minaret.
Vingsläpande byn på bergets sluttning.
IV
Ett gammalt hus har skjutit sig för pannan.
Två pojkar sparkar boll i skymningen.
En svärm av snabba ekon.–Plötsligt stjärnklart.
V
På väg i det långa mörkret. Envist skimrar
mitt arbandsur med tidens fågna insekt.
Den fullsatta kupén är tät av stillhet.
I mörkret strömmar ängarna förbi.
Men skrivaren är halvvägs i sin bild
och färdas där på en gång mullvad och örn
Östersjöar
I
Det var före radiomasternas tid.
Morfar var nybliven lots. I almanackan skrev han upp de fartyg han lotsade –
namn, destinationer, djupgång.
Exempel från 1884:
Ångf Tiger Capt Rowan 16 fot Hull Gefle Furusund
Brigg Ocean Capt Andersen 8 fot Sandefjord Hernösand Furusund
Ångf St Pettersburg Capt Libenberg 11 fot Stettin Libau Sandhamn
Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten.
Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar eller dygn,
hur mycket lärde de känna varann?
Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men mycket lite av medveten lögn.
Hur mycket lärde de känna varann?
När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv och var alldeles intill.
Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga. (Hade han labyrinten i huvudet?)
Minuterna gick.
Grund och kobbar memorerade som psalmverser.
Och den där känslan av “just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.
En blick ner i maskinrummet.
Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade med stora mjukt studsande rörelser, akrobater av stål, och dofterna steg som från ett kök.
II
Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt,
Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.
Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp:
“Man måste tänka på dem som är ute i båtarna.”
Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt.
(Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.)
Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd.
Det susar tre barn friska, ett på sanatorium och två döda.
Det stora draget som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.
Villkoren.
Det susar: Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet.
Man går länge och lyssnar och når då en punkt där gränserna öppnas
eller snarare
där allting blir gräns. En öppen plats försänkt i mörker. Människorna strömmar ut från de svagt upplysta byggnaderna runt om. Det sorlar.
Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst.
Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder.
Det handlar om kriget.
Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,
där tankarna byggs med reservutgångar,
där ett samtal bland vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder.
Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl. Kontroll. En viss uppriktighet är på sin plats
bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets utkant: någonting mörkt, en mörk fläck.
Någonting som kan driva in
och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!
Vad ska man likna det vid? En mina?
Nej det vore för handfast. Och nästan för fredligt–för på vår kust har de flesta berättelser om minor ett lyckligt slut, skräcken begränsad i tiden.
Som i den här historien från fyrskeppet: “Hösten 1915 sov man oroligt … ” etc. En drivmina siktades
när den drev mot fyrskeppet sakta, den sänktes och hävdes, ibland skymd av sjöarna, ibland framskymtande som en spion i en folkmassa.
Besättningen låg i ångest och sköt på den med gevär. Förgäves. Till sist satte man ut en båt
och gjorde fast en lång lina vid minan och bogserade den varsamt och länge in till experterna.
Efteråt ställde man upp minans mörka skal i en sandig plantering som prydnad
tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.
Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom över kyrkogårdens sand,
förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.
Det torra suset
av stora portar som öppnas och stora portar som stängs.
III
I den gotländska kyrkans halvmörka hörn, i en dager av mild mögel
står en dopfunt av sandsten–1100-tal–stenhuggarens namn
är kvar, framlysande
som en tandrad i en massgrav:
HEGWALDR
namnet kvar. Och hans bilder
här och på andra krukors väggar, människomyller, gestalter på väg ut ur stenen.
Ögonens kärnor av ondska och godhet spränger där.
Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal “Christus natus est”–servitören
avrättades–
intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och hjälplösa som apungars.
Och de frommas flyende steg
ekande över drakfjälliga avloppstrummors gap.
(Bilderna starkare i minnet än när man ser dem direkt, starkast
när funten snurrar i en långsam mullrande karusell i minnet.)
Ingenstans lä. Överallt risk.
Som det var. Som det är.
Bara därinnanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,
men på ytterväggarna rasar kampen.
Och friden kan komma droppvis, kanske om natten
när vi ingenting vet,
eller som när man ligger på dropp i en sal på sjukhuset.
Människor, bestar, ornament.
Det finns inget landskap. Ornament.
Mr B***, min reskamrat, älskvärd, i landsflykt,
frisläppt från Robben Island, säger:
“Jag avundas er. Jag känner inget för naturen.
Men människor i landskap, det säger mig något.”
Här är människor i landskap.
Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.
Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.
Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.
Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.
De stiger iland en kort stund. De suddas ut.
Ångslupen av utdöd modell–
en hög skorsten, soltak, smalt skrov–
den är fullkomligt främmande, en UFO som landat.
Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:
krusningarna på vattnet,
den andra stranden–
jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,
jag kan höra suset i granarna.
Det är nära. Det är
idag.
Vågorna är aktuella.
Nu, hundra år senare. Vågorna kommer in från no man’s water
och slår mot stenarna.
Jag går längs stranden. Det är inte som det var att gå längs stranden.
Man måste gapa över för mycket, föra många samtal på en gång, man har tunna väggar.
Varje ting har fått en ny skugga bakom den vanliga skuggan
och man hör den släpa också när det är alldeles mörkt.
Det är natt.
Det strategiska planetariet vrider sig. Linserna stirrar i mörkret.
Natthimlen är full av siffror, och de matas in
i ett blinkande skåp,
en möbel
där det bor energin hos en gräshoppssvärm som kaläter tunnland av Somalias jord på en halvtimma.
Jag vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet.
Sammanfattningen kan inte göras, sammanfattningen är omöjlig.
Sammanfattningen är alrunan –
(se uppslagsboken för vidskepelser:
ALRUNA
undergörande växt
som gav ifrån sig ett så ohyggligt skrik när den slets upp ur jorden
att man föll död ner. Hunden fick göra det…
IV
Från läsidan,
närbilder.
Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga, man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegelbild och sjunka till ett visst djup–tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer.
Hornsimpa. Fisken som är paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel, gömmer sig i sjögräset men dras upp med näten, fasthakad med sina patetiska taggar och vårtor–när man trasslar loss den ur nätmaskorna blir händerna skimrande av slem.
Berghällen. Ute på de solvarma lavarna kilar småkrypen, de har bråttom som sekundvisare–tallen kastar en skugga, den vandrar sakta som en timvisare–inne i mig står tiden stilla, oändligt med tid, den tid som behövs för att glömma alla språk och uppfinna perpetuum mobile.
På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa.
Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker sig ut.
Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.
Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och försöker reda ut flagglinorna,
försöker få upp
trasan–
flaggen som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kan vara allas.
Men det är långt till Liepaja.
V
30 juli. Fjärden har blivit excentrisk–idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.
2 augusti. Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det.
Någonting som inte kan sägas,
afasi,
det finns inga ord men kanske en stil…
Det händer att man vaknar om natten
och kastar ner några ord snabbt
på närmaste papper, på kanten av en tidning
(orden strålar av mening!)
men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.
Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?
Musiken kommer till en människa, han är tonsättare, spelas, gör karriär, blir chef för konservatoriet.
Konjunkturen vänder, han fördöms av myndigheterna.
Som huvudåklagare sätter man upp hans elev K***.
Han hotas, degraderas, förpassas.
Efter några år minskar onåden, han återupprättas.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelse eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil,
han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod–
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Dödsföreläsningarna pågick flera terminer. Jag var närvarande tillsammans med kamrater som jag inte kände
(vilka är ni?)
–efteråt gick var och en till sitt, profiler.
Jag såg mot himlen och mot marken och rakt fram
och skriver sen dess ett långt brev till de döda
på en maskin som inte har färgband, bara en horisontstrimma
så orden bultar förgäves och ingenting fastnar.
Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset.
Väggarna är så fulla av liv
(barnen vågar inte sova ensamma uppe på kammaren–det som gör mig trygg gör dem oroliga).
3 augusti. Där ute i det fuktiga gräset
hasar en hälsning från medeltiden: vinbergssnäckan
den subtilt grågulglimmande snigeln med sitt hus på svaj,
inplanterad av munkar som tyckte om escargots–ja franciskanerna var här,
bröt sten och brände kalk, ön blev deras 1288, donation av kung Magnus
(“Tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike”)
skogen föll, ugnarna brann, kalken seglades in
till klosterbyggena…
Syster snigel
står nästan stilla i gräset, känselspröten sugs in
och rullas ut, störningar och tveksamhet…
Vad den liknar mig själv i mitt sökande!
Vinden som blåste så noga hela dagen
–på de yttersta kobbarna är stråna allesammans räknade–
har lagt sig ner stilla inne på ön. Tändstickslågan står rak.
Marinmålningen och skogsmålningen mörknar tillsammans.
Också femvåningsträdens grönska blir svart.
“Varje sommar är den sista.” Det är tomma ord
för varelserna i sensommarmidnatten
där syrsorna syr på maskin som besatta
och Östersjön är nära
och den ensamma vattenkranen reser sig bland törnrosbuskarna
som en ryttarstaty. Vattnet smakar järn.
VI
Mormors historia innan den glöms: hennes föräldrar dör unga,
fadern först. När änkan känner att sjukdomen ska ta också henne
går hon från hus till hus, seglar från ö till ö
med sin dotter. “Vem kan ta hand om Maria!” Ett främmande hus
på andra sidan fjärden tar emot. Där har de råd.
Men de som hade råd var inte de goda. Fromhetens mask spricker.
Marias barndom tar slut i förtid, hon går som piga utan lön
i en ständig köld. Många år. Den ständiga sjösjukan
under de långa rodderna, den högtidliga terrorn
vid bordet, minerna, gäddskinnet som knastrar
i munnen: var tacksam, var tacksam.
Hon såg sig aldrig tillbaka
men just därför kunde hon se Det Nya
och gripa tag i det.
Bort ur inringningen!
Jag minns henne. Jag tryckte mig mot henne
och i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon ut en tanke
så att jag–femåringen–förstod vad som hänt
en halvtimme innan de ringde.
Jag minns henne. Men på nästa bruna foto
är den okände–
dateras enligt kläderna till förra seklets mitt.
En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen,
ansiktet som ser mig rätt in i ögonen
och viskar: “här är jag”.
Men vem “jag” är
finns det inte längre någon som minns. Ingen.
TBC? Isolering?
En gång stannade han
i den steniga gräsångande backen från sjön
och kände den svarta bindeln för ögonen.
Här, bakom täta snår är det öns äldsta hus?
Den låga knuttimrade 200-åriga sjöboden med gråraggigt tungt trä.
Och det moderna mässingslåset har klickat igen om alltsammans, lyser som ringen i nosen på en gammal tjur som vägrar att resa sig.
Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind
hit ut till sina öden.
Schubertiana
I
I kvällsmörkret på en plats utanför New York, en utsiktpunkt där man med en enda blick kan omfatta åtta miljoner människors hem.
Jättestaden där borta är en lång flimrande driva, en spiralgalax från sidan.
Inne i galaxen skjuts kaffekoppar över disken, skyltfönstren tigger av förbipasserande, ett vimmel av skor som inte sätter några spår.
De klättrande brandstegarna, hissdörrarna som glider ihop, bakom dörrar med polislås ett ständigt svall av röster.
Hopsjunkna kroppar halvsover i tunnelbanevagnarna, de framrusande katakomberna.
Jag vet också–utan all statistik–att just nu spelas Schubert i något rum där borta och för att någon är de tonerna verkligare än allt det andra.
II
Människohjärnans ändlösa vidder är hopskrynklade till en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just den ladan i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvatorn, flyger under sex veckor över två kontinenter, styr mot just denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga är en tjock yngre herre från Wien, av vännerna kallad ”Svampen”, som sov med glasögonen på och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse.
III
De fem stråkarna spelar. Jag går hem genom ljumma skogar med marken fjädrande under mig
kryper ihop som en ofödd, somnar, rullar viktlös in i framtiden, känner plötsligt att växterna har tankar.
IV
Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som bär oss på motorleden mitt i det trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, och de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer–med förtroende–den blinda ledstången som hittar i mörkret.
V
Vi tränger ihop oss framför pianot och spelar med fyra händer i f-moll, två kuskar på samma ekipage, det ser en aning löjligt ut.
Händerna tycks flytta klingande vikter fram och tillbaka, som om vi rörde motvikterna
i ett försök att rubba den stora vågarmens ohyggliga balans: glädje och lidande väger precis lika.
Annie sa ”den där musiken är så heroisk”, och det är sant.
Men de som sneglar avundsjukt på handlingens män, de som innerst inne föraktar sig själva för att de inte är mördare
de känner inte igen sig här.
Och de många som köper och säljer människor och tror att alla kan köpas, de känner inte igen sig här.
Inte deras musik. Den långa melodin som är sig själv i alla förvandlingar, ibland glittrande och vek, ibland skrovlig och stark, snigelspår och stålwire.
Det envisa gnolandet som följer oss just nu
uppför
djupen.
Kort paus i orgelkonserten
Orgeln slutar att spela och det blir dödstyst i kyrkan
men bara ett par sekunder.
Så tränger det svaga brummandet igenom från
trafiken därute, den större orgeln.
Ja, vi är omslutna av trafikens mumlande som vandrar
runt längs domkyrkans väggar.
Där glider yttervärlden som en genomskinlig film
och med kämpande skuggor i pianissimo.
Som om den ingick bland ljuden från gatan hör jag en
av mina pulsar slå i tystnaden,
jag hör mitt blod kretsa, kaskaden som gömmer sig
inne i mig, som jag går omkring med,
och lika nära som mitt blod och lika långt borta som
ett minne från fyraårsåldern
hör jag långtradaren som går förbi och får de sex-
hundraåriga murarna att darra.
Här är så olikt en modersfamn som någonting kan
bli, ändå är jag ett barn just nu
som hör de vuxna prata långt borta, vinnarnas och
förlorarnas röster flyter ihop.
På de blå bänkarna sitter en gles församling. Och
pelarna reser sig som underliga träd:
inga rötter (bara det gemensamma golvet) och ingen
krona (bara det gemensamma taket).
Jag återupplever en dröm. Att jag står på en kyrko-
gård ensam. Överallt lyser ljung
så långt ögat når. Vem väntar jag på? En vän. Varför
kommer han inte? Han är redan här.
Sakta skruvar döden upp ljuset underifrån, från marken.
Herden lyser allt starkare lila–
nej i en färg som ingen sett… tills morgonens bleka
ljus viner in genom ögonlocken
och jag vaknar till det där orubbliga KANSKE som
bär mig genom den vacklande världen.
Och varje abstrakt bild av världen är lika omöjlig som
ritningen till en storm.
Hemma stod allvetande Encyklopedin, en meter i
bokhyllan, jag lärde mig läsa i den.
Men varje människa får sin egen encyklopedi skriven,
den växer fram i varje själ,
den skrivs från födelsen och framåt, de hundratusentals
sidorna står pressade mot varann
och ändå med luft emellan! som de dallrande löven i
en skog. Motsägelsernas bok.
Det som står där andras varje stund, bilderna retuscherar
sig själva, orden flimrar.
En svallvåg rullar genom hela texten, den följs av
nästa svallvåg, och nästa…
Carillon
Kommentar: Carillon= klockspel. Dikten utspelas i Brügge hösten 1982.
Maximilian, sedermera kejsar Maximilian I, satt 1488 fången i Brügge, hans anhängare avrättades.
Madame föraktar sina gäster därför att de vill bo på hennes sjaskiga hotell.
Jag har hörnrummet på andra våningen: en usel säng, en glödlampa i taket.
Egendomligt nog tunga draperier där en kvarts miljon osynliga kvalster är på marsch.
Utanför drar en gågata förbi
med långsamma turister, snabba skolungar, arbetsklädda män som leder skramlande cyklar.
De som tror att de får jorden att snurra och de som tror att de hjälplöst snurrar i jordens grepp.
En gata där vi alla går, var mynnar den ut?
Rummets enda fönster vetter mot någonting annat: Det Vilda Torget,
en mark som jäser, en stor skälvande yta, ibland full av folk och ibland öde.
Det jag har inombords materialiseras där, all skräck,
alla förhoppningar.
Allt det otänkbara som ändå skall hända.
Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag.
Jag är Maximilian. Året är 1488. Jag hålls inspärrad här i Brügge
därför att mina fiender är rådvilla–
de är onda idealister och vad de gjort på fasornas bakgård kan jag inte beskriva, kan inte förvandla blod till bläck.
Jag är också mannen i overall som drar sin skramlande cykel nere på gatan.
Jag är också den som syns, turisten som går och stannar upp, går och stannar upp
och låter blicken vandra över de gamla målningarnas månbrända bleka ansikten och svallande tyg.
Ingen bestämmer vart jag ska gå, allra minst jag själv, ändå är varje steg där det måste.
Att gå omkring i de fossila krigen där alla är osårbara därför att de är döda!
De dammiga lövmassorna, murarna med sina gluggar, trädgårdsgångarna där förstenade tårar knastrar under klackarna…
Oväntat som om jag klivit på en snubbeltråd sätter klockspelet igång i det anonyma tornet.
Carillon! Säcken spricker upp i sömmarna och tonerna rullar ut över Flandern.
Carillon! Klockornas kuttrande järn, psalm och slagdänga, allt i ett, och darrande skrivet i luften.
Darrhänta doktorn skrev ut ett recept som ingen kan tyda men handstilen känns igen…
Över tak och torg, gräs och gröda
ringer klockorna mot levande och döda.
Svårt att skilja på Krist och Antikrist!
Klockorna flyger oss hem till sist.
Det har tystnat.
Jag är tillbaka på hotellrummet: sängen, lampan, draperierna. Det hörs konstiga ljud här, källaren släpar sig uppför trapporna.
Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
den stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.
Utanför drar gågatan förbi, gatan där mina steg dör bort och likaså det skrivna, mitt förord till tystnaden, min avigvända psalm.