Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
- Ingress
- Ett bidrag till kvinnornas historia
- Mitt konterfej
- En syn
- Sång till fullmånen
- Den unga professorskan
- Dagen efter
- Stjärnorna
- Den gamla ungmön
- Champagneruset
- Vinterkväde
Ingress
(Till 2:dra upplagan av Dikter, 1:sta bandet.) Försök till en sann och gedigen poesi, mina akademiska recensenter vördsammeligen tillägnat.
Jag nu vill locka tysta toner
Från silversträngens rena guld!
Ack! när mot högre regioner
Mig Sången lyfter, mystiskt huld,
Då kläder sig i ljus naturen,
Olympiskt varmt mitt hjärta slår,
Och magiskt speglar sig azuren
I prisman av en krossad tår.
Vad »smärtsam ljuvlighet» i tåren,
Vars svalka glöder på min kind!
Min tanke far som meteoren,
Och känslan som en balsamvind.
Må livets »platta» glädje vika!
Jag hinna vill ett Ideal,
Gudsnådligt, tårögt, sjukt tillika
Och fullt av saknader och kval.
Där står mitt Ideal! Vad ljusning!
Hur höjs dess barm av suckars svall!
Ja, smärtan är den högsta tjusning,
Men skämt är andens syndafall,
Allt skämt är lågt! är en »förvildning»,
En mask på blomman Poesi.
En man med akademisk bildning
Förstår blott »sfärers harmoni».
I män från Lund och från Uppsala!
I konstinvigde, »Store män»!
Nu kan jag eder tunga tala!
Ta`n mig till nåder upp igen!
Jag aldrig mera glad vill vara,
När herrarne befalla så;
Nej, jag vill gråta, gråta bara
På språk, som ingen kan förstå.
Ett bidrag till kvinnornas historia
Två löjtnanter drogo till Tyskland utåt
Och lämnade sina huldinnor i gråt.
Ja, gråten, I tärnor, som hören härpå!
De skulle i strid mot Napoleon gå.
De kommo till Ystad, och kärleken drev
Den ene att hämta sin kärestas brev.
Och samma en längtan den andre betvang;
Han snabbt som ett skvaller till postmästarn sprang.
De båda fått löften i avskedets stund
Att få sig en runa på fosterländsk grund.
Ej heller huldinnorna svikit dem här;
För båda en rosenröd duvpost det är.
Och breven de öppna, utropande: Ack!
Med blickar, som smälta det rodnande lack.
»Hur söt! hur förtjusande är ej min mö!
Hon svär för mig ensamt att leva och dö!»
Så jublar den ene med hjärtat i brand
Och fattar i glädjen kamraten i hand.
»Men vilka koncepter den sötungen har!
Och se! vilken handstil, bland fruntimmer rar!»
»För fan! vad den liknar min flickas! – se här!
Ett körsbär det andra ej likare är.»
»I sanning! – det var ju rätt narraktigt det!
Men, himmel! vad ser jag – min Emmas signet?»
»Vad? Emma! det heter min flicka också!» –
Och rosende brevet ur handen föll då.
Den andre tar upp det; men snart var det släppt.
»O, Herre min Gud! det är samma – koncept!»
Mitt konterfej
Se ej på de ögons himmel, se ej på de lockars gull!
–Tegnér
Det var för rasande lustigt! Nej!
Skall detta vara mitt konterfej?
Är denne “gubbe”, så tjock i synen
och med de rynkande ögonbrynen
min egen, älskade, såte vän,
den sig så kallande B-r-n?
Den där poeten, som jämt vill bråka
att komma fram med det “ekivoka”?
Den där, som damerna aldrig läst,
och som av dem blir tillbörligt snäst?
Ja, det är verkligen just densamme,
som nu på linan är åter framme,
att visa sig för det täcka kön,
oemotståndlig och “manligt skön.”
Jag länge tvekade huruvida
jag borde släppa mig lös – och sprida
min fagra bild över Sveriges land
och sätta tusende bröst i brand;
ty, ack! en aning mig redan säger,
att det blir gråt i de skönas läger.
Det är naturligt; det kostar på,
att se mig ständigt–och ej mig få.
Det är naturligt; jag är så vacker …
Här blir vapörer, här blir attacker,
och mitt porträtt bäddar mången grav,
när det till slutet blir lungsot av.
Jag kan ej hjälpa det, flickor täcka!
Jag, på sin höjd, blott för en kan räcka;
men det var verkligen icke rätt
att så er fresta med mitt porträtt,
jag bort haft medömkan för de svaga,
som aldrig kunnat min bild förjaga;
den framstår ständigt, vid tårars ström,
i dagens tanke och nattens dröm.
I, arma, som jag har givit soten!
O, kunde också jag ge er boten!
Jag vill försöka. Djärvt på mig sen!
Det är en tröst, om den ock är klen,
ty man står lättare mot en fara,
om vid dess åsyn man vänjes bara…
Här sitter jag då på understol,
ett mål för kärliga blickars sol.
Här sitter jag. Mig i handen tagen
och mig bekiken Guds långa dagen!–
Nåväl! Vad sägen I om min bild?
Är ej min blick obeskrivligt mild?
Är pannans valv ej ett fridens tempel,
där själva skönheten tryckt sin stämpel?
Och munnen sedan med sina fjun?…
Om konstnärn givit mig en basun
och satt i handen en liljestängel,
I säkert tagit mig för en ängel.
Vad är all honung, som jorden har,
mot mina leende läppars par?
Det vore något att mig få klappa
och kalla mig för: “Du lilla pappa!”
Men vad är detta? I skriken “fy!”
och synens färdiga till att fly.
Jag hör er ropa, förskrämda, skygga:
“Vad dessa ögonbryn äro stygga!
De kunna anstå en leopard,
men ej en lekande, munter bard.
Se, hur han blänger, den ättikssure!
Vi föreställt oss en lustig ture,
en hygglig, självsvåldig, glad garçon,
med magra kinder och näsa lång
och vackert hår och mustascher nätta;
men intet funno vi av allt detta.
När glada rimmare grina så,
o gudbevars för de sorgsna då!
Det var ett ansikte, just, att ritas!
Det ser ju ut, som det ville bitas.”
Hör du, mitt käraste konterfej!
Det där var säkert en pik åt dej.
Håll du tillgodo, min vän! Förlåt mig!
Jag tar den aldrig i tiden åt mig.
Du är väl jag, men jag är ej du,
där ligger skillnaden, ser du ju,
om än var flicka i döden ginge,
om blott mig själv hon att skåda finge.
Men om du skulle mig vara lik,
jag ändå äger en tröst, så rik,
ty var jag friar, jag undfår korgen,
och med detsamma jag undgår sorgen.
Men, allvarsamt, du min stackars bild,
så långt från mig och–det sköna skild!
Jag minns en tid, då jag var den glade,
ty jag förskönande speglar hade;
det var ett strålande ögonpar,
och, däri sedd, du så grym ej var,
ty kärlek livade sträva dragen,
som öknen livas av solskensdagen.
När mig den älskade gav en blick,
ett annat uttryck mitt öga fick.
Och drog till löjen hos rosenmunnen,
från mig all dysterhet var försvunnen;
och med dess vänsälla hand i min,
i mina speglar jag djupt såg in.
Och jag var lycklig och glad till sinnet,
var nöjd med världen, var nöjd med–skinnet.
Men döden speglarna sönderslog,
och med detsamma min glädje dog;
och mörka sorgmoln mitt anlet höljde,
ty hjärtat henne i graven följde…
Men jag skall skämta, är det ej så?
Det vill förläggarn. Nå hopp! låt gå!
Det är bra roligt att vara rolig,
när man med saknaden är förtrolig!
Men, lika gott! Man har blivit van
att tro mig vara en lustig fan.
Hopp! därför, pajas! Det går väl över;
i graven gyckla du ej behöver.
Hur lycklig den, som är lyckligt död!
Jag måste skratta, för att få bröd…
Om folk blott visste, hur glädjen brister
för de så kallade humorister,
de skulle tacka sin Gud för det
han utan humor dem födas lät.
Som benen ligga i helgonskrinet,
det ligger sorg i det ystra grinet;
dock vad bryr världen sig om det där,
om humoristen blott “rolig” är!
Men han I skådat hans skrivdon, dårar?
En törntagg pennan, och bläcket–tårar.
Och nu min gunstiga allmänhet,
du bilden sett av en glad poet,
som sig numera åt litet gläder,
åt mycket litet–blott fyra bräder.
En syn
Jag vet det nog! Jag handlar icke rätt,
Som spejar här igenom nyckelhålet;
Dock tänker jag, på jesuitiskt sätt,
Att medlen helgas utav ändamålet.
Jag alltid önskat mig en himlasyn,
Men änglar stiga icke mer ur skyn
ty underverkens ålder är förliden,–
De stiga blott ur bädden nuförtiden.
Där svävar ängeln! Huru oskuldsvit
I morgondräkt, som ingen gördel binder!
De lösta lockar fladdra hit och dit
Kring skuldra, hals och barm och rosenkinder.
Ur lilla toffeln, pärlbesådd och rik,
Jag blänka ser en fot, en älvas lik.
Kring friska läppar leka löjen sälla,
Och alla former utav hälsa svälla.
Men av de ljuva drömmar natten skänkt,
Stå mörkblå ögonen ännu i lågor.
En trånadssuck sig höjer, oförtänkt,
Och sakta vaggas tvenne vita vågor.
Jungfrulig purpur strax på kinden går,
O, helga oskuld! jag ditt språk förstår;
Inför en värld vi rodna knappt, vi männer,
Hon gör det ensam–blott för vad hon känner.
Vem gällde denna suck? Helt visst den var
Den första efter sjuttonårig dvala.
Ditt väsen, flicka! du nu fattat har,
Och förr ej hörda röster till dig tala.
Din synkrets vidgas. Till en myrtenlund
Har sig förvandlat hela jordens rund,
En kraftig, skön gestalt du där ser sväva,
Och rädda aningar dig genombäva.
Hon träder blygsamt till sitt nattduksbord
Och hälsar där sin bild i spegelrunden,
Och bilden ler. Vad ofta smickrar’ns ord
Förklarat, ser hon nu, vid glaset bunden.
Men, liksom för en oren tanke, skygg,
Hon vänder hastigt frestaren sin rygg
Och fäster med en guldnål lätta dräkten
Och gömmer fångarna i deras häkten.
Men dagens stråle hoppar in förnöjd
Igenom fönstret, där steglitsen sitter
Och sjunger, jublande, om ljusets fröjd
Samt kallar härskarinnan med sitt kvitter.
Ur sina tankar väckt av fågelns drill,
Hon småler hult och skyndar hastigt till
Och lutar rosenmunnen emot fången,
Som genast glömmer solljuset och sången.
Att svalkas utav morgonluftens bad
Hon öppnar fönstret se’n med liljehänder.
Då far sefiren in, så yr och glad,
Och varje blomma dit sin vällukt sänder.
Mot himmeln höjes ögat fromt i bön.
O, ljusets fader! vad hon nu är skön!
När så hon silkeslena armar breder,
Hon kunde locka själva himmeln neder.
Hon ej på jorden är, hon är i skyn,
Hon ber ej blott för sig, hon ber för alla.
Jag har sett nog. Jag sett en himlasyn,
Och även jag på mina knän vill falla.
Nyss hit, en helgerånare, jag kom;
Förädlad, ångerfull jag vänder om.
En syn som denna talar ej till sinnet,
Men helgonbilden skall stå kvar i minnet.
Sång till fullmånen
—Les extrêmes se touchent.
Trevliga prostfar! jag griper i lyran,
Eldad av druvornas jäst,
Dig för att prisa i saliga yran,
Den jag nu erfar som bäst.
Sakta, försiktigt, som jag, du dig höjer,
Klotrund och däsig; lull, lull!
Kaka av maka sig alltid förnöjer!
Du, liksom jag, är nu–full.
Herdar, herdinnor! Er gudfar anländer,
Inviger lunden till lek.
Alla I Bacchi och Cyprias fränder,
Börjen ert pimpel och smek!
Hjältar av månskenet, hela paraden!
Nu blir att visa sig rask,
Klagen på ödet! och sucken! och baden
Fälten med tårarnas slask!–
Här vill jag sitta och endast betrakta
Gubben i hela sin front.
Hur han marscherar så makligt och sakta
Över den blå horisont!
Säkert det går; ty han känner sin bana,
Även i fyllan, allt nog;
Likaså säkert som jag utav vana
Hittar till närmaste krog.
Plirögd och salig hit neder han blickar,
Myser så småsäll och nöjd.
Sviker mig ögat? jag tror, att han nickar
Åt mig från svindlande höjd!
Gissar jag rätt? törs jag väl proponera
Brorskål?–en ära så stor!
Åter du nickar, du tycks acceptera? – –
Skål då, min himmelska bror!
Ack, vilken nolla i margfaldig styckjom
Är mot herr bror jag likväl!
Så, till exempel, min styrka i dryckjom
Vida är känd, och med skäl:
Vad är dock den mot din himmelska skalles?
O, jag mitt bräckliga mull!
Trettio nätter du rumlar inalles,
Innan du riktigt blir full.
Käftarna pösa ju mera jag dricker,
Liljorna flykta sin kos,
Och den förrädiska supskylten spricker
Ut på min jordiska nos.
Ständigt förbliver din färg dock densamma:
Smäktande, liljeblek, ljus.
Aldrig din älskvärda kind står i flamma,
Oaktat tusentals rus.
Hade jag blott din hej dundrande strupa
Och din jungfruliga hy!
Käraste vänner, vad jag skulle supa!
Då blev min födelse ny;
Alla supbröder förmörka jag skulle,
Likasom du gör med sol’n.
Ha! när de lågo där slagne och fulle,
Sutte jag kapprak på stol’n.
Näsvisa lymlar ej då skulle peka
Uppå min näsa, som nu.
Vilken som såge på kinden, den bleka,
Tänkte då: »Nykter är du!»
Mången rödbrusig kokett, som med vånda
Dricker sin ättika, fy!
Skulle med kyssar till räkning mig stånda,
Endast hon finge min hy.
Ända på visan! Till västliga krogen
Skyndar min gynnare sig.
Litet av pannan blott syns bakom skogen,
Avsked den nickar åt mig.
Redan så tidigt? God natt! jag beklagar!
Glöm ej din jordiska vän!
Dock, har ej fara! om trettio dagar
Råk’s vi väl – fulla igen.
Den unga professorskan
All min ungdomsfröjd från mig är viken,
Lärdomen har stängt mitt paradis.
Vad jag avskyr den matematiken!
Och hur dumt att ta till man en–vis!
Men jag aktade så högt de lärda,
Dessa »mänsklighetens adelsmän».
Ack, nu vet jag vad de äro värda!
Mycket hava de att lära än.
Jämt han löser sina ekvationer,
Och hans lampa brinner natten lång,
Men han glömmer mina pretentioner
Att få livets gåta löst en gång.
Cirklar ritar han och små figurer,
Ständigt bolmande ur pipa sur.
Ve, den kallaste utav naturer,
Som ej öga har för min figur!
Kulen, som en natt uti oktober,
Tummar han en himmelsglob omkring,
Och han ser ej tvenne andra glober,
Emot vilka hans är ingenting.
Krumma linjer slår han ut med möda,
Kysser–tavlan, när det färdigt är.
Munnens linje, dock, den rosenröda,
Jämt är färdig, utan allt besvär.
Han kan räkna ut kometens bana,
Men han vet ej, hur ett hjärta slår.
Himmelns stjärnor älskar han av vana,
Men på jordens han sig ej förstår.
Gagnar mig, att genom Europa
Gubbens rykte som en ljungeld far?
Må de seklets lov på honom hopa!
Jag med skäl uppå minutens spar.
Gagnar mig, att fostren av hans penna
Spridas vitt omkring till världens slut?
Finns ej högre fadersfröjd än denna?
Ack!–men jag får ingenting—ge ut …
O, mitt blyga hopp blev grymt besviket!
Vetenskapens man är icke ‘min.
Må han gå sin väg till kunskapsriket!
På en ann’ går jag till kunskap in!
Unga systrar! Om er valet lämnas,
Tagen ej ett vetenskapligt ljus!
Ty I nödgens då, likt mig, att hämnas
På … okunnigheten inomhus.
Dagen efter
Ja, nog är det roligt att rumla ibland
Och göra sin rund kring kärälskliga ställen,
Att sitta med rykande remmarn i hand
Och politisera förnumstigt i kvällen!
Ja, nog är det roligt på rummel att gå,
O, följde ej endast en morgon därpå!
Så lätt man om kvällen sig kände, så ung,
Och skrattsalvor ljödo och sång hördes tona.
Men morgonen kommer. Man vaknar så tung,
Som bure på huvu’t man konungslig krona.
Ja, nog är det härligt att pläga sin kropp,
Men gräsligt att dagen därefter stå opp!
Till vattenbuteljen man sträcker den arm,
Som sändes att hämta långt ädlare varor.
Och samvetet kvicknar, – och Gud! vilket larm
Av kopparslagarnes väldiga skaror!
Ja, nog är det ljuvligt att tömma sitt glas,
Men dagen därefter är vattenkalas.
Vad jordiska hyddan är bräcklig och svag!
Förlåt mig, min moder natur, om jag gråter!
Men ack! på en bål är jag bjuden i dag,
En morgon lik denna nu väntar mig åter.
Ja, »dagen därpå» är var endaste dag;
Vad punschen är stark! och vad mänskan är svag!
Stjärnorna
O, den som hade
Vingar, som fåglarna ha!
Bröder, hur glade
Skulle dit uppåt vi dra!
–TEGNÉR.
I bleka fröknar, som där uppe gån!
Jag vill betrakta eder–nedifrån.
Det är visst djärvt utav ett manligt öga,
Men jag i själva verket ser dock föga.
Kan jag väl också hjälpa vad som sker?
Ej rår jag för, att jag är under er;
Det är vår Herres fel, som lät till ljuset
Mig födas fram så här i låga gruset.
–Ack, där kom en! … kors, där en annan se,
Som trippar fram på himmelns soirée! –
De draga undan molnens svarta slöja,
Att sina späda gudaformer röja.
Stor skada att jag ej–ack, allt för sant!–
Med dessa änglabarn är mer bekant!
Jag känner fröken Nordenstjärna bara,
Samt något litet mamsell Aldebara,
–Och Stora Björnen ja! men den jag ser
Till leda alla dar och knäveln ger.
De övriga platt icke äro kända,
Likväl kan ej min blick från dem sig vända.
Vad deras hy är vit och superfin!
De måtte aldrig nånsin dricka vin.
Vad de till alla delar äro söta!
Hvad deras blickar äro kärleksblöta!
Och huru hjärtligt tacksamma, till slut,
För minsta artighet se de ej ut!
De mysa vänligt och förstulet blinka,
Liksom en älskare de skulle vinka.
Ack ja! Ack ja! det är bestämt på mig
De hjärtömt skåda från sin höga stig.
Man rår ej för, att man har kvinnotycke!
Ack, varför upp till er så fasligt stycke?
De högt uppsatta fröknar likhet ha
Med dem, som här på jorden oss beta:
Om kvällarna de äro ute gärna,
Och så är även mången jordens tärna;
De äro bleka,–våra likaså;
De blickar ge,–det våra ock förstå;
De känna tomhet i det stora hela,
Och våra även, det kan aldrig fela.
Men ack! på kavaljerer är det brist
På stjärnebalen, det är sant och visst:
Ty Mars och Jupiter, och vad de kallas,
Väl kröna mångens hopp, men icke allas.
Vad kunna också några män förslå
Bland de miljoner damer, som där stå
Och girigt efter någon ungkarl skåda,
Med vilken glatt de kunna dansen tråda?
Att icke detta är det minsta kval,
Var fröken vet, som sitta får på bal.
Nu hoppas de likväl i evigheter
På några vackra, resande kometer;
Ty ingen skilde sig vid hoppet än
Att älskad bli, och minst i himmelen.
Likväl kometerna så sällan komma
Att plocka någon överjordisk blomma,
De göra sig så rara. Långa år
Förflyta, förr’n en enda se man får.
Men när han kommer, vilken lust och gamman,
Som ljuvt betager stjärnor alla samman!–
De gå med dubbelt skimmer upp till dans,
När de få se hans respektabla svans.
Den flyktige de alla vilja fästa,
Ty stjärnor tro sig gärna om det bästa.
De hoppas skapa om hans karaktär
Och göra honom stadig, öm och kär.
Med vilket uttryck deras ögon brinna!
De ropa oavbrutet! »Tjänarinna!
Ödmjuka tjänarinna, herr komet!
Välkommen hit! Ett ord i hemlighet!»
Men dessa herrar mycket ha att sköta,
Och, hur sig stjärnorna må göra söta
Och hålla framme sina små behag,
De göra endast kring dem några slag,
Se’n lämna dem likgiltigt åt sitt värde
Och från de blinkande dra sina färde.
Då gråta stjärnorna uti gemen
Och äro tårögda var afton se’n.
De må väl sörja, stackars barn i höjden,
Som jämt gå miste om den högsta fröjden!
De må väl sörja vinternatten lång,
Men–kanske »bättre lycka nästa gång!»–
Ack! vore jag där uppe, högtuppsatta!
Så skulle jag er alla få att skratta.
Jag skulle vara mera hågad, än
De där kometerna, för kärleken.
Jag skulle lära er, hur vi på jorden
Förstå till bleka damer ställa orden,
Så att de bliva röda i en hast
Och mjuka även, fast de svara vasst.
Från stjärna jag till stjärna skulle vandra
Och den jag senast såg jag skulle klandra,
Ty detta är det allra bästa sätt
Så för en himmelsk, som en jordisk sprätt.
Jag skulle ingen enda trogen bliva,
Men också ingen enda övergiva.
Var kväll jag skulle dansa om med er,
Och gå–vid balens slut–med sällskap ner.
Jag skulle–ack, jag skulle mycket göra,
Som–oss emellan–just ej hit kan höra.
Den gamla ungmön
Med löje på sin vissna mun
Och friska blommor uti håren
Syns Laura i de ungas rund,
Som efterhösten bredvid våren.
Så länge som jag minnas kan,
Du setat där och trotsat tiden,
Lik väderbitna pyramiden.
Men ändå får du ingen man.
Du varit skön i dina dar,
Det ser man ännu på ruinen.
Strax efter sista kriget var
Jag ock förtjust av änglaminen.
Du gav mig hopp. Stor skada blott,
Att tjugo hade fått detsamma,
Då slocknade min ljuva flamma,
Och så det se’n med alla gått.
Du varit firad på din tid.
En sol bland fröknar och mamseller,
Du bragte gubbar uti strid
Och unga pojkar i dueller.
När i triumf du kom på bal,
Så kom vart hjärta utur takten
Och alla fröknarna i trakten
Bekajades av avundskval.
Din gamla konst du öva vill,
Fast du har mist det gamla skinnet.
Men hur du än skall bjuda till,
Så får du bara–noll i minnet.
För tjugo år se’n gick det an
Så där att sötsurt grimasera.
Nu–tro mig!–tänder det ej mera,
Om också du en krutdurk fann.
Kurtisens bleka veteran!
Gå! vila ut från dina strider!
Ty han är stängd, din segerban,
Och döden blott din brudkrans vrider.
På överblivna kartans ö,
På gamla fröknars S:t Helena,
Dig sätt vid tårpilen allena,
Och lägg dig mössa till–och dö!
Champagneruset
Skalden må sjunga om »sfärers musik»,
Där som han sitter och torkar!
Jag vet en bättre, som väcker upp lik,
Den utav flygande korkar.
Pang!
Lyssna ej längre till sfärernas klang!
Korken, mot flaskan nu gniden med yra,
Bilve din lyra!
Ha! när du dricker, du först blir poet;
Rimmen då aldrig dig tryta,
Komma så tjockt i oändelighet,
Likt dessa pärlor, här flyta.
Vet:
Utav champagne blir var mänska poet!
Glaset, så djupt, är för alla de sälla
Helikons källa.
Lyster mig nu till att sjunga en stump;
Lyssnen på berg och i dalar!
Bröder! förnimmen champagnens triumf,
Det är champagnen, som talar!
Skål!
Präster i kappor och männer i stål!
Inför champagnen vi alla ä’ lika,
Fattiga, rika.
Bort nu med avund och tvister och gräl!
Allt utom glaset vi glömme!
Glädje sig gjute i hjärta och själ.
Vinet i struparna strömme!
Jord!
Skön är du långt över människo-ord;
Här flyga kärlekens, kuttrande duvor,
Där hänga druvor.
»Se, hur de rörliga pärlor förgå!
Likaså glädjen», man säger.
Månne, o bröder! ej sorgen också?
Fast man på guldvikt den väger.–
Hej!
Aldrig vi klandre det öde, o nej!
Vilket så hult låter ändå oss känna
Stunder, som denna.
Än en butelj av den kostliga våg!
Hören I bara på smällen!
Sedan till flickan man ställe sitt tåg;
Lidet det är uppå kvällen.
»Stopp!»
Säga dock benen, när jag vill stå opp.
Tanken är redig,–så vill jag då skicka
Den till min flicka!
Vinterkväde
Det är så kraftigt–men så kallt i Norden!
–TEGNÉR.
Må andra sjunga till Nordens pris
Och högt berömma dess snö och is!
Jag kan det icke! Jag släpper lutan,
Så snart jag ser på den frusna rutan,
Där vintern skriver sitt runespråk
Om kammarvakt och om evigt tråk;
Ty, om jag ej hör till »stora världen»,
Så får jag icke ta del i flärden,
Som jublar nu under lust och id,
Emedan vintern är mörksens tid.
När andra värma sig av kurtisen,
Tar jag min värma, med nöd, från spisen,
Där veden jämrar sig våt och rå,
Liksom sitt kval den mig lät förstå;
Men säg, vi klagar du, oförnöjde?
Med dig att byta jag aldrig dröjde;
Ty innan kvällen ditt kval tar slut,
Men mitt skall räcka,–ja, vintern ut.
Ej mycket tårarna kunna båta;
Om än jag ville på allvar gråta,
Blir denna trösten oändligt kort,
Ty tåren fryser ur ögat bort.
O, varför föddes jag i de länder,
Där halva året man hackar tänder!
Väl snön bär oskuldens färg, så skir,
Vid idel oskuld dock led man blir.
Ja, Gud välsigne den »höga Norden»!
Jag bodde hellre på södra jorden.
Se, blott där ute! Se hur de gå
I ulvakläder på fötter två!
Se, hur den tjutande nordanvinden
Med klart berlinerblått sminkar kinden,
Se, hur på näsan, blodröd av frost,
En istapp fattat sin höga post,
Och se hur naren vitlimmar håren,
Att man går gubblik i bästa åren!
Vad finns för härligt i allt det där?
En gåta det mig för visso är.
Om än jag ville så skamligt skryta,
»Du ljuger!» skulle ju stormen ryta.
Ja, hur poeterna sjunga må,
De frysa säkert rätt bra också! – –
Må fritt de kalla sin Nord en »Lilja»,
Men blommor kunna de icke skilja,
Det vill jag säga dem mitt i syn,
När blint de sväva i silverskyn!
Och härmed slutar jag jeremiaden;
Ty jag skall låna mig ved i staden.