Det är tragiskt att Per Daniel Amadeus Atterboms dikter idag är ur tryck och vad detta i grunden beror på är jag oförmögen att redogöra för. I ett försök att ta reda på vad klokare skallar än min egen hade att säga hittade jag till mitt förtret följande rappakalja på Atterboms svenska wikipediasida:
Kritiker menar att Atterbom aldrig lyckas fjärma sig från sin egocentrism, då hans egna själskonflikter genomsyrar vad han skriver.
Vill dessa kritiker (det är värt att notera att detta påstående ej är citerat) att vi ska avfärda hela den romantiska diktningen därtill? Romantikens estetiska styrka, särskilt om man jämför den med den konstlade ytlighet som utmärker litteraturen från dess föregående epok, är just att den är en starkt emotionell uppenbarelse ur det enskilda snillets djup–i vars individualitet något universellt mänskligt vidrörs. Ovanstående citat berättar kanske mer än något annat om den förvrängda (och jag skulle vilja påstå, icke-existerande) litteraturkritiken i Sverige idag, där verk anses vara värdefulla om de endast är socialt betydelsefulla. I vilket fall som helst har den inte ett knyst att säga om Atterboms poesi.
Jag tror att jag tidigare skrivit någonstans på denna blogg att 1800-talet kan anses inleda en glanstid i den svenska litteraturen, men av de romantiska diktarna som denna tid alstrade kan blott en sägas leva vidare i det folkliga medvetandet idag–Stagnelius. Atterbom var dock en avsevärt bättre diktare och min förhoppning är att en mer klarsynt och mindre intellektuellt enfaldig framtid kommer att inse hur fel vi haft om honom.
Dagsliljan är en del i en längre diktcykel tillkallad Blommorna, vilken gavs ut år 1812. Den tillhör därför hans tidigare verk men är ej mindre skön på grund av det. Säkerligen är den snarare en av de vackraste dikterna i det svenska språket:
Dagsliljan
Varför klaga, att så kort jag varar,
att jag blommar blott en enda dag?
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
Att så ljuvt som brått
krydda bägarns saft,
att i dubbelt mått
stegra nöjets kraft
nalkas kvällen med sin avskedslag.
Ack, just därför tjusar dig det sköna,
att det har en gräns, så knapp, så trång;
just dess flykt, som du så snart får röna,
gör dess hågkomst oförvanskligt lång.
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.
Väl jag ville än i tusen droppar
suga himlens manna-pärlor in;
än ur tusen outspruckna knoppar
mången vänlig blick se möta min:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!
Nu, välan, den spridda känsloflamman,
som mig gavs på denna sols befäl,
vill jag i en brännpunkt fatta samman,
andas ut med ens i mitt farväl.
Denna himmels rund,
denna vår omkring,
denna aftonstund
med sin purpurring —
slut dem i en enda suck, o själ!
Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Du min ögonlust,
tack för doft och glans! —
Tag den sista pust
av en tynad sans,
aftonvind, som nalkas kall men vän! —
Och han viskar: »Kom, min hjärtanskära!
Åldring är av dig ej efterträdd.
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!
Så är visast livets lott förstådd.»
Form
Sex strofer. Versernas längd varierar något men dikten är genomgående skriven i trokéer.
Analys
Dikten är mestadels en monolog framförd av dagliljan. Den är fullt medveten om dess knappa tid på jorden men sörjer ej därvid, utan uppmanar oss att ta det flyktigt sköna i akt:
Njut det nu, som jag dig uppenbarar,
drick dess sköna liv i fulla drag!
I den andra strofen förklarar den vidare att det är just kortvarigheten som förskönar. Skönhetens varaktighet lever inte i objektet utan i betraktarens minne:
All dess unga vår
lutar strax till fall,
att ditt minnes tår
evigt spegla skall
himmelsfärden av dess undergång.
Det är naturligt att vilja leva längre än det som ödet bestämt, men även om så vore fallet skulle vår längtan aldrig tillfredsställas:
blev mitt levnadslopp
rikt av sol förgyllt,
ack, så månget hopp
är dock än ej fyllt;
ödet bjuder: Längta — och försvinn!
Natten nalkas, och därmed dagliljans undergång:
Bergens skuggor sina jättestolar
lämna, närma sig bland lundens trän;
världens ljus, hav tack, ännu du solar
ur mitt bröst var börjad smärta hän.
Natten (och därmed döden) adresserar dagliljan i den sista strofen. Som en älskare viskar den till henne och uppmanar henne att fly hän tillsammans med honom. Om den väljer att dröja väntar bara ont: förvittring, ensamhet, smädelse:
Töva ej! Du hastigt då får lära,
vad som kallas ensam och försmädd.
Över fält och sjö,
känn, jag blåser svalt;
skyndom oss att dö,
innan allt blir kalt!