Melodi
Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.
Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.
Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?
Denna dikt av Bo Bergman är troligen mer känd för dess fina lilla tonsättning av Wilhelm Stenhammar. Om läsaren inte är bekant med denna uppmanar jag honom/henne att lyssna på den (länk till stycket finns på slutet av detta inlägg) endast efter att ha läst dikten i dess helhet några gånger. Skälet till detta är inte för att dikten nödvändigtvis är bättre men helt enkelt därför att om texten inte också kan betraktas självständigt så riskerar en stor del av dess egna kraft att förskingras i musiken.
Bergmans dikt ger uttryck för en kärleksfull ömhet–en skör, intim, nästan tystlåten sådan. I Stenhammars tonsättning ryms kanske den vemodskänsla som dikten också förkroppsligar, men takten känns för rask för diktens kortare versrader och pianots och sångens ibland framböljande kraft klingar ganska främmande i jämförelse med textens övergripande sinnesstämning.
Detta påstående ska inte ses som en brist i Stenhammars konstnärskap, och jag vill gärna framhäva att samspelet mellan text och musik i tonsättningen ska betraktas som fulländat i sig. Dock vill jag samtidigt påpeka att vi bör förhålla oss lite skeptiska till försök att förena och harmoniera olika konstformer utan att den ena underordnas den andra. När musik och litteratur sammandrabbas, som i detta fall, blir det oftast den senare som får ge vika. Vem lyssnar på en lied, en motett eller en opera för litteraturens skull? Knappt någon.
Form
Tre strofer med sex rader vardera. Rimmen följer mönstret ABCABC. Metriskt sett består raderna av fallande versfötter (daktyler/trokéer).
Analys
På många sätt ger alla tre strofer uttryck för samma mening och känsla, och därför är det lite svårt att analysera denna dikt strof för strof, som jag annars brukar göra. I dikten iakttar diktaren en person som han är förälskad i (för enkelhets skull ska jag förmoda att det är en kvinna, fast det behöver inte nödvändigtvis vara så). Huruvida denna individ är någon han känner intimt är oklart då det finns ett påtagligt fysiskt avstånd mellan betraktare och den som är betraktad–han ser enbart henne “vandra i fjärran förbi”.
Dikten är sinnligt sett väldigt visuell och i samtliga tre strofer står den älskade i förgrunden mot ett landskap. Å ena sidan sammansmälts hon något med omgivningen (notera till exempel hur hennes röst blandas med vågsorlet i den andra strofen) men samtidigt får hon genom kärlekens kraft ett bemästrande över denna–hon ger liv åt världen (“Bara du går över markerna/lever var källa”) och kan avlägsna det onda (“mörkret skall skrämmas”) och därför liksom lovprisar landskapen henne (“sjunger var tuva ditt namn”). I den tredje strofen träder diktaren in något mer i texten då det nämns att hon också besitter en makt som väcker något i honom–inte bara en kärlekskänsla, utan en impuls att sjunga och dikta om den, därav diktens titel.