En verklighet (drömd)
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
till sensommarn, min årstid, minns jag
hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade
tycker så inte längre.
Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
och lövskogen så rik på skiftningar
som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller
alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre och högre upp, i andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de
befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt ljus åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
Är skrivande stund, den 3:e augusti, för tidig för att betecknas “sensomrig”? Under dagen väntas 28 grader där jag bor så det kan kännas lite väl absurt och brådmoget att betrakta den som något slags höstlig övergång, men för denna dikts skull kommer jag att anta att så ändå är fallet. Vad vår världs tidsbundna flyktighet angår kan jag inte heller bry mig, ty inom detta mästerverks skapelsesfär står tiden för evigt still för mig. I dess kraft kommer såväl den mörkaste februaridag som den mest brinnande augusti att tyglas och omvandlas.
Jag har nämligen tänkt, ända sedan denna webbsidas begynnelse för ungefär ett år sedan, att skriva ett inlägg om denna dikt då det troligen är den svenskspråkiga dikt som jag har närmast hjärtat, och lite som en förälskelsesaga kom den till mig under helt oförväntade omständigheter. Det var omkring tretton år sedan (kanske är det samspelet av dikt och minne som bedrar, men jag vill faktiskt minnas att det var en sensommardag). Jag var en nybliven universitetsstudent och befann mig i den tysta läsesalen på Stockholms universitetsbibliotek för att läsa ur någon påtvingad faktatext. Under en av de korta pauserna som man tar från denna möda för att blott låta ögonen vandra så fann vi varandra. Inramad på väggen, precis ovanför mig: där hängde den. Huruvida den stod där i dess helhet eller bara som ett fragment kommer jag inte längre ihåg, men jag vet att jag på en gång var handfallen och att resten är historia, som man säger. Den har allt sedan dess varit mig en trogen och givande tröstare i livet och jag hoppas sannerligen att den står kvar på samma vägg i universitetsbiblioteket än idag.
Av det jag kan tyda är detta en dikt som inte är bland Ekelöfs mest uppmärksammade och antologiserade. Det är dock synd då det onekligen är bland hans, för att inte tala om det svenska lyrikens, bästa.
Form
Frivers. Med undantag av den sista strofen, notera avsaknaden av punkter för att markera slutet på syntaktiska meningar. I stället måste man lägga märke till de rader där Ekelöf börjar med stora bokstäver–där avslutas och börjas nya meningar.
Analys
Detta är inledningsdikten i samlingen Om hösten från 1951. Då var Ekelöf i 50-årsåldern och sålunda är både “hösten” från samlingens titel och “sensommarn” (“min årstid”!) som denna dikt utspelar sig under personligt symboliska: de är tecken på den annalkande döden. Poeten försöker dock inte bestrida den utan omfamnar dess slutgiltighet här. Därför kan han också finna något vackert i det hela:
Jag tror inte på ett liv efter detta
Jag tror på detta liv
Och nu, när saven slutat stiga och jag har hunnit
till sensommarn, min årstid, minns jag
hur ångestfullt jag förr tyckte syrsorna filade
tycker så inte längre.
Det som kommer i följande strof måste vara en av de vackraste landskapsskildringarna i det svenska språket. I dess sammanvävning av natur och traditionella, kultiverade landskap träder någonting evinnerligt vackert fram. Acceptansen av dödens slutgiltighet i föregående strof ska inte ses som något ateistiskt manifest–detta är ett verk av djup religiös prägel. Notera därför ord och fraser som “mysterium“, “denna stora varelse” och “fromma hästar” här:
Det är redan skumt
och åkervägens smala rödskiftande band
försvinner in i dungar, löper ut ur dungar:
Om varje vägkrök ett mysterium
av färgernas och ljusets egenliv
Det är skönt att gå
En gammal gärdsgård är också med
Det är den stund då stenarna tänker som bäst
Det är den stund då denna stora varelse
andas och doftar. Vilka färger i skymningen!
Trädorna lila, stenar i tankfullt skiftande blått
och lövskogen så rik på skiftningar
som vore den sitt eget sus!
Ett gult löv är ännu en dyrbarhet
På ena sidan vägen sädesfält
och på den andra sidan barrskog
och säden gul till röd och i skylarna guldbrun
och den sandröda vägen, jag älskar sådana enkla vägar
bara för gående och för grova fordon efter fromma hästar
Sådana vägar tycks mig lika goda som någon livsfilosofi
I nästa strof skildras den vitala livskraften som finns i detta landskap, och hur alla detaljer i landskapet genomsyras av denna–såväl levande som icke-levande ting. Jag har redan nämnt att inledningen av dikten uttrycker en acceptans av livets förgänglighet. Detta må vara sant för det individuella ödet, men i denna strof kommer också en tröst om att livet på det stora hela kommer att fortsätta. Ekelöf beskriver hur alla liv rör sig uppåt och sammanblandas till en manifestation av en abstrakt, universell essens:
Och varje landskap, varje skiftning i landskapet, innehåller
alla möjliga landskap
och detta liv innehåller alla möjliga liv:
Syrsornas, lysmaskens, grävlingens – alla tänkbara liv
Och det är detta liv som skall fortsätta, som fortsätter
också högre och högre upp, i andra sfärer
Där pågår just nu detta liv
som också är kvällsmolnens liv, och stjärnornas, och de
befolkade världarnas,
och de osynligas liv, och de dödas
ty något annat liv finns inte:
Alla lever de och skall leva
och alla ger av sitt ljus åt alla och lånar sitt ljus åt alla
och alla gömmer sitt ljus för alla och lever av och på alla
och det är inte ett gott och inte ett ont
Det bara är
I och med den där sista meningen (“Det bara är“) kan man på sätt och viss konstatera att dikten är klar. Sista strof ska ses som poetens eftertanke:
Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer
ändå
Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd
och detta att vara till.
Flyktigt är allt medvetande
men flyktigt är inte fåfängligt.
Så sluts min bukoliska sång.
Denna stora skald, vars diktning, och inte minst personliga liv, har komplicerats av en djup psykisk och själslig kris har nu, nästan lite osedvanligt, redogjort för denna så hänförande vackra och harmoniska skildring av tillvaron. Han är dock väl medveten att denna sinnesstämning inte kommer att bestå (det är “en lyckokänsla som kommer sällan”) och därtill är den också någonting som inte är helt verkligt (observera titeln–det är en en “drömd” verklighet). Detta behöver dock inte betyda att den är av ringare värde.