Betyg:
Athena Farrokhzad har sedan publicerandet av debutsamlingen Vitsvit troligen varit den mest omtalade diktaren i den svenska offentligheten. Även om sorlet kring henne varit något tystare i kölvattnet av hennes senare verk, Trado, I rörelse och vederbörande samling, Åsnans år, tycks hon ändå ha haft en oproportionerligt stor publicitet för att blott vara poet. Det är nästan förbluffande hur en diktare kan väcka en sådan dragning i ett samhälle där dikten blivit så främmande.
Men egentligen räcker det med en snabb sökning på internet för att skönja en förklaring till denna gåta. Den uppståndelse som Farrokhzad väckt har i grund och botten väldigt sällan att göra med hennes dikter. Det som uppmärksammas är oftare hennes smått kontroversiella politiska uttalanden i mer populära medier. Två av de mest kända av dessa är hennes sommarprat år 2014 och en artikel som hon skrev efter den danske poeten Yahya Hassans död år 2020.
Jag tänker inte kommentera dessa och tänker inte heller ta ställning till Farrokhzads politiska åsikter i denna recension. Det mest respektfulla jag kan göra gentemot poeten Athena Farrokhzad är helt enkelt att läsa och utvärdera hennes poesi på dess egna grunder, och om poesikritiken bottnar i detta (vilket den alltid bör göra i populära medier) skulle jag våga påstå att knappt någon genuin kritik gjorts av hennes verk. Åsnans år må ge sken av att ha recenserats i de flesta stora dagstidningarna (googla så får du se) men av dem jag läst rör det sig om ytliga redovisningar av det huvudsakliga innehållet utan genuin granskning och bedömning av skaldekonsten däri. Om någon vågar påstå annorlunda så får ni väldigt gärna höra av er.
Till skillnad från Farrokhzads föregående poesisamling, I rörelse, presenteras Åsnans år som ett enhetligt verk. Många olika teman, poetiska stilfigurer och perspektiv bearbetas inom dess 115 sidor men ändå framställs dessa som en relativt sammanhängande helhet. Det faktum att inga av de enskilda verserna har titlar, till exempel, antyder att de inte ska betraktas enskilt utan läsas tillsammans. Den mest centrala symboliken som går igenom dessa är förstås åsnan. Diktsviten inleds med en berättelse om hur poeten köper en porslinsåsna på en loppmarknad som hon ställer i sitt kök. Hon nämner att man i de stora hoven förr i tiden lät miniatyrer bepryda borden med föreställningar om politiska händelser. På samma sätt vill Farrokhzad låta hennes porslinsåsna gestalta en yttre, både politisk och personlig verklighet:
Vi ställer fram miniatyrer av oss själva i porslin
Avsedda för att leda uppmärksamheten från och till oss själva
Gör oss aptitliga för vilken makt
det nu är som håller oss gisslan
Man har tidigare talat om det polyfona i Farrokhzads poetiska projekt och jag vill minnas att poeten själv diskuterat sin önskan om att låta sin egen röst göra en reträtt i hennes diktning. Jag finner detta lite märkligt då jag själv alltid upplevt innehållet i Farrokhzads verk som väldigt självcentrerat, och Åsnans år är inget undantag till detta. Titeln till trots skulle jag till och med vilja konstatera att detta är Farrokhzads minst politiska och mest personliga verk. Det inleds med ett latinskt citat: Adventavit asinus pulcher et fortissimus–“Åsnan anländer, skön och modigast”. Detta anspråk på att förhärliga åsnan syftar uppenbarligen till upphöjandet och rättfärdigandet av den proletära strävan, men minst lika mycket hänvisar författarinnan till sig själv här–hon ämnar också upphöja sig själv till att bli huvudperson i sitt eget verk. Det är därför föga förvånande att hon också identifierar sig med åsnan i boken:
Åsnor, säger jag till min älskade
på återvinningsstationen, glömmer aldrig en oförrätt
De älskar smaken av mynta och ljummet vatten
visar tillgivenhet genom att lägga huvudet mot en skuldra
umgås ogärna med andra djurarter
och dör hellre än att beklaga sig
Låter det inte som någon du känner
Åsnans år ger absolut uttryck för en extern politisk angelägenhet där Farrokhzad inte utgör huvudämnet. Detta sker exempelvis i porträtteringen av Palestinakonflikten och i de fiktiva skildringarna av en åsnerevolution–men mer än något annat centrerar verket i slutändan kring Farrokhzads privatliv. Skildringarna av detta kan ofta vara väldigt intima. Det kanske främst återkommande ämnet här handlar om det personliga hanterandet av sorg, vilken gestaltas och bearbetas genom två av hennes kusiners öden–hon benämner dem sina “bröder”–som dött i förtid, troligen i sviterna av drogmissbruk:
En dag ska vi återvända
och när våra sorger över det liv som berövats oss möts
ska något ohyggligt gå sönder
Jag hatar allt jag gjorde som fjärmade mig från dem
I Åsnans år, som tidigare nämnts, låter Farrokhzad åsnetematiken förgrena sig ut i många olika ämnen och omständigheter. Den används i allt från reflektioner kring moderskapet (förhållandet till sina döttrar beskrivs som förhållandet mellan ett sto och ett föl), i samtal med hennes sambo kring livets banaliteter och till och med för att beskriva hennes sexliv:
Piska hårdare, ber jag, och när jag
när mig trycker du moroten i min mun
och säger: Här har du, din slyna
Med detta vill jag poängtera en av de största svagheterna som jag finner med denna bok. Genom att låta åsnemotivet företräda så många olika ämnen blir det också urvattnat ganska fort. Ofta är motivet till och med helt frånvarande i många sidor och många av dessa verser skulle lika gärna kunna stå för sig själva. Ett exempel på en ganska fin sådan finns på sida 80:
Födde jag mina döttrar så nära min sorg
för att använda dem som valuta
Trodde jag att jag kunde beveka döden
genom att köpslå med min dyrbaraste tillhörighet
Kunde jag gå till mina bröders gravar med en så vidrig offergåva
Skulle jag räcka fram deras sömndruckna kroppar och viska:
Dödsplåga mot födslovärk, liv för liv
Vid andra tillfällen år åsneriet bara med i förbifarten, och vid dessa tillfällen känns det ibland som om den slarvigt påklistrats för att på ett konstlat sätt räta sig i led med bokens övergripande tematik:
Ett barn är fött på denna dag
strömmar ur högtalaren när vi ställer fram krubban
Vi tar två skålar ur dockskåpet, fyller den ena
med vatten och river morötter till den andra
Vad gör ni, undrar min älskade och släpper matkassarna
Tyst, du förstör friden, viskar jag, åsnesäsongen har börjat
Vad håller du på med, vi har väl ingen gud, säger han
Fattar du ingenting, fräser jag
hon är hungrig och vi ger henne att äta
hon är törstig och vi ger henne att dricka
Du är djävulens parodi på allting tvåfota
mumlar min älskade, ställer konserverna på hyllan.
Denna vers är från sida 111. Fetstilandet är mitt eget och har lagts till för att göra en poäng: att denna dikt skulle kunna vara autonom om det inte vore för den frasen. Den gör denna vers avhängig resten av verket för att den inte ska framstås som nonsens. Detta är kanske inget fel i sig men som läsare undrar man varför åtminstone några av dikterna i detta verk inte också fick vara mer självständiga.
Jag misstänker att Farrokhzad själv under verkets utformande också känt att tematiken ibland blivit lite för tunnslagen. Hon har låtit tre av bokens sidor (sidor 46, 73 och 90) utgöras enbart av transkriberade åsneläten (“iiiiii oooooo iiiii oooooooooooo…”) och den enda förklaringen som jag kan ge för detta är just att hon känt behovet av att stötta upp och befästa bokens bärande bjälke. Annars förstår jag inte varför dessa finns med.
Farrokhzad har det grundläggande för att vara en skicklig poet–en retorisk färdighet som uppvisar en förtrogenhet med och ett visst bemästrande av språket. Denna framträder mest i hennes mest personligt känsliga dikter. Jag återvänder till följande vers på sida 80:
Födde jag mina döttrar så nära min sorg
för att använda dem som valuta
Trodde jag att jag kunde beveka döden
genom att köpslå med min dyrbaraste tillhörighet
Kunde jag gå till mina bröders gravar med en så vidrig offergåva
Skulle jag räcka fram deras sömndruckna kroppar och viska:
Dödsplåga mot födslovärk, liv för liv
Motsättningen och oförsonligheten mellan det tragiska i kusinernas död å ena sidan och lyckan i föräldraskapet å det andra är fint och ger detta en poetisk komplexitet. Tyvärr är rader som dessa alltför få i verket som helhet dock och detta belyser det andra och största problemet som jag har med Åsnans år. Förutom den svaga tematiken består verket mestadels av väldigt ytlig poesi. Detta är framför allt tydligt i de mer politiskt färgade dikterna:
Du är en intelligent åsna, säger stoet till sitt föl
sluta säga att du vill vara häst
Men mamma, mamma, mamma
Nej, älskling, inga men
Är det sant att vi är det trögaste djuret
att vi är det lataste som gått på fyra ben
att vi är fattiglappar överrepresenterade i dumbomstatistiken
Nej, älskling, lyssna inte på det örat, det stämmer inte
Men grisen då, mamma, stämmer det med grisen
Vad pratar du om, älskling, vilken gris
Stämmer det att grisen är det lortigaste djuret
Ja, det stämmer tyvärr, håll dig borta från grisen
Det som kan ibland rättfärdiga dessa delar är Farrokhzads humor. Ett exempel på denna kommer från ett avsnitt där Farrokhzad skildrar Noa och syndafloden och åsnehonans vägran att ombordstiga arken:
Snälla du, suckade hon, vilken värdelös deal
I en evighet har jag inväntat syndafloden
jag har bett Gud göra rent hus med jorden
Ta den här dumbommen med dig
han som tror sig vara en hingst
Du har väl ett häststo bland besättningen
Låt henne para sig med honom och föda hans avkomma
så får vi slut på den här charaden en gång för alla
Men detta är i slutändan väldigt anspråkslös poesi. Det består ändå till slut av en ytlighet som inte kräver mer än läsarens ögonskummande för att ta in, ibland med en viss förtjusning, men sedan snabbt avfärda. Detta skulle egentligen passa bättre som prosa och tyvärr klingar stora delar av detta verk som förhastad och opoetisk prosa.
Adventavit asinus… vociferans et hebetissimus (jag beklagar eventuella fel–jag har fortfarande inte avslutat kursen Latin 1 på universitetet). Med detta sagt vill jag inte avfärda Athena Farrokhzad som poet. Åsnans år är, som jag redan nämnt, ett verk som visar en författarinna med vissa väsentliga grundvalar för att kunna skriva bra poesi. Tyvärr är det den svagare diktningen som får övertaget här. Jag skulle bara önska att hon inser vilka hennes styrkor är och att hon utvecklar och förtätar dessa i sitt framtida författarskap. Det får gärna ta sin tid.
Betyg: