Jag har svårt att föreställa mig något annat land i Europa där man påträffar en sådan bred ignorans gentemot den egna litteraturhistorien som man finner i Sverige. Att Goethe och Schiller måste läsas i den tyska gymnasieskolan, att frasen la langue de Molière (sv. “Molieres språk”) är en synonym på den moderna franskan eller att det finns en italiensk tidskrift som enbart ägnar sig åt Dantestudier ter sig inte särskilt underligt i sina respektive länder. Även om man på många håll må ifrågasätta dessa figurer och deras arv genom nya kulturella synvinklar blir den kritik som uppstår därav ändå ett uttryck för hur väldiga och betydelsefulla de är.
Men kan man dra några liknande paralleller i Sverige?–ett land där flera av våra genom tiden främsta författares verk är idag ur tryck?–ett land där bibliotekens klassikerhyllor har ofta vittrats ner till obetydlighet?–ett land där man kan ta sig igenom hela gymnasieskolans svenskundervisning utan att läsa ett enda skönlitterärt verk?
En förklaring skulle kunna vara att Sverige helt enkelt inte haft några motsvarande personligheter. Men detta, vill jag hävda, är inte sant och en stor del av den möda som jag har lagt ner på denna webbplats har ägnats åt att bevisa just motsatsen. En annan, troligen mer vanlig utläggning, är att dessa författare har helt enkelt överträffats av sina samtida motparter som lyckats gestalta en värld och förmedla idéer som är mer känsliga och relevanta för våra egna tider.
I sådana omständigheter framstår individen som läser klassikerna–i detta fall vår protagonist–som en ganska lustig typ: något slags hobbyist–någon som av avvikande personligt intresse fascineras av historien och dess ovidkommande, dammiga artefakter.
Men för den klassiska litteraturens sysslare ter sig saker och ting helt annorlunda, förstås. Hon läser klassikerna (såväl gamla som nya manifesteringar av dem) av inga andra skäl än att hon finner att de är de mest rörande, roliga och ja–angelägna verken som finns. Camilla Läckberg, Athena Farrokhzad och Jan Guillou må väl avskissa 5G-samhällets skiftningar mellan avgas och hopplöshet, men hur mycket mer främmande och avlägsna framstår de inte i jämförelse med vår kära hobbyists sanna själafränder–med dem som skildrar det evigt mänskliga? Och hur synd finner hon egentligen inte att känna sig manad att belysa för andra det redan utstrålande, det redan självklara: alltså, deras storhet och dess betydelse?
Så anser jag är fallet med Frithiofs saga av Esaias Tegnér: mästerverket av en skald som en gång i tiden ansågs av många vara Sveriges främsta författare och därtill den moderna svenska lyrikens stamfader. Han var dessutom den förste svensken att vinna stor beröm utanför Norden och detta redan under hans livstid.
Men vad lever kvar av detta rykte i dag? Frithiofs saga, en värdig kandidat till Sveriges största litterära verk är numera i tryck hos endast (mig veterligen) två små förlag i Sverige och jag skulle vilja slå vad om att de flesta lokalbiblioteken inte har några av hans andra verk ute i sina hyllor.
Sagan om Frithiof Thorstensson
Att känna till handlingen i Frithiofs saga kan hjälpa till att uppskatta de utdrag som jag kommer att citera och diskutera nedan. Spoilers till trots skulle jag vilja framhäva att verkets styrka ligger inte i narrativets utredning–berättelsen är ju inte ens Tegnérs utan en fornnordisk saga som dessutom är ganska enkel i sin utformning. Det sanna konstnärliga värdet i Frithiofs saga, som i all diktning, ligger snarare i språkets retoriska briljans och poesins sentimentala snille.
Frithiof Thorstensson och Ingeborg, kung Beles dotter, är förälskade i varandra. Frithiof är den starkaste och modigaste kämpen i riket men ej av adlig börd och därför en olämplig make till en kungadotter. Förhoppningen att upprätthålla ett kärleksförhållande försvåras ytterligare när Bele dör och tronen delas mellan hans två inkompetente söner, Helge och Halvdan, Ingeborgs bröder, vilka tvingar Ingeborg att på heltid vistas i Baldershagen–en helig plats där all kärlek och lust är förbjuden.
Ingeborg och Frithiofs affär fortgår i hemlighet tills Frithiof i rikets tjänst skickas till Orkneyöarna för att upphämta skatt. När han återvänder hoppas han visa sig vara värdig Ingeborgs hand men får istället veta att hans gård bränts ned och att Ingeborg gifts bort med den föråldrade Kung Ring.
Frithiof konfronterar Ring och Ingeborg under en offerrit i Balderstemplet. Under tumultet bränns templet ned och Frithiof blir tvungen att gå i landsflykt. Efter flera år av lukrativt sjöröveri känner han dock hemlängtans kall och återvänder förklädd till Rings hov. Frithiof vinner Rings erkännande och när de är ute på jakt en dag uppstår dramats höjdpunkt: Frithiof befinner sig ensam med den sovande Ring och har alltså chansen att döda den slumrande kungen och ta tillbaka Ingeborg men äran och plikten vinner samvetskvalets övertag. Ring vaknar, berättar att han genomskådat Frithiofs förklädnad och att allt detta varit ett karaktärsprov.
Ring erbjuder Frithiof Ingeborgs hand och verket avslutas med att Frithiof bygger ett nytt Balderstempel, vilken i Tegnérs berättelse också blir en symbol för den kristna tro som kommer att ersätta den nordiska hedendomen.
Form
Det stilistiskt mest uppenbara särdraget i Frithiofs saga är att varenda en av dess 24 sånger är formmässigt annorlunda: i dem ryms allt ifrån homerisk hexameter och alexandriner till blankvers och ottava rima med allahanda versfotsmönster däremellan. De stilistiska variationerna gör verket mindre enhetligt än de flesta jämförbara epos och fastän detta kan leda till en viss kvalitativ ojämnhet mellan de olika sångerna skulle jag verkligen inte vilja påstå att det utgör något slags oberättigat jippo. Mer än en utomordentlig versmakare var Tegnér en stor poet och sålunda har han arbetat för att låta formen anpassa sig efter den handling och sinnesstämning som de olika sångerna vill ge uttryck för.
Ett tydligt exempel på denna samklang kan läsas i den nionde sången, vilken utgörs av Ingeborgs klagan över att Frithiof skickats till Orkney och inte kommer att kunna återvända till henne. De korta versraderna, det återupprepade mönstret av växlande maskulina-feminina rim och de fallande daktylerna som dominerar versen liksom böljar fram och kraschar likt vågor i det tomma, kalla havet som breder ut sig framför henne:
Nu är det höst,
stormande häver sig havets bröst.
Ack, men hur gärna jag sute
ändå därute!
Länge jag såg
seglet i väster, det flög på sin våg.
Ack! Det är lyckligt, får följa
Frithiof på bölja.
Bölja, du blå,
sväll ej så högt, det går fort nog ändå.
Lysen, I stjärnor, och sägen
seglaren vägen.
Jämför det vemodsfulla och bryska i ovanstående versmelodi med den som vi finner i del XV. Nu har Frithiof, i landsflykt, gått i viking och befinner sig också med havet i bakgrunden. Nu är det dock äventyr, mod och stridslystnad som styr såväl handling som skandering i de längre radernas upptrummande anapester:
Nu han svävade kring på det ödsliga hav, han for vida, som jagande falk;
men för kämpar ombord skrev han lagar och rätt. Vill du höra hans vikingabalk?
“Ej må tältas å skepp, ej må sovas i hus: inom salsdörr blott fiender stå;
viking sove på sköld och med svärdet i hand, och till tält har han himlen, den blå.
Kort är hammarens skaft hos den segrande Tor, blott en aln långt är svärdet hos Frej.
Det är nog; har du mod, gå din fiende när! och för kort är din klinga då ej.
När det stormar med makt, hissa seglen i topp! det är lustigt på stormande hav:
låt det gå, låt det gå! den som stryker är feg; förr’n du stryker, gå hellre i kvav!
Den medeltida romantiken
Bland Frithiofs sagas allra mest kända hedrare var Johann Wolfgang von Goethe som prisade det “gamla, kraftiga, gigantiska och barbariska” i Tegnérs diktarstil. Goethes kommentar vill troligen återspegla en bedömning att Tegnér lyckats bevara den hedniska och medeltida stämningen av originalet (eller så var han kanske färgad av den gamla fördomen att vi skandinaver ännu inte är mycket mer än vagt civiliserade vildningar–vem vet?). Otidsenliga motiv förekommer i verket, exempelvis i verkets inledning där en ek och en ros får företräda Frithiofs och Ingeborgs öden. Det påminner om medeltida allegorier, framförallt den avslutande symboliken i Tristan och Isolde.
Där växte uti Hildings gård
två plantor under fostrarns vård.
Ej Norden förr sett två så sköna,
de växte härligt i det gröna.
Den ena som en ek sköt fram,
och som en lans är hennes stam;
men kronan, som i vinden skälver,
liksom en hjälm sin rundel välver.
Den andra växte som en ros,
när vintern nyss har flytt sin kos;
men våren, som den rosen gömmer,
i knoppen ligger än och drömmer.
Men stormen skall kring jorden gå,
med honom brottas eken då,
och vårsol skall på himlen glöda,
då öppnar rosen läppar röda.
Så växte de i fröjd och lek,
och Frithiof var den unga ek;
men rosen uti dalar gröna
hon hette Ingeborg den sköna.
Och de superlativa beskrivningarna av mannamod och krigskonst kan lika gärna ha kommit från Homeros:
Viking lämnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten
gick det till Frithiof i arv: när han drog det, sken det i salen
liksom flöge en blixt därigenom eller ett norrsken.
Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes på klingan,
underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
portar där fäderna bott förrn Asarne förde dem hitupp.
Matta lyste de runor alltjämt när fred var i landet,
men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
röda som hanens kam när han kämpar: förlorad var den som
mötte i slaktningens natt den klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömt, och av svärd var det ypperst i Norden.
Men det vore fel att betrakta verket som något slags antikposering. På ett mycket mer modernt håll är det Tegnérs egensinniga bildspråk och komplexa utvecklande av de mindre krigiska teman där Frithiofs saga faktiskt når sin patetiska kulmen. Här genomsyrar den Ingeborgs farväl till Frithiof från del 8:
Ser jag åt sjön, där sam din köl och skar
i skum sin väg till längterskan på stranden.
Ser jag åt lunden, där står mången stam
med Ingborgs runor ristade i barken.
Nu växer barken ut, mitt namn förgås
och det betyder döden, säger sagan.
Jag frågar Dagen var han såg dig sist,
jag frågar Natten, men de tiga still,
och havet själv som bär dig, svarar på
min fråga endast med en suck mot stranden.
Med aftonrodnan skall jag skicka dig
en hälsning när hon släcks i dina vågor,
och himlens långskepp, molnen, skola ta
ombord en klagan från den övergivna.
Så skall jag sitta i min jungfrubur,
en svartklädd änka efter livets glädje,
och sömma brutna liljor uti duken,
tills en gång Våren vävt sin duk, och sömmar
den full med bättre liljor på min grav.
Men tar jag harpan för att sjunga ut
oändlig smärta uti djupa toner,
då brister jag i gråt, som nu–
Frithiofs och Ingeborgs förbjudna kärlek–inte äventyrens strapatser–är det som manar fram verkets drama och spänning och liknelser med Shakespeare’s behandling av temat är allt annat än sammanträffanden, här i Frithiof och Ingeborgs avsked från sång VII
“Tyst, det är lärkan.” Nej, en duva
i skogen kuttrar om sin tro.
Men lärkan slumrar än på tuva
hos maken i sitt varma bo.
De lyckliga! dem skiljer ingen
när dagen kommer eller far,
men deras liv är fritt som vingen
som bär i skyn det glada par.
“Se, dagen gryr.” Nej, det är flamman
av någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försov dig, dagens gyllne stjärna,
och morna sen dig långsamt till.
För Frithiof må du sova gärna
till Ragnarök, om så du vill.
Tegnér är kanske Sveriges romantiker par excellence och det är viktigt att understryka att verket är rotat i tidens anda. Titta på hur han exempelvis låter naturen gestalta det övernaturliga i följande avsnitt där Frithiof kväder över sin faders gravhög:
Du tiger, fader! Hör du, vågen klingar,
ljuvt är dess sorl, lägg ner ditt ord däri!
Och stormen flyger, häng dig vid hans vingar,
och viska till mig, som han far förbi!
Och västern hänger full av gyllne ringar,
låt en av dem din tankes härold bli!
Ej svar, ej tecken för din son i nöden
du äger, fader! O, hur arm är döden!”
Och solen släcks, och aftonvinden lullar
för jordens barn sin vaggsång utur skyn,
och aftonrodnan körer opp och rullar
med rosenröda hjul kring himlens bryn.
I blåa dalar, över blåa kullar
hon flyger fram, en skön Valhallasyn.
Då kommer plötsligt över västervågor
en bild framsusande i guld och lågor.
Och det romantiska antyds till och med i verkets nationalistiska drag. Dessa må kanske inte vara lika explicita som i andra Tegnérdikter men på många sätt är förhärligandet av och längtandet tillbaka till ett idealiserat Norden densamma. Här läser vi den i Frithiofs hemlängtan efter åratal i exil:
“På den hög där min fader är lagd har jag satt en lind, månn hon lever ännu?
Och vem vårdar den späda? Du jord, giv din must, och din dagg, o! du himmel, giv du!
Dock, vi ligger jag längre på främmande våg och tar skatt, och slår mänskor ihjäl?
Jag har ära alltnog, och det flammande guld, det lumpna, föraktar min själ.
Där är flagga på mast, och den visar åt norr, och i norr är den älskade jord:
jag vill följa de himmelska vindarnas gång, jag vill styra tillbaka mot Nord.”
Ett kristet budskap
Tegnérs största avvikelse från originalberättelsen förekommer i slutet av verket då ett uttryckt kristet budskap träder fram. Många läsare må reagera med ett slags avsmak för detta, inte nödvändigtvis för att de hyser ett ogillande av kristendomen i sig men för att det på sätt och vis undergräver Frithiofs karaktär och hans kamp under handlingens gång. Frithiof har genom sin styrka och ära vunnit tillbaka Ingeborg och räddat riket men nu liksom överger han allt detta för att bli ett slags salig, fredsälskande härold för Guds stundande rike. Om inte explicit kristen ännu känns den sinnesro som han erfar i verkets sista sång allt annat än hednisk:
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingsliv,
med alla sina strider, sina äventyr,
en blomsterkransad bautasten på deras grav.
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf;
och mänsklig hämnd och mänskligt hat smalt sakta hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,
när vårsol skiner; och ett hav av stilla frid,
av tyst hänryckning göt sig i hans hjältebarm.
Det är, som kände han naturens hjärta slå
emot sitt hjärta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin broderfamn och stifta frid
med varje skapat väsen inför gudens syn. –
Om än handlingsmässigt oföljdriktigt är det här ypperlig poesi och när Baldertemplets överpräst sedan kommer till tals blir hans profetia uttalat kristen:
I Södern talas om en Balder, jungfruns son,
sänd av Allfader att förklara runorna
på nornors svarta sköldrand, outtydda än.
Frid var hans härskri, kärlek var hans blanka svärd,
och oskuld satt som duva på hans silverhjälm.
From levde han och lärde, dog han och förlät,
och under fjärran palmer står hans grav i ljus.
Hans lära, sägs det, vandrar ifrån dal till dal,
försmälter hårda hjärtan, lägger hand i hand
och bygger fridens rike på försonad jord.
Jag känner ej den läran rätt, men dunkelt dock
i mina bättre stunder har jag anat den;
vart mänskligt hjärta anar den ibland, som mitt.
En gång, det vet jag, kommer hon och viftar lätt
de vita duvovingar över Nordens berg.
Men ingen Nord är längre till för oss den dag,
och eken susar över de förgätnas hög.
I lyckligare släkten, I som dricken då
strålbägarn av det nya ljus, jag hälsar er!
Väl eder, om det jagar bort var sky, som hängt
sitt våta täcke hittills över livets sol.
Förakten likväl icke oss, som redligt sökt
med oavvända ögon hennes gudaglans!
En är Allfader, fastän fler hans sändebud.
För att läsa Frithiofs saga i dess helhet eller flera andra av Esaias Tegnérs dikter, var god och klicka här.