Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Bonden
Ödslig är gården här på fjället. Och jag är ensam.
Kanske det är sista gången jag skriver en dikt
till er.
Det blir kväll.
Till er, avlägsna stjärnor, vinkar jag ett kort farväl.
Vi existera alla i rymden. Som korn, som brinnande lampor.
Det skymmer, så jag ser inte
vad jag skriver. Ser bara en skugga,
som söker något i dimman. Det måste vara bonden,
som kommer därnere
med lien på axeln.
Till fjärilens minne
Säg inte, att ingenting blir kvar
av den vackraste fjärilen livet gav.
Säg inte, att vingarnas färg bleknar bort
och försvinner i vinden som stoft, som stoft.
Om fjärilens kropp måste gömmas i grav
är ändå den svindlande flykten kvar!
Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Orden ser ut som moln
Orden ser ut som moln,
plötsligt står de med glans
eller fattigt grå
på sin pappershimmel.
När de kommer, vet vi inte,
de kan vara ljusa, lätta, pärlemor-
skimrande,
de kan vara lysande
som nattmoln,
ord som vi skriver i väntan
på Ordet,
som genombryter allt
och skingrar alla tvivel
på en blå himmel.