Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Svarta rosor
Säg, varför är du så ledsen i dag,
du, som alltid är så lustig och glad?
Och inte är jag mer ledsen i dag
än när jag tyckes dig lustig och glad;
ty sorgen har nattsvarta rosor.
I mitt hjärta där växer ett rosendeträd,
som aldrig nånsin vill lämna mig fred,
och på stjälkarne sitter det tagg vid tagg,
och det vållar mig ständigt sveda och agg:
ty sorgen har nattsvarta rosor.
Men av rosor blir det en hel klenod,
än vita som döden, än röda som blod.
Det växer och växer. Jag tror jag förgår,
i hjärtträdets rötter det rycker och slår;
ty sorgen har nattsvarta rosor.
Till den nyfödda
Älskade och ljuva bild,
faller du från himlabågen
som dagg på ängen spilld,
blir din levnad blid och mild
eller skall du vagga vild
som en rosenknopp på vågen?
Gråter du, min pärla kär,
dina runda kinder våta?
Vid din moders barm dig när,
där du glömmer ditt besvär,
världen ej så rolig är–
alltid får du tid att gråta.
Så, seså, du sover ren,
och din mun åt drömmen myser;
synd som kommit en och en,
gjort mitt stackars hjärta men,
därför ser jag ej det sken,
som din oskuldsdröm belyser.
Var välkommen, lilla skatt
hit på livets båda strömmar,
dem vi kalla gråt och skratt;
vilken än som får dig fatt–
när du slumrar som i natt,
dröm beständigt oskuldsdrömmar.