Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Förspel
Ut solvita dimmor, ur morgonbruset från havet
tonar en stämning av svalka och vacker höst.
Följ mig till borgen, dröj på det fria krönet.
Nedom mörkblå och skummig Kattegatt svallar.
Vinden krusar i vågor, gräset på öde vallar.
Hör du i rymden hans sjungande starka röst?
Näsen och uddarna teckna sig luftigt grå
ute i vattnets glittrande, djupa blå.
Dröj på vallen. Vardagens liv är svunnet.
Sinnet i böljor av höstklara drömmar går.
Skimrar dit öga, känner du ej igen dig.
Hör du ett flickskratt, jodling och sång från fjärden?
Spela ej minnen från flydda, gladare världen,
strandens och borgens sägnrika blomstringsår?
Sällsamt förfriskar morgonens lena ljus.
Hör du ej, visor andas ur vågens brus?
Timman är sen
Öarna ligga i havets stillhet
likt svarta band:
likt skuggmörka, sträckta
havstroll, somnade hand i hand,
famna de vikens mattblanka blå.
Av kvällbrisen väckta
spelande vågorna sakta mot strändernas
steniga vattenbryn slå.
Det ljuder för mig
med melodisk, enslig klang.
Längs vattnet jag går en stig,
där som barn i lek jag sprang.
Har du något att säga mig, mjuka,
klocklena ton?
Trötta och sjuka
sinnen du minner om havsstilla ron,
lugnet i vinterblå kväll, då öarna sova
med havets dunkla vik i vilande linjers famn.
Kalla, klingande dova
vaggsång, du talar så sällsamt om hem och hamn.
Själen fyller du med längtan, blid och ren.
Hemåt drar mig vågornas kvällsus.
Timman är sen.
Fästet
Solgyllne vinterluft, den kallaste blå,
över tysta, buktande stränder.
Ängar och åkrar i tärningar fruset grå
med snö i fårornas skuggblåa ränder.
Och bortom all denna öde vila
islagd västersjö, blank som stålblå bila
och över kustens jord och vida vatten fruset
drömmer fästet på sin klippgrund
i det tindrande decemberljuset.
Om stolta och bittra mänskoöden
drömma dess kala, kalkade murar,
om makter, som lekt med döden,
om fest och strid vid gällaste klang av lurar.
Vid sorl av sommarvågor lekande
nedom borgens fot.
Och om dovare, sällsamt tyngre
glömda röster, ekande
ur gångar och välvda, nattsvarta hål.
Det är drömmar och blod, som isats,
det är sånger om gift och stål,
om hjärtan, som kvävts och aldrig lisats.
Det är en dikt i sten och kalk–om livet,
det gamla fästet, som gömmer, övergivet,
evighetens tysta tungomål.–
Låt vara
Låt vara,
de fara
hän som skyar,
våra drömmar om lycksalighet.
Allt förnyar
hjärtats sol, som ingen nedgång vet.
Låt vara,
vi fara
hän som dimmor
över dödens och förtvivlans hav.
Solskensstrimmor
lysa vägen—till vår lyckas grav.