Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Vårbetraktelser
Nu sjunga fåglar gällt på trädens gröna grenar;
och vattnets tysta folk slå ut de blanka fenar;
den stela svalan, som i floden haft sin grav,
i luftens öppna vidd nu svävar till och av.
De vida åkrar stå i växt och skjutand’ gröda,
och visa oss det gräs som bliva skall vår föda.
kort sagt: naturen sig nu allra ljuvast ter,
men ingen årsens tid mig nånsin gläder mer.
Här ligger jag ännu vid dammen i Betesda.
Min Gud, vi tänker du då icke på mitt bästa?
Jag usle ligger jämt i fjäderbojor tryckt;
ack, finns dock ingen hjälp, ell’ någon undanflykt?
Dock, innan skörden blir och bleka skylar binnas,
så hoppas jag, jag lär bland vissne skuggor finnas;
men till min Själ uti de sälla landen stå,
och mine kärvar där med glädje bära få.
Slutsång
Nu sluter sig min vandring och min möda:
nu, Gud ske lov! Min jämmer sluter sig.
Nu får jag se, för dagens morgon-röda,
hur Gud, min Sol, han evigt lyser mig.
O, huru glad min själ till frid jag sänder!
I tankar jag re’n vistas utom mig!
Jag flyter bort, och till de sälla länder;
nu, Gud ske lov! Min jämmer slutar sig.
Liksom en dröm nu är, och snart försvinner,
ett ovisst visst oss ger att hugnas av:
som strömmen bort i moderns sköte rinner,
och samlas i det vida, vilda hav:
som skuggan, bäst han syns, har undanfarit,
och blott en skymt utav dess väsen ger:
så är, vad jag i denna världen varit,
en dröm, en ström, en skugga, och ej mer.
Nu få I ro, I trötta leder smaka!
I, vilkom ro i världsens öde trytt.
Jag önskar ej min vandring mer tillbaka,
sen jag har hit till kalla skuggan flytt.
Hur vilar sig min kropp i kyle sanden!
Och i sitt rum en ljuvlig svalka får!
Hur gläder sig hos Gud den sälle anden!
O, huru väl mig dock på slutet går!
Här får jag mig i vällusts strömmar bada;
mitt förra kval har glädjen svulget opp:
Gud gläder mig, som gör de trogna glada.
Si! Vunnen är min längtan och mitt hopp!
Fullkomlighet och ljus min själ omgiva;
slätt ingen man min stora sällhet tror.
Ack, gode Gud! Hur skall jag dock beskriva
det rum, där som din Nådes Fullhet bor?
Som fåglar små sig ganska glade göra,
när solens sken dem lockar ut till ro,
men rätt så snart sig åskan låter höra,
strax söka opp sitt hus, sitt hem och bo:
så söker jag min säkerhet att njuta,
här torde bli, ho vet? En usel tid,
på det, om Gud sin grymhet vill utgjuta,
jag vila må och sova sött I: Frid.