Viktor Rydberg (1828-1895)


Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”



Älvan till flickan

Väna barn, som lekfull sänker
barmen i min våg och blänker,
lik den skönsta vattenlilja, skär och vit i bölja sval!

Vilka skiftesrika lotter
vänta dig, du mänskodotter,
medan, jämt sig lik, min källa sorlar under björk och al!

jag har ej som du att bida
dag att fröjdas, dag att lida:
jämt sig lika mina vågor välla i oändligt tal.

Du skall blomstra upp till kvinna,
älska, älskas, tända, brinna,
medan tyst min källas flöden glida i den stilla dal.

Väna barn, ännu i hågen
lika kyligt frisk som vågen,
skönsta näckros, som jag gungat skär och vit på bölja sval!

Blott en tid, och du skall drömma
drömmar underliga, ömma,
medan, jämt sig lik, min källa sorlar under björk och al.

Blott en tid, och du skall böja
knä i brudens skira slöja
bredvid den du lyckliggjorde med ditt hjärtas blyga val.

Blott en tid, och du skall trycka
i din famn en moders lycka,
medan tyst min källas flöden glida i den stilla dal.

Gåtfullt dunkla mänskoöden,
hoppet, kärleksglädjen, döden
famnar jag, då dig jag famnar, sköna barn, med bölja sval!

Endast några solvarv farna –
och för dig skall gåtan klarna,
medan, jämt sig lik, min källa sorlar under björk och al.

Ack, mitt flodlopp aldrig hinner
målet, som din bana vinner,
då av livets fröjd förklarad och förklarad av dess kval

du får sjunka in i döden,
dö som aftonrodnadsglöden,
medan tyst min källas flöden glida i den stilla dal.


Jungfru Maria i Rosengård

Maria drömmer i rosengård, 
på vägen till Tabor från Nasaret, 
hon drömmer om stundande modersvård 
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå 
och sjunger i linden en fågelkör, 
medan höstmoln driva i flockar grå 
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung; 
den vissnar ute på Jisreels slätt. 
Därute är gången av tiden tung; 
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv, 
en döende värld, av synder frätt; 
därinne drömmar om evigt liv, 
om frid på jorden och mänskorätt.

Maria vaknar i rosengård 
–det blixtrar över Genesaret– 
och sömmar en linda med blodröd bård 
åt folkmartyren av Davids ätt.


Lyss till granen vid din moders hydda

(Finskt ordspråk)

»Var än du fjärran är, så lyss till suset
av granen skuggande din moders hydda!»–
Du helga träd, du alltid sommarprydda,
som stiger himmelssträvande ur gruset,

jag hörde dina ord. Av hjärtat tydda,
de ryckt mig ur det vilda levnadsruset
tillbaka hit till det tysta fadershuset–
mer tyst än förr: dess åbor äro flydda.

Här vill jag nu vid enslig härd mig sätta
och lyssna, när utur min barndomssaga
du viskar ljuva bilder i mitt minne.

Men är det vinden, som förskyller detta?
Jag hör den gamla granen endast klaga
och hör dess klagans eko i mitt sinne.


Kantat

vid jubelfest-promotionen i Upsala
den 6 September 1877.


Kör
Ur nattomhöljda tider
emot ett mål fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt –
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?

I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav.
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav.
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.


Recitativ
Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt banér
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet, var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.


Arioso
Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,
bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.


Kör
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.


Theologia
(Exod.17; 1 Kor.10:4.)
Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av törst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Moses-staven vatten fram ur klippans häll –
därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppner helga källan, där han slår;
klippan – vilket himmelskt under! – följer dig, var än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!


Juris prudentia
(Exod.19)
Som för heta ökenvinden virvla moln av stoft och damm,
så drev Israel från Horeb än i lösa skaror fram.
Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!
Berg och dälder återskalla åskans dån och lagens röst,
och ett gengjud svarar amen ur de häpna mänskobröst,
och de lösa skaror växa, sedan rätten fått en tolk,
växa till ett härligt rike, växa till ett heligt folk.


Medicina
(Num. 21:6)
Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,
bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.
Men vi blekna kämpaskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,
se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och som Israel går frälsat, av den helande symbol,
vandre friska starka släkten fram mot mänsklighetens mål!


Philosophia
(Exod.13:21; Deut.34.)
Vandre visa sköna släkten mot det mål oss Herren satt!
Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt?
Se, en eldstod visar stråten, när han är av mörker skymd;
det är tankens ljus, som lyser folket genom nattlig rymd.
Se, i dagens kvalm framför oss drar en stod av skyar, men
skyn är vävd av idealer, Herrens ande är i den.
Siarn står på diktens Nebo, jublande från bergets kam:
Salem, Salem ses i fjärran! Fram till fadershemmet, fram!


På floden

Din frid, var han en drömgestalt,
som ej du återfinner,
så blicka i en ström, där allt
hänböljar och försvinner.

Vad än du mist, vad än du led —
vill du en stund det glömma,
sänk blott din blick, se ned, se ned
i vågorna, som strömma.

Se ned, tills ögat tårbemängt
knappt skönjer, hur de ila;
i stilla drömmeri försänkt
får då ditt hjärta vila.

Som i en dröm du ser ditt själv —
en bild som vattnet bryter —
hur det förbi på tidens älv
med sina sorger flyter.


Antinous

Än ses han, där i tusen år han stod
med blicken stirrande i tidens flod,
som speglar än hans väna lemmars glans,
hans pannas vemod och hans lotuskrans.

Och unga släkten i oändligt tåg
å snäckor glida fram på tidens våg
med purpurflagg och blomstersmyckad stam
vid sång och strängalek och skämt och glam.

Men när de nalkas, när de honom se,
då smyger genom glädjen dunkelt ve,
då tiga cittrorna, som ljödo nyss,
på varma läppar domna skämt och kyss.

Ty evigt blommar stranden där han står,
kring honom ler en oförgänglig vår;
men genom våren hän går deras färd
mot okänt mål bakom en höstlig värld.

Han genomspanar i det djupa blå
den gåta, varje släkte grubblar på
och varje släkte ännu olöst fann,
när det vid solnedgångens bryn försvann.

Vad ser han då, som fängslar så hans syn?
Vad bådar under kransen vemodsskyn?
O, om hans sorgset blida anlet är
en spegel för det varandes mystär:

Och hjärtat gripes av oändligt ve.
Med utsträckt famn de hän mot stranden se:
»O vakna, gosse, vakna ur din dröm!
Säg vad du ser djupt under tidens ström!

Säg oss om livets gåta vad du vet!
Giv oss ditt skönhetslivs odödlighet!» –
Men förrn han vaknat ur sitt drömmeri,
ha de med floden drivit långt förbi.


På verandan vid havet

Minns du de skymnande böljornas suck, att vid målet de hunnit 
endast en jordisk kust, icke det evigas strand? 
Minns du ett vemodssken från himlens ovanskliga stjärnor? 
Ack, åt förgängelsens lott skatta de även till slut. 
Minns du en tystnad, då allt var som sänkt oändlighetsträngtan, 
stränder och himmel och hav, allt som i aning om Gud?


Det döda barnet till det levande

I. Mötet

Hän ur silverdimmorna, som skrida
över månbelysta fält sin stig,
svävar jag, o älskling, till din sida,
lindar jag på nytt min arm om dig –
sorgsna, bleka vän, du känner mig?
Än en gång med dig jag ville vandra,
ack! som förr, då över vårt förbund
lyste livets morgonrodnadsstund.
Kom då! låt oss viska med varandra
om vår barndomskärleks milda glöd,
glömmande en stund, att jag är död!

Minns du – själv jag minnes det betagen –
när vi möttes allra först, vi två?
Skön var mötesplatsen, vän var dagen
med sin himmel, strålande och blå:
borgplatåen, högt i famnen buren
av den mossbelupna fästningsmuren,
låg där tyst i solig grönskas prakt,
över sammanstörtade arkader
rosenbuskar ställt sig upp i rader
och på vallen sälg och rönn som vakt:
knappt en vindfläkt andades i bladen,
sabbatsstilla under oss låg staden,
sabbatsstilla glitterströdda sjön,
över esplanad och bastioner
dallrade i djupa högtidstoner
klockors samklang, manande till bön.
Och vi sjönko ned i gräsens vimmel,
badande i blomsterguld och grönt,
jollrande om Gud, som från sin himmel
steg hit ned att skapa allt så skönt.
Över oss, av solens sken bestrålad,
stod en sky på etervalvets rund
stilla, oföränderlig, som målad
med sin gyllne kant på djupblå grund,
stilla, tills en flik vart undanskjuten
av hans byssosskära draperi,
och jag såg som om en glansbegjuten
liten ängel nickat däruti.
Och från drömlik brådförnummen hägring
sjönk min blick till dig, och i ett nu
såg jag, plötsligt rörd av mänsklig fägring,
drömlikt än, att ängelen var du,
och det kom en kyss, en omedveten,
och den enda, som du gav och fick,
men som bud emellan själar gick,
att de äro ett för evigheten.
Barnens kyss vid hjärtats första dyning,
han är morgonsval och ren och skär,
vita vingar som en svan han bär,
fastän purprade av känslans gryning,
så som svanens vinge purprad är,
när på morgnad insjö hän han seglar,
och på en gång samma bölja speglar
dagens första strimmas fenix-glans
och den glans av silver, som är hans.

Helga stund, då så varann vi funno!
Helga klang, som ringde in de år,
som för oss nu kommo och försvunno
likt en enda oavbruten vår!
Vaknad nyss, i daggens pärleglitter
låg vår värld framför oss morgonljus,
luften tonande av lärkors kvitter,
lunden tonande av sagosus,
tills med ens de glada röster veko,
och vad allt du hörde var ett eko,
blott ett dovt och blytungt eko av
mullens fall på kistan i min grav,
och du hör det, jämt förnyat, klaga
slutet av vår korta barndomssaga,
fast du vet, att när en tid har flytt,
börja hennes äventyr på nytt.*


II. Barnens himmel

Snart din stig, lik min, skall hinna stranden,
där oändlighetens vågor slå:
lossad dräkt du lämnar kvar på sanden,
och i naken änglafägring anden
sänker barmen i det klara blå.
Halvt i drömmar, halvt i säll besinning,
ser du vitt framför dig sollyst stråt,
friska fläktar leka kring din tinning,
svala böljor gunga dig framåt.
Jordens kuster synas länge sedan
dimmigt tona bort vid österns bryn,
längre, längre gungas du, och redan
stiger, skimrande som aftonskyn,
färdens mål inför din andesyn,
färdens mål: de döda barnens rike –
o, det syns dig härligt utan like,
fast din aning känner det igen.
Från de gröna, palmbevuxna stränder
vinka dig till möte andehänder,
sträcker vännen famnen mot sin vän.
Fanor fladdra i det ljus, som flammar
guld- och rosaskärt på bergens kammar;
och där cederskogen nedanför
slår kring dalar sina dunkla bälten
över de i vårskrud höljda fälten,
o, vad liv du ser, vad lust du hör!
Sånger tona, dalens ekon svara
glatt på jublet från den späda skara,
som i lekar svärmar kring i den,
men med skuldran obevingad än,
medan andra pröva späda vingar
över ängarna i varsam flykt,
och en annan skara redan tryggt
över pinjelunden glad sig svingar,
och mot fjällens branter glänsa många
silvervingar, som i tävlingslopp
trå till andarne på bergets topp,
som av guldmoln, de i rymden fånga,
leka, att de bygga Sion opp.
Högre än, där inga skyar lägra,
svingar sig den flock, som vunnit har
fullutvecklad kraft i vingars par,
spanande, där fjärran syner hägra
från en himmel mera underbar.
Men när änglaskolans klockor skalla,
stannar leken, och de ila alla
hän i flykt och språng från berg och dal
till vår stora sköna lärosal,
där inunder höga valv de ljusa
pelarskogarna som orgor susa,
och av glans från empyréens höjd
tempelfönstrens långa rad bestrålad
ter i bågar och ogiver målad
ännu högre saligheters fröjd.
Dit, min älskling, får jag snart dig föra,
där vi skola vandra arm i arm,
lyssnande till lärarn, som vi höra
undervisa innerst i vår barm.


III. Efter vespersången

Men om kvällen efter vespersången
styr mot jorden bort ett pilgrimståg.
Helst ibland de små är ju så mången
fäst vid jorden än med kärlig håg.
I vår hulda aftonskymning vakna
minnen av de älskade vi sakna,
och den lille längtar mest igen
till det hem, där han begråtes än.
Tyst, som stjärnan sina strålar silar
i gardinens flor vid fönsterkarm,
nalkas han den bädd, där mamma vilar,
lägger huvudet till hennes barm,
smyger sen i månens sken så sakta
att i sömnen syskonen betrakta
och att leka med de saker, som
han på leksaksbordet bäst tyckt om.
När ett barn från jorden förs av döden,
är det ej för att en mänskosjäl
fjärmas skall ifrån sitt släktes öden,
ryckas utanför dess ve och väl.
Nej, dess bortgång har en högre mening,
och vi äldre komma hit av plikt,
här vi hava ärenden av vikt:
himlen knyter genom oss förening
med vad jordelivets strävan har
än av barnasnillets oskuld kvar.
I vårt rike springer upp en källa,
genomklar är hennes helga rund,
sakta hennes rena vågor kvälla
upp ur evighetens djupa grund.
Innan jag kom till dig nu i natten,
har jag med en dryck av hennes vatten
ilat hit en tröttad skald till tröst,
en bland dem, som oförfärad väckte
harm hos ett i lögnen fånget släkte,
då de sjöngo ut med klangfull röst
vad de kände innerst i sitt bröst
och, ju bittrare de rönte kvalen
av en småklok, feg och lumpen värld,
grepo fastare om idealen,
svungo djärvare sitt sångarsvärd.
Till envar, som värnar djupast inne
barnets håg i prövat mannasinne
och åt kampen emot nöd och svek
ger sig helt, som gossen åt sin lek;
som, när sorgen kommer, vet att sörja
men, som barnet, kan förgäta den
och, av motgång obesegrad, börja
helig lek med liv och lust igen;
till envar, som strävar upp för höga
bråddjupsbranter emot fjällets bryn
blott av längtan att åt andens öga
vinna äntligen en vidgad syn;
till envar, som för det goda strider,
till envar, som för sin kärlek lider,
är vårt kall att komma någon gång
med en dryck ur livets källas språng.
Nu farväl! Se morgonen är när!
Vävd av stjärnljus, bleknande för dagen,
är den skira skrud, som anden bär,
när han svävar, av sin trånad dragen,
till ett hjärta, som han lämnat här.
Snart skall morgonrodnans första glöd
mellan furuskogens stammar glimma.
Ren förrunnen är vårt mötes timma,
vad du kvar vill hålla är en dimma –
älskade, du vet, att jag är död!


I natten

Tyst är lunden, och sjön, som kysst
strandens somnade ros, är tyst.
Aftonskimret, som milt besken
tempelkullen, har bleknat ren
stilla, drömmande, stilla.

Tysta stjärnor ur havet gå,
stilla palmernas kronor stå,
sen därunder i myrtenskog
vinden suckade nyss och dog
stilla, drömmande, stilla.

Trött najad har på mossig bädd
sjunkit ned vid sin urnas brädd,
sövd av sorlande källans sus:
barmen häves i månens ljus
stilla, drömmande, stilla,

medan hon ser i ljuvlig dröm
stelnad, kristallren, tidens ström
och all världen från ve och harm
somnad in på Allfaders arm
stilla, drömmande, stilla.

Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”