Tillbaka till sidan: “De bästa dikterna på svenska”
Kastanjeträden trötta luta
Kastanjeträden trötta luta
efter regnet sina tunga
vita spirors blom.
Syrenernas
stora våta klasar
sakta gunga.
Skyggt och tvekande
börjar redan
näktergalen sjunga.
Hjärta, ock du känner
pånyttfödelsens,
stillhetens oändliga lisa
strömma över dig:
hjärta, och dock är din sång
denna molltons–
denna stumma längtansvisa.
Det snöar
Det var midnatt. Lampan sjöd.
Över boken jag lutad satt.
Då plötsligt spratt
jag upp. Något ljöd
prasslande, lent och lätt
mot rutan fint, tätt…
Det snöar.
Så tyst, så tyst är allt,
och tysta träden stå,
och mjuk och ljus och grå
är himmelen – och stilla.
Och stilla det plötsligt var
i själen djup och klar.
I tystnaden där ute
något mot mig ler:
min barndom på mig ser.