Till min son
(då han lagerkröntes vid Fil. Doktrors-Promotionen i Lund 1865)
Det är sol över livet, likt en junidags färg
över bygder och kornfält och skogar och berg,
likt en junidags gullglans på sprittande sjö,
på syrenernas klasar och liljornas snö.
Det är blomdoft och hälsa i middagens vind,
som fyller dina lungor och smeker din kind,
och det spelar genom lunden,–vad nyfött liv däri!
Det är en tusenstämmig pastoralsymfoni.
Det är sol över livet; vad fröjd och var fest!
Njut dagen, den flyktande, som du kan bäst!
I lagern kring din hjässa bind friska rosor in,
töm sorglöst pokalen och svärma och brinn!
När glädjen så dig nalkas en flyktig sekund
att trycka helt självmant en kyss på din mund,
håll henne fast, slå armen om tjuserskans liv!
I nästa stund förgäves du smäktar: “O bliv!”
När ett ögonblick lyckan invid dig slår sig ner
och med bägaren rågad dig ljuvt i ögat ser,
tremännings drick, och hellre för djupt, än för smått!
Buketten re’n är borta förr’n timman förgått.
Med stift och griffeltavla beräknar du stjärnans ban
och vädren hur de växla från stiltje till orkan.
Ej räknar du din morgon med all din visdom ut,
–i dag är glans på livet, så sola dig och njut!
Ty ett står för oss alla oeftergivligt fast:
på trolös våg vi drivas av blinda vindars kast;
kölen är vår och rodret,–en järnhand därom spänn!
men anden, som fyller seglen–herre för sig är den.
Och där komma, hur allt sig vänder, där komma för envar
dagar, då fästet mulnar och stormen uppåt drar,
då över livet faller en skugga tung och bred,
och midnatt sjunker i förtid över rymderna ned.
Då det knakar i varje fogning av vad stolt du har byggt,
då det brister och faller i spillror vad du trodde så tryggt.
då livets väldiga allvar med sitt ek Theon anangkä
fattar dig i din skuldra och trycker dig i knä.
Då,–om du yngling varit med eldig själ och håg,
och vetat att njuta livet, när glatt det för dig låg,
då vet, att vara ej mindre i prövningens stund en man!
Envar kan ärligt kämpas, om han ej segra kan.
Då vet, att lyfta ditt sinne över ödena högt,
att åter resa din nacke, om ett ögonblick krökt,
att åter lappa ditt segel, om slitet i kras,
att åter trotsa vågen och stormarnas ras!
Då vet, att söka och finna i ditt hjärta, i din barm,
den heliga kraft som dövas av inga åskors larm!
Tag fotfäste åter som en stridsman, båld och god,
med oförvillat öga och med oförryckt mod!
Ty på vandringen genom livet, vart helst, hur helst det bär,
väl lärdomen, konsten, snillet, en herrlig vägkost är,
men modet, mannamodet, som ger bedriften stål,
dock bäst av allt och säkrast dig förer till resans mål.
Där alla böckers vishet ej längre räcker till,
där hjälper att din vilja det riktiga redligt vill,
och där din tanke tröttnar, där lär du efter bli
om ej i ditt bröst det sväller av ädel energi!
Träd därför ut i världen, ej endast lagerkrönt,
–det rustar dig ej för livet, om än det pryder skönt,–
men träd därut i pansar, att striderna bestå,
till handling handen knuten: “Friskt mod, I gossar blå!”