Sundbybergsprologen – Ragnar Thoursie
Nattens väldiga neonljuslampa svänger
tungt i den lätta rymden.
Mörker brytes i metalliskt
ljus, och ljus i sotsvart mörker.
Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen
djärvt ur järn och asfalt,
lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona
susande av rök i starka grenar.
Doft av olja och av kåda blandas
med blåstens moln- och månspel, det som
orglar ojämnt mellan mur och mark.
Aftonstjärnan röd på vattentornet
förebådar DC 6:an. Och med huvut lätt
tillbakalutat korsar arbetaren gatan
på hemväg i förströdda nattskiftstankar.
*
Samma natt som brukar reparera gamla
drömmar om i morgon dag,
går med spanskrör vid hans skuggas sida;
resonerar oresonligt och med kantig tunga
om tider som förändrats medan människan
stått stilla och vindrosor överblommat taken.
Polemiserar, kluckande, mot dem som trodde
gränsen mellan himmelen och jorden
gick vid Sundbyberg. Mellan dröm
och sura dimmor, mellan tankens flykt och
verklighet som skramlar, stryker snaran
närmare än så! Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…
Skuggpatronens skägg mot kosmos trotsigt
spretar. Vindens löv och läppar stela,
blåstens eviga palaver, stuprörs kommentarer
mala svar:
Från en drömvärld–till en värld av dröm
går vår levnads genomfart, den breda
allfarvägen! Verklighetens stad, belägen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.
Alltför snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården…
Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig
rosta fast kring kontinenter utan både människor
och måne?
*
Men myrmalmsmolnet nickar av nyck ett
nådigt farväl igen!–och nattgammal
blankis bär. Lätt löper foten uppför
tornparkstrappan, riktad snett mot skyn.
Som sprängd ur bergkristall syns staden glimma,
rappad av snö och täckt av frostens tak.
Virad med röd girland står järnvägsbommen
vakt vid övergången: denna sena timma
när familjerna i varv på varv i husen
begrunda var för sig den stora lyckan
att en egen liten vrå besitta. Så brytes
sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök;
så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.
Han på hemväg nu, till samma frihet
för de fångna, mot hjärtat trycker
unikan med dyrbar stålglastermos.
Uppdämd strålglans fyller rymdmetallen.
Hur lätt att fatta är ej nuets närhet,
huru lödig den sekund som skapas!
Se, på kyrkans spira högt den genomstungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
–Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.
Den samtida läsaren, särskilt i Sverige, är för besatt av idén att litterära verk måste ha ett samhälleligt relevant “budskap”. Socio-politisk angelägenhet i all ära, men då detta inte är ett nödvändigt kriterium för konstnärligt uttryck överhuvudtaget leder det till att många klassisker ignoreras. Och ju äldre de är desto mer irrelevanta blir de, ty vad kan barockdramer säga om vår postindustriella verklighet? Vad kan den hellenska skuplturkonsten säga om subalternens frigörelse?
Med detta i åtanke kan man förundras lite över varför ovanstående dikt har hamnat i skymundan. Mig veterligen finns den inte i dess helhet någon annanstans på internet. Dikten må vara från femtiotalet och skildra ett samhälle vars ideal och förhoppningar om framtiden kommit tillkorta, men de flesta som lever i Sverige idag kan ändå sägas vara uppfostrade i skuggan av den epok som vi kallar för folkhemmet.
Förutom detta är denna dikt ett rent konstnärligt mästerverk–ett av de bästa genom den svenska litteraturhistorien.
Ragnar Thoursie, en av de främsta svenska diktarna från det föregående seklet, var också tjänsteman inom statlig verksamhet från 1940-talet till 1980-talet. Det faktum att han inte bara bevittnade skapandet av det svenska folkhemmet utan var också direkt inblandad i dess bildning gör denna dikt desto mer intressant.
Rent konstnärligt kan jag förstå invändningen mot folkhemmet–dess fyrkantiga estetik, dess kvävande kollektivism, dess artiga eftergivenhet, dess omänskliga sakförhållande… Ens tankar vänder till Gunnar Ekelöfs “Till de folkhemske”:
Högt över åsarna radar sig molnkuberna
speglande djupt i den intet ont anande skogssjön
mäktiga filer av tomhetsfönster
understrukna av solnedgångens vackert röda neon.
Där leker i pietetsfullt skonade cumulushögar hygieniska
barn
(aldrig berörda av människohänder)
Men visst måste man till slut prisa den kollektiva strävan som i princip utrotade fattigdom? Kan man hata det system som försåg alla medborgare med rinnande vatten och el? Människan må kanske inte enbart leva av bröd, men att fira världens banala förnödenheter bör inte heller falla bortom konstnärens gräns.
Form
Frivers.
Analys
Strof 1:
Den första strofen skildrar på ett cinematografiskt sätt bakgrundsscenen. Som titeln antyder utspelar sig dikten i den (på den tiden) nybyggda förstaden Sundbyberg i Stockholm. Stadsdelen symboliserar det nya idealsamhälle som börjat ta form. Det är natt och en enslig skiftarbetare är på väg hem. Strofen visar upp starka kontraster mellan det artificiella (neonljusen, fabriksskorstenen, flygplanet) och den ödsliga nattrymden. Det naturliga och artificiella beblandas här:
Som en tegelskrovlig tallstam, vuxen
djärvt ur järn och asfalt,
lutar sig fabriksskorstenen mot sin krona
susande av rök i starka grenar.
Doft av olja och av kåda blandas
med blåstens moln- och månspel, det som
orglar ojämnt mellan mur och mark.
Strof 2:
Natten gestaltas som något fientligt och hånande. Gentemot den har människan alltid varit en underställd men nu har hon börjat kunna utforma sitt eget öde:
Människan, ej månen, är
alltings mått vid Bällstaviken, och
vår andes ångsåg levererar byggnadsmaterialet
till den nya staden…
Strof 3:
Den nya utopin börjar skönjas:
Från en drömvärld–till en värld av dröm
går vår levnads genomfart, den breda
allfarvägen! Verklighetens stad, beläggen
mellan en barndoms lek med dagsljus
och ålderdomens blinda trevande i utförstrappan,
står en tid påtaglig kring ett grönt stationshus.
men den är ännu ofullbordad och i strofens senare hälft inträder en känsla av tvekan. Kommer även detta samhälle att misslyckas? Kommer tiden som vanligt ödelägga allt?
Alltför snart skall flyktsignalen i vårt inre
flöjtlikt ljuda. Höstens tvedräktsdimmor välta
lass och tuva. Vägen smalnar. Molnet viskar
sagan om det medeltida mörkret mellan
Östergården, Mellangården, Västergården…
Skall ånyo vinternattens pansarnäve blodig
rosta fast kring kontinenter utan både människor
och måne?
Strof 4:
Som svar på detta visar Thoursie hur idealet har redan blivit verklighet. Den gestaltas genom en materiell trygghet. Temat av människans historiska kamp mot och nuvarande seger över naturen återkommer:
…denna sena timma
när familjerna i varv på varv i husen
begrunda var för sig den stora lyckan
att en egen liten vrå besitta. Så brytes
sfäriskt ljus mot ljus instängt i rum och kök;
så begraves ensamhet i levande gemenskap
och upphävs lagen om en evig motsats.
Strof 5:
Vi återvänder till arbetaren på hemväg. Därefter zoomar dikten ut och avslutas med en bild av förstaden glimmande i ljus. Detta är förstås en mycket laddad symbol och till detta kan det vara viktigt att påpeka att det inte är ett utomstående ljus som får Sundbyberg att lysa (det ‘sfäriska ljus’ som nämndes i föregående strof månljuset är nu en “fånge” i kyrktornets spira)–det är staden själv som strålar ut mot det tomma natthavet.
Se, på kyrkans spira högt den genomstungne
tuppen, med månen lysande i sina klor!
Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till
frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad,
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
–Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.