Denna dikt är på tok för lång för att infoga här. För att läsa den i dess helhet kan ni klicka här.
Det känns som att svensk poesi inte riktigt blir mogen förrän någon gång på 1800-talet. Om man jämför poeter som Atterbom eller Tegnér med den som här avhandlas framstår såväl språket som formen hos de tidigare benämnda på något sätt mer täta och orubbliga. Det är inte bara stavningen eller användningen av skiljetecken som har vid det här laget standardiserats något. Det är som om om poesin har blivit mer metriskt hemmastadd i sin boning–det svenska språket–att man utforskat och blivit mer bekväm i den rytmik som lämpar sig den svenska dikten.
Vänligen observera att jag inte nödvändigtvis lägger någon estetisk värdering i ett sådant konstaterande. Tidigare svenskspråkig lyrik har gett upphov till flera verk av allenastående kvalitet där språkets brådmogenhet inte alls förhindrar utan snarare bidrar med att sätta en unik konstnärlig prägel på verket. Dikten i fråga anser jag vara ett sådant verk.
Gunno Eurenius Dahlstiernas Kungaskald från 1698 är en klagosång över den då nyligen bortgångne Karl XI. Dikten är inte bara ett praktexemplar på den svenska barocklyriken utan även stormaktslitteraturen som helhet. Med detta i åtanke är det kanske föga förvånande att verket också är starkt politiskt färgat. Det kan vara lockande att avfärda dess högdragna patriotism och ibland litet affekterade sorg som något slags politiskt fjäsk, men det vore orättvist att dra sådana generella slutsatser. Då monarkin på den tiden företrädde en sådan central och allbärande makt måste en konungs död ha inneburit ett enormt allvar för i princip alla i riket, vilket diktaren också påtalar:
Men när ett rikte och ett folk sin konung mister,
där är allt större nöd: det allgemena kval
som både sjö och land med ängslig skälva rister,
det pressar jämran ut och tårar utan tal.
Ho undersåte är vars trogna bröst ej brister
när han inträder i sin herres sorgesal?
Den far, bror, maka, vän har mist, mist mycken gamman,
men den som mist sin kung, den har mist alltsamman!
Dahlstierna redogör för och lovordar Karl XI:s många dygder och bedrifter, inte minst på slagfältet. Trots detta anar man att poeten i själva verket skyr det krigiska–att det som han kanske mest vill hylla hos den avlidne monarken var hans fredsmakargärningar. Epoken till trots regerade Karl XI nämligen under en period av relativ fred:
Konst är att skaffa fred, men freden att behålla
i ofreds myckna ras, där hörer mera till:
månd ej nu örlogs våld fast hela världen sålla?
Ändå blev konung Karl för sitt folks bästa still:
hans stora rättvisa och gudlighet mån vålla
att Svea säker bor, hur gärna avund vill
nedbryta hennes ro, och fikongrenar sköre:
men Karl har satt en mur av järn och stål där före.
Detta är kanske inte så förvånande om man påminner sig att Dahlstierna är en poet som är känd för sina pastorala motiv. Han har kallats det svenska språkets första provinsiella poet och hembygden har han nära om hjärtat även i detta verk:
Så är mig ock till mods när jag min barndoms bygder
betraktar: Värmeland, du alla länders pris!
Du är uppfylld med lust och allsköns ädla dygder:
du är för alla land ett jordiskt paradis!
Om man med bunden syn, där min fars gård står bygder
mig ledde, kände jag igen båd’ ugn och spis,
båd kyrkor, berg och skog! (…)
Emellertid hinner ett verk som är så långt som detta beröra många olika ämnen. Det är därför en orättvis förenkling att sammanfatta Kungaskald som en elegi över Karl XI. Några av de bästa stroferna, till exempel, avhandlar existentiella bryderier. Drar man sig inte till minnes en Shakespeare eller en Calderón när man läser följande?
Ty allt är födslostund med graven så förknippad,
att endast mellan finns en skör kammardukstrå
som är kring alla liv lösbunden runtom vippad
att dödens stränga våld därvid ej röra må.
Men snällt är denna sno med liten sax avsnippad
sen ej mer övrigt ses än som den salta å
den de kvarlåtne på likstenen låta fall.
Och inom sjutt’ år så ligga de där alla!
Ho är då som ej ser i alla sina fröjder
att människan blir mer av sorger och av låt
än löje känd igen: sig förr’n hon blir upphöjder
och lagd till moderns bröst så badar hon i gråt
sin uppsyns första ljus, och sina första slöjder
att två i varman tår är hennes första ståt.
Och aldrig nånsin än har solen haft det nöje
att hon sett något barn hitfödas fram med löje.
(…)
Ty säg, vad är vårt liv? En boja av skör koppar:
en handavändning dryg av tvång, av dagar kort:
ett rågat dryckekar bräddfullt med bittra droppar:
en rök, den elden fött, den vädret pustar bort:
en mygga vingelös som kringom ljuset hoppar:
ett sommarhagel som att gömma är för svårt:
en blanker is, varpå vi gå och alla slinte:
ett glas, ett gräs, ett damm, ett solegrann, ett inte!
Men Konungen är död–leve konungen! Det kan vara bra att påpeka att Kungaskald inte enbart är en vemodig eftertanke–den blickar framåt också. Verket tillägnas Karl XII och dess förhoppningar för arvtagaren är ej ringa:
(…)
då han till vila gick den tröst oss givet alla,
att vi, hans ädla säd, vår kung och hjälte ung
som samma namn och bröst och nåde låter falla
på allt sitt land, dock ha: ty sjung, min tunga, sjung
hur Karl den elfte var en fenix här på jorden,
hur Karl den tolfte är en fenix ny i Norden!
För Dahlstierna dog aldrig denna dröm. Han avled 1709 och hann aldrig bevittna Karl XII:s och därmed den svenska stormaktstidens undergång nio år senare. Med dikten lever vidare.
Förutom en inskannad version på Runeberg finns, mig veterligen, denna dikt ej någon annan stans på internet. För egen del har jag transkriberat den från en gammal faksimiliekopia och sedan förnyat stavning och skiljetecken samt lagt till några eventuellt användbara fotnoter som kan förklara exempelvis ord och uttryck av dialektalt ursprung eller som annars är för ålderdomliga för att förstås av en samtida läsarkrets. Jag anser själv att detta gjorts utan att ändra originalets originalets vitalitet på något sätt. Det återstår dock huruvida läsaren instämmer i detta.
Indelningen av dikten är helt min egen. Jag tror knappast att någon läser denna dikt i sin helhet vid en sittning och i sådana fall kan det vara behjälpligt att stötta sig på den. De ställen där dikten skriftar från en episod till en annan tycks i vilket fall som helst vara ganska uppenbara. Så här lyder indelningen:
Del 1 (1-53): Poetens oförmåga att dikta om konungens död. Musorna åberopas. Poeten tillrättavisas av Thalia. Redogörelse för monarkins framkomst och Karl XIs dygder.
Del 2 (54-94): Karl XI talar på sin dödsbädd till sin familj. Karl XI dör.
Del 3 (95-136): Svea samt dennas sorg efter konungens bortgång skildras. De fyra ständerna samlas. Riddarens tal
Del 4 (137-164): Prästens tal.
Del 5 (165-207): Köpmannens tal.
Del 6 (208-245): Bondens tal.
Del 7 (246-268): Karl XIs begravning. Karl XII tröstar Svea.
Allt detta egna arbete har utan tvivel medfört att nedanstående text innehåller många (förhoppningsvis mindre) slarvfel som skett under transkriberingen. Om sådana fel negativt påverkar upplevelsen av denna dikt beklagar jag, men om ni är villiga att påpeka dessa fel kan jag gå tillbaka och rätta dem.