En film som alla bör se, både för dess historiska och estetiska värde, är Landet som inte längre är (2012) av Peter Gerdehag. Filmen skildrar kvarlevorna av det småskaliga jordbruksamhälle som en gång utgjorde den verklighet som de allra flesta i detta land levde i. Det övergripande temat är döden, och detta skildras i första hand genom filmens centrala gestalter, Sture och Britta Caremalm, på en bondgård i Kroxhult, Småland. Som titeln antyder, verkar denna film samtidigt på ett mycket högre plan där Sture och Brittas öde företräder bortgången av en hel epok–ja, ett helt land som är vitt skilt från det landet vi idag lever i.
Filmen hade sålunda enkelt kunnat falla i en fåfäng sentimentalitet, men den undviker detta. Dess styrka ligger snarare i dess oansenlighet–där livets annalkande slut blir en lika anspråkslös och naturlig del av tillvaron som en höstbris bland vissnande blad. Detta återspeglas också i Sture och Brittas helt okonstlade inställning till livet–som in i det sista var präglat av enformighet, hårt arbete och materiell torftighet men som ändå var en självklar gudagåva.
Det är denna värld som Anders Österling skildrar i Lantlig kyrkogård. Dikten är från 1917 och fastän den utspelar sig i en verklighet som de flesta i Sverige fortfarande kände igen och levde i kan man redan här antyda ett vemod över dess bortgång.
Lantlig kyrkogård – Anders Österling
Konvolvens lätta blomsterrevor hänga
som tusen klockspel på de dödas gravar,
i allvarsam ligusterhäck de klänga
och snärja vandraren, som namnen stavar.
Här vilar salig kantorn och poeten,
så ljuv i rim som väldig i koraler,
och själen fröjdar sig, att menigheten
har rest en vård för modiga riksdaler.
Här står i vattenglas konvaljbuketten
som gärd åt hustrun Boel Andersdotter,
en av de små som knöto stramt schaletten
och höllo ut i undanskymda lotter.
Här slumrar sjökaptenen, havets offer,
som kände hamnarna från Kap till Kalmar,
här unge åbosonen Lars Kristoffer,
vars värld begränsades av hembyns almar.
Det är ett folk av levande personer,
ehuru boende på undantaget;
och den som läser korsens inskriptioner
blir snart bekant med hela byalaget.
Se–blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden.
Den enas gröngräs är den andras svepning,
och i min dröm fördjupas detta grannskap
och blir en släktidyll, en livsupprepning
av samma människor i samma landskap.
Byns barnaröster äro eftermälen,
som klinga trösterikt bland korsens skogar,
och död är liv så länge bygdesjälen
går lugnt i arv med sädesfält och plogar.
Form:
Åtta korsrimmade strofer i jambisk pentameter.
Analys:
Poeten vandrar genom en kyrkogård som ligger tätt intill en by och läser namnen på gravvårdarna. Han noterar namnens tilläggstitlar (en kantor, en hustru, en kapten, en lantbrukare) och föreställer sig kunna se ett helt samhälle växa fram, som om den nästan vore vid liv igen:
Det är ett folk av levande personer,
ehuru boende på undantaget;
och den som läser korsens inskriptioner
blir snart bekant med hela byalaget.
Avståndet mellan by och kyrkogård är knapp, och därmed är också de levandes och de dödas världar:
Se–blott en kalkmur skiljer från varandra
en by för livet och en by för döden
och vad den ena dock är lik den andra
med sol och lummighet och mänskoöden.
I bysamhällets uråldriga livsföring är döden och livet mer nära sammanfogade, där livet blir en kontinuitet av det förgångna:
Den enas gröngräs är den andras svepning,
och i min dröm fördjupas detta grannskap
och blir en släktidyll, en livsupprepning
av samma människor i samma landskap.
Den sista strofen kan till synes uttrycka en lugnande tröst att denna kontinuitet skall fortsätta, men det finns någonting ytterst vemodsfullt i konjunktionen “så länge” :
Byns barnaröster äro eftermälen,
som klinga trösterikt bland korsens skogar,
och död är liv så länge bygdesjälen
går lugnt i arv med sädesfält och plogar.
Så här hundra år senare förstår vi varför.