Det var först efter att ha läst Östersjöar som jag frälstes av Tomas Tranströmers diktning. Även om jag sedermera fattat en stor beundran för hans mer sedvanligt korta stil är det hans långdikt Östersjöar som förblivit min favorit ur hans författarskap. Jag skulle till och med våga säga att det är Tranströmers mästerverk.
Och nästan som ett symtom av dess kvalité är det en dikt som är omöjlig att precisera. Hur kan man egentligen förklara eller sammanfatta dess subtila skiftningar mellan minne och samtid, mellan minutiösa detaljer och tidlösa vidder, mellan fysisk verklighet och andlig närvaro där liv och död, tid och rum ömsom delas, ömsom sammanfogas? En orättvis sammanfattning skulle kanske lyda så här: att verket är en mycket personlig gestaltning av den plats som för dess skapare var ett slags själslig hemvist–nämligen, Östersjön.
Jag ska göra mitt bästa att kortfattat förklara de olika delarna genom att återge en del av dikten i taget följd av en kommentar. Mer än de flesta dikterna som jag skrivit om på denna sida är detta dock ett verk som måste erfaras. För läsaren som vill läsa helheten, skonad av mitt svamlande, kan ni hitta den här (scrolla ner i sidan tills ni kommer dit).
Östersjöar – Tomas Tranströmer
Del 1
Det var före radiomasternas tid.
Morfar var nybliven lots. I almanackan skrev han upp de fartyg han lotsade –
namn, destinationer, djupgång.
Exempel från 1884:
Ångf Tiger Capt Rowan 16 fot Hull Gefle Furusund
Brigg Ocean Capt Andersen 8 fot Sandefjord Hernösand Furusund
Ångf St Pettersburg Capt Libenberg 11 fot Stettin Libau Sandhamn
Han tog ut dem till Östersjön, genom den underbara labyrinten av öar och vatten.
Och de som möttes ombord och bars av samma skrov några timmar eller dygn,
hur mycket lärde de känna varann?
Samtal på felstavad engelska, samförstånd och missförstånd men mycket lite av medveten lögn.
Hur mycket lärde de känna varann?
När det var tät tjocka: halv fart, knappt ledsyn. Ur det osynliga kom udden med ett enda kliv och var alldeles intill.
Brölande signal varannan minut. Ögonen läste rätt in i det osynliga. (Hade han labyrinten i huvudet?)
Minuterna gick.
Grund och kobbar memorerade som psalmverser.
Och den där känslan av “just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett bräddfullt kärl och ingenting får spillas.
En blick ner i maskinrummet.
Compoundmaskinen, långlivad som ett människohjärta, arbetade med stora mjukt studsande rörelser, akrobater av stål, och dofterna steg som från ett kök.
Kommentar:
Första delen är en kort berättelse om Tranströmers morfar som lotsade fartyg i Östersjön. Det enda karaktärsdrag som gestaltas hos morfadern är dennes intima förståelse av platsen. Trots Östersjöns väldiga komplexitet (“denna underbara labyrint!”), avsaknaden av radiomaster och en dimma som förringar synen vet morfadern exakt var han är och hur han ska navigera.
Det kan tyckas vara ett märkligt sätt att inleda, men jag tror att Tranströmer använder berättelsen för att han vill leva upp till samma djupa förhållande till Östersjön som hans morfar hade. Precis som morfadern lotsade passagerare på sitt fartyg ska Tranströmer genom dikten lotsa läsaren genom det poetiska landskap som han ämnar skildra.
Del 2
Vinden går i tallskogen. Det susar tungt och lätt,
Östersjön susar också mitt inne på ön, långt inne i skogen är man ute på öppna sjön.
Den gamla kvinnan hatade suset i träden. Hennes ansikte stelnade i melankoli när det blåste upp:
“Man måste tänka på dem som är ute i båtarna.”
Men hon hörde också något annat i suset, precis som jag, vi är släkt.
(Vi går tillsammans. Hon är död sen tretti år.)
Det susar ja och nej, missförstånd och samförstånd.
Det susar tre barn friska, ett på sanatorium och två döda.
Det stora draget som blåser liv i somliga lågor och blåser ut andra.
Villkoren.
Det susar: Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet.
Man går länge och lyssnar och når då en punkt där gränserna öppnas
eller snarare
där allting blir gräns. En öppen plats försänkt i mörker. Människorna strömmar ut från de svagt upplysta byggnaderna runt om. Det sorlar.
Ett nytt vinddrag och platsen ligger åter öde och tyst.
Ett nytt vinddrag, det brusar om andra stränder.
Det handlar om kriget.
Det handlar om platser där medborgarna är under kontroll,
där tankarna byggs med reservutgångar,
där ett samtal bland vänner verkligen blir ett test på vad vänskap betyder.
Och när man är tillsammans med dem som man inte känner så väl. Kontroll. En viss uppriktighet är på sin plats
bara man inte släpper med blicken det där som driver i samtalets utkant: någonting mörkt, en mörk fläck.
Någonting som kan driva in
och förstöra allt. Släpp det inte med blicken!
Vad ska man likna det vid? En mina?
Nej det vore för handfast. Och nästan för fredligt–för på vår kust har de flesta berättelser om minor ett lyckligt slut, skräcken begränsad i tiden.
Som i den här historien från fyrskeppet: “Hösten 1915 sov man oroligt … ” etc. En drivmina siktades
när den drev mot fyrskeppet sakta, den sänktes och hävdes, ibland skymd av sjöarna, ibland framskymtande som en spion i en folkmassa.
Besättningen låg i ångest och sköt på den med gevär. Förgäves. Till sist satte man ut en båt
och gjorde fast en lång lina vid minan och bogserade den varsamt och länge in till experterna.
Efteråt ställde man upp minans mörka skal i en sandig plantering som prydnad
tillsammans med skalen av Strombus gigas från Västindien.
Och havsblåsten går i de torra tallarna längre bort, den har bråttom över kyrkogårdens sand,
förbi stenarna som lutar, lotsarnas namn.
Det torra suset
av stora portar som öppnas och stora portar som stängs.
Kommentar: I den andra delen av dikten har platsen förbytts från det öppna havet till en ö–troligen Runmarö i Stockholms skärgård där Tranströmer tillbringade sina somrar. Diktaren promenerar med en kvinna som han är besläktad med och som är död sedan trettio år tillbaka (troligen hans mormor som också är med vid diktens slut). Hon var öbo och levde ett hårt liv med Östersjön i bakgrunden. Sålunda tar Tranströmer avstånd från ett enkelt romantiserande av platsen. För henne står Östersjön för något mycket mer fientligt (“Fräls mig Herre, vattnen tränger mig inpå livet”).
I slutet av den första strofen träder en folkmassa fram ur ett litet skärgårdssamhälle och därmed introduceras ett tema som kommer att bli central för dikten: “gräns”. Alla individer i denna hop bär på en egen erfarenhet och förståelse av den platsen där de bott. Östersjöns betydelse avgränsas därför till någonting subjektivt men samtidigt öppnas det upp: det blir något mycket mer komplicerat där gränsen mellan såväl det fysiska som det abstrakta suddas bort.
I den andra strofen blåser två vinddrag och därmed upplöses två av dessa gränser. I den första är det en tidsgräns: vi är kvar på samma plats fast nu är den öde. Därefter upphävs en landsgräns och läsaren förs till andra sidan Östersjön i Östeuropa där människorna lever under ett totalitärt styre. Dikten antyder farhågorna som då fanns kring det kalla kriget och detta för oss tillbaka i tiden då ett annat krig rådde i Europa. Det är 1915 (är detta morfaderns almanacka som citeras igen?) och en mina på drift bogseras från sjön till stranden.
Havsvinden blåser en sista gång i den tredje strofen. Vi är tillbaka i nutiden och vinden susar genom en kyrkogård. Trots bilden av död står vindens rörelse i kontrast mot detta för att visa att tillvaron är i konstant förändring–“portar som öppnas och portar som stängs”.
Del 3
I den gotländska kyrkans halvmörka hörn, i en dager av mild mögel
står en dopfunt av sandsten–1100-tal–stenhuggarens namn
är kvar, framlysande
som en tandrad i en massgrav:
HEGWALDR
namnet kvar. Och hans bilder
här och på andra krukors väggar, människomyller, gestalter på väg ut ur stenen.
Ögonens kärnor av ondska och godhet spränger där.
Herodes vid bordet: den stekta tuppen flyger upp och gal “Christus natus est”–servitören
avrättades–
intill föds barnet, under klungor av ansikten värdiga och hjälplösa som apungars.
Och de frommas flyende steg
ekande över drakfjälliga avloppstrummors gap.
(Bilderna starkare i minnet än när man ser dem direkt, starkast
när funten snurrar i en långsam mullrande karusell i minnet.)
Ingenstans lä. Överallt risk.
Som det var. Som det är.
Bara därinnanför finns frid, i krukans vatten som ingen ser,
men på ytterväggarna rasar kampen.
Och friden kan komma droppvis, kanske om natten
när vi ingenting vet,
eller som när man ligger på dropp i en sal på sjukhuset.
Människor, bestar, ornament.
Det finns inget landskap. Ornament.
Mr B***, min reskamrat, älskvärd, i landsflykt,
frisläppt från Robben Island, säger:
“Jag avundas er. Jag känner inget för naturen.
Men människor i landskap, det säger mig något.”
Här är människor i landskap.
Ett foto från 1865. Ångslupen ligger vid bryggan i sundet.
Fem figurer. En dam i ljus krinolin, som en bjällra, som en blomma.
Karlarna liknar statister i en allmogepjäs.
Alla är vackra, tveksamma, på väg att suddas ut.
De stiger iland en kort stund. De suddas ut.
Ångslupen av utdöd modell–
en hög skorsten, soltak, smalt skrov–
den är fullkomligt främmande, en UFO som landat.
Allt det andra på fotot är chockerande verkligt:
krusningarna på vattnet,
den andra stranden–
jag kan stryka med handen över de skrovliga berghällarna,
jag kan höra suset i granarna.
Det är nära. Det är
idag.
Vågorna är aktuella.
Nu, hundra år senare. Vågorna kommer in från no man’s water
och slår mot stenarna.
Jag går längs stranden. Det är inte som det var att gå längs stranden.
Man måste gapa över för mycket, föra många samtal på en gång, man har tunna väggar.
Varje ting har fått en ny skugga bakom den vanliga skuggan
och man hör den släpa också när det är alldeles mörkt.
Det är natt.
Det strategiska planetariet vrider sig. Linserna stirrar i mörkret.
Natthimlen är full av siffror, och de matas in
i ett blinkande skåp,
en möbel
där det bor energin hos en gräshoppssvärm som kaläter tunnland av Somalias jord på en halvtimma.
Jag vet inte om vi är i begynnelsen eller sista stadiet.
Sammanfattningen kan inte göras, sammanfattningen är omöjlig.
Sammanfattningen är alrunan –
(se uppslagsboken för vidskepelser:
ALRUNA
undergörande växt
som gav ifrån sig ett så ohyggligt skrik när den slets upp ur jorden
att man föll död ner. Hunden fick göra det…
Kommentar:
Första strofen utspelar sig i en medeltida kyrka på Gotland. Diktaren betraktar dess dopfunt och de reliefer som en stenhuggare (Hegvald) ristat i den. Bilderna återger bland annat Kristi födelse och en berättelse om Sankt Stefan och beskrivs som levande (“på väg ut ur stenen”) och dopfunten som en snurrande karusell i minnet. Denna något tumultartade energi ställs i motsats till vattnet i funten, vilken är stilla och fridfull. Vattnet som en symbol (speciellt i en dopfunt) kan tillskrivas en religiös betydelse men som så ofta är fallet med Tranströmers symbolik är den aldrig entydig, och den sakrala dimensionen undergrävs senare av en bild av samma vatten som rinner i en dropp på sjukhuset.
Kyrkan är full av ornament och landskapen från de föregående delarna saknas. I diktens tredje stycke inträder en Herr B*** (den sydafrikanske aktivisten Dennis Brutus som en gång satt fängslad på Robben Island). Han säger att för honom är landskap av inget värde–det viktiga är de människor som finns där. Detta kan ses som en inbjudan för Tranströmers dikt att ta en politisk vändning. Tranströmer gör ett försök att skildra människor i landskap genom att beskriva ett foto som var taget 1865 men människorna är svårnådda–de är “på väg att suddas ut”. Det igenkännbara, det förståeliga i bilden är just detaljer i landskapet–krusningarna på vattnet, tallsuset och texturerna i berghällarna. I femte strofen vandrar poeten längsmed en strand i samma landskap och noterar hur samhället förändrats–tystnaden och avskildheten från förr har försvunnit.
Jag tror att de två sista stroferna ska kontrasteras mot varandra. Det första beskriver ett vetenskapligt sökande efter att förstå en plats (planetariet vars astronomer tyder himlavalvet genom att mata siffror i en dator). Det andra är poetens uttryck för omöjligheten att skildra sanningen på detta vis. Att göra så blir också liksom att ta död på den. Tranströmer utvecklar detta genom en symbol–alrunan–och en gammal vidskepelse som fanns kring denna växt (att den gav ifrån sig ett livsfarligt skrik om någon tordes rycka upp den ur jorden).
Del 4
Från läsidan,
närbilder.
Blåstång. I det klara vattnet lyser tångskogarna, de är unga, man vill emigrera dit, lägga sig raklång på sin spegelbild och sjunka till ett visst djup–tången som håller sig uppe med luftblåsor, som vi håller oss uppe med idéer.
Hornsimpa. Fisken som är paddan som ville bli fjäril och lyckas till en tredjedel, gömmer sig i sjögräset men dras upp med näten, fasthakad med sina patetiska taggar och vårtor–när man trasslar loss den ur nätmaskorna blir händerna skimrande av slem.
Berghällen. Ute på de solvarma lavarna kilar småkrypen, de har bråttom som sekundvisare–tallen kastar en skugga, den vandrar sakta som en timvisare–inne i mig står tiden stilla, oändligt med tid, den tid som behövs för att glömma alla språk och uppfinna perpetuum mobile.
På läsidan kan man höra gräset växa: ett svagt trummande underifrån, ett svagt dån av miljontals små gaslågor, så är det att höra gräset växa.
Och nu: vattenvidden, utan dörrar, den öppna gränsen
som växer sig allt bredare
ju längre man sträcker sig ut.
Det finns dagar då Östersjön är ett stilla oändligt tak.
Dröm då naivt om någonting som kommer krypande på taket och försöker reda ut flagglinorna,
försöker få upp
trasan–
flaggen som är så gnuggad av blåsten och rökt av skorstenarna och blekt av solen att den kan vara allas.
Men det är långt till Liepaja.
Kommentar:
Poeten betraktar några exemplar av Östersjöns flora och fauna. Till havs råder bleke och i omgivningens stillhet står även tiden stilla. Havets symbolik av oändlighet antyds (“perpetuum mobile”, “ett oändligt tak”) och kontrasteras mot de minutiösa detaljer i landskapet (blåstångens luftblåsor, hornsimpans vårtor, småkrypens rörelser). Havets oändlighet gör den också gränslös men till slut blir poeten också varse de fysiska gränsernas verklighet genom att nämna avståndet till Liepaja, en stad på Lettlands kust.
Del 5
30 juli. Fjärden har blivit excentrisk–idag vimlar maneterna för första gången på åratal, de pumpar sig fram lugnt och skonsamt, de hör till samma rederi: AURELIA, de driver som blommor efter en havsbegravning, tar man upp dem ur vattnet försvinner all form hos dem, som när en obeskrivlig sanning lyfts upp ur tystnaden och formuleras till död gelé, ja de är oöversättliga, de måste stanna i sitt element.
2 augusti. Någonting vill bli sagt men orden går inte med på det.
Någonting som inte kan sägas,
afasi,
det finns inga ord men kanske en stil…
Det händer att man vaknar om natten
och kastar ner några ord snabbt
på närmaste papper, på kanten av en tidning
(orden strålar av mening!)
men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar.
Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?
Musiken kommer till en människa, han är tonsättare, spelas, gör karriär, blir chef för konservatoriet.
Konjunkturen vänder, han fördöms av myndigheterna.
Som huvudåklagare sätter man upp hans elev K***.
Han hotas, degraderas, förpassas.
Efter några år minskar onåden, han återupprättas.
Då kommer hjärnblödningen: högersidig förlamning med afasi, kan bara uppfatta korta fraser, säger fel ord.
Kan alltså inte nås av upphöjelse eller fördömanden.
Men musiken finns kvar, han komponerar fortfarande i sin egen stil,
han blir en medicinsk sensation den tid han har kvar att leva.
Han skrev musik till texter han inte längre förstod–
på samma sätt
uttrycker vi något med våra liv
i den nynnande kören av felsägningar.
Dödsföreläsningarna pågick flera terminer. Jag var närvarande tillsammans med kamrater som jag inte kände
(vilka är ni?)
–efteråt gick var och en till sitt, profiler.
Jag såg mot himlen och mot marken och rakt fram
och skriver sen dess ett långt brev till de döda
på en maskin som inte har färgband, bara en horisontstrimma
så orden bultar förgäves och ingenting fastnar.
Jag står med handen på dörrhandtaget, tar pulsen på huset.
Väggarna är så fulla av liv
(barnen vågar inte sova ensamma uppe på kammarn–det som gör mig trygg gör dem oroliga).
3 augusti. Där ute i det fuktiga gräset
hasar en hälsning från medeltiden: vinbergssnäckan
den subtilt grågulglimmande snigeln med sitt hus på svaj,
inplanterad av munkar som tyckte om escargots–ja franciskanerna var här,
bröt sten och brände kalk, ön blev deras 1288, donation av kung Magnus
(“Tessa almoso ok andra slika / the möta honom nw i hymmerike”)
skogen föll, ugnarna brann, kalken seglades in
till klosterbyggena…
Syster snigel
står nästan stilla i gräset, känselspröten sugs in
och rullas ut, störningar och tveksamhet…
Vad den liknar mig själv i mitt sökande!
Vinden som blåste så noga hela dagen
–på de yttersta kobbarna är stråna allesammans räknade–
har lagt sig ner stilla inne på ön. Tändstickslågan står rak.
Marinmålningen och skogsmålningen mörknar tillsammans.
Också femvåningsträdens grönska blir svart.
“Varje sommar är den sista.” Det är tomma ord
för varelserna i sensommarmidnatten
där syrsorna syr på maskin som besatta
och Östersjön är nära
och den ensamma vattenkranen reser sig bland törnrosbuskarna
som en ryttarstaty. Vattnet smakar järn.
Kommentar:
Denna del är i sig indelad i mindre, dagboksliknande inlägg. Den 30 juli beskriver poeten vimlet av maneter och hur de blir formlösa när de dras upp ur havet. Det finns sålunda en koppling mellan maneten och alrunan från del 3. Återigen vill Tranströmer betona att han inte kan skriva om Östersjön genom att “rycka upp den” ur dess element. Att skilja den från dess essens vore också att ta död på den.
Detta är dock ingen enkel uppgift och inlägget från den 2:a augusti är ett uttryck för en skrivkramp som poetens genomgår. Han berättar om svårigheten för konstnären att uttrycka sig mot en antagonistisk omgivning. I den fjärde strofen berättar han om en sovjetisk tonsättare (Vissarion Sjebalin) som, motgångar till trots, såsom myndigheternas fördömande, sveket från en elev (tonsättaren Tikhon Kherennikov), anpassandet till regimens propaganda samt en förlamande hjärnblödning ändå lyckas hålla kvar vid musiken.
I strofer sex, sju och åtta återgår poeten till att skriva om sin egen skrivkramp och nämner en ofruktsam studietid, dikter som han skrivit och som han känner att ingen förstår och distraktioner i livet som småbarnsförälder.
I inlägget från den 3:e augusti befinner sig poeten återigen på Runmarö. Han hittar en vinbergssnäcka–en art som introducerats för dess kulinariska värde av franciskaner som bosatte sig på ön under medeltiden. Tranströmer känner en affinitet gentemot snäckan (han kallar henne “syster”), vars villrådiga rörelser liknar Tranströmers egna tvekande i konstnärskapet. Natten faller över ön och det är vindstilla. Förutom den otrygga stillheten avslutas delen med en känslomässig kalhet–sommarns vemod saknas i syrsornas läten, kranen står som en ryttarstaty och vattnet smakar järn.
Del 6
Mormors historia innan den glöms: hennes föräldrar dör unga,
fadern först. När änkan känner att sjukdomen ska ta också henne
går hon från hus till hus, seglar från ö till ö
med sin dotter. “Vem kan ta hand om Maria!” Ett främmande hus
på andra sidan fjärden tar emot. Där har de råd.
Men de som hade råd var inte de goda. Fromhetens mask spricker.
Marias barndom tar slut i förtid, hon går som piga utan lön
i en ständig köld. Många år. Den ständiga sjösjukan
under de långa rodderna, den högtidliga terrorn
vid bordet, minerna, gäddskinnet som knastrar
i munnen: var tacksam, var tacksam.
Hon såg sig aldrig tillbaka
men just därför kunde hon se Det Nya
och gripa tag i det.
Bort ur inringningen!
Jag minns henne. Jag tryckte mig mot henne
och i dödsögonblicket (övergångsögonblicket?) sände hon ut en tanke
så att jag–femåringen–förstod vad som hänt
en halvtimme innan de ringde.
Jag minns henne. Men på nästa bruna foto
är den okände–
dateras enligt kläderna till förra seklets mitt.
En man omkring trettio: de kraftiga ögonbrynen,
ansiktet som ser mig rätt in i ögonen
och viskar: “här är jag”.
Men vem “jag” är
finns det inte längre någon som minns. Ingen.
TBC? Isolering?
En gång stannade han
i den steniga gräsångande backen från sjön
och kände den svarta bindeln för ögonen.
Här, bakom täta snår är det öns äldsta hus?
Den låga knuttimrade 200-åriga sjöboden med gråraggigt tungt trä.
Och det moderna mässingslåset har klickat igen om alltsammans, lyser som ringen i nosen på en gammal tjur som vägrar att resa sig.
Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes av en viss våg, av en viss vind
hit ut till sina öden.
Kommentar:
Tranströmer berättar om mormodern (troligen samma bortgångna släkting som är med i del 2). Hon blev tidigt föräldralös, överlämnad till ett kärlekslöst fosterhem och tvungen att jobba som oavlönad piga. Avsnittet om mormodern avslutas genom att återgå till ett barndomsminne när hon låg på sin dödsbädd. En halvtimme innan hon dog fanns det något slags kontakt mellan diktaren och den döende mormodern, men det som utbyttes i denna kontakt är otydligt.
I den andra strofen bläddrar poeten genom ett fotoalbum och betraktar ett kort med en okänd man i. Trots att han är okänd och död sedan länge blir han liksom levande och har en blick som försöker nå ut till poeten. Efter detta betraktar poeten en gammal sjöbod vars takpannor ser ut som gravvårdar i en kyrkogård. Även om dess skrifter är omöjliga att tyda (lik den judiska kyrkogården i Prag) finns det någonting vackert och levande i dem och dikten avslutas med en bild av den gamla, slitna sjöboden som lyser av de dödas närvaro.
Denna sista del handlar om döden och det som lever vidare efter döden. Mormodern, den okände mannen samt takpannorna som står för alla de anonyma människoöden är döda men i samtliga gestaltas något levande. Mormodern kommunicerar ordlöst med barnbarnet på sin dödsbädd, den okände på ett foto når ut med sin blick och takpannorna/gravvårdarna beskrivs som “inringade av kärlek” och “lysande”. Tranströmer vill med denna progression från det individuella till det universella också göra dikten till en mer universell uppskattning av och kärlek till det mänskliga.