I år är det exakt femtio år sedan Bruno K. Öijers debutsamling, Sång För Anarkismen, gavs ut. Denne skald, som från första början utmärktes som rebell och som själv uttryckt sin önskan att krossa det kulturella etablissemanget kan ironiskt nog, efter ett halvt sekels författarskap, på sätt och vis räknas bland sin värsta fiendes skara. Eller hur annars ska man klassa någon som är troligen den mest lästa poeten i Sverige idag? Någon vars diktsamlingar säljer obegripligt många exemplar, som vunnit flera av de största kultur- och litteraturpriserna i landet, som lyckats erhålla en statlig inkomstgaranti för sina verk, som uppträtt med några av Sveriges största musikgrupper och läst upp sina dikter på landets mest anrika scener?
På sätt och vis, ja. Men det vore allt detta till trots ändå orättvist att karaktärisera Öijer och hans poesi som något slags bråte som dragits med i den svenska kulturvärldens enkelriktade ström, för trots att vi lever i ett land vars diktare förväntas antingen börja sina banor inom den gråa och stelbenta akademin eller ännu sämre, på de själsutplånande skrivarskolorna (jag tittar på dig, Biskops Arnö), och sedan underhålla sin konst genom några av de mer etablerade kulturella institutionerna, har Öijer faktiskt upptäckt och mognat till sin konst på det enda korrekta sättet–genom att följa sin egen väg och låta äventyret skola honom. Och ända in till våra egna dagar skulle jag inte våga påstå att hans konst gett vika för något annat.
Denna text har för avsikt att på ett övergripande sätt presentera och utvärdera Bruno K. Öijers diktarskap. Det har gått nästan ett decennium sedan han lät utge sitt senaste verk, och med tanke på Öijers ålder (och låt oss vara ärliga–den eviga cigarettlågan mellan hans fingrar måste ha lagt beslag på ett och annat levnadsår) är det inte givet att det kommer fler. Men även om ett nytt diktverk skulle släppas imorgon tycker jag att avsikten är berättigad eftersom Öijer sedan länge varit en mogen poet–en konstnär som länge suttit på kulmen av sina krafter och som inte gett något större tecken på att drastiskt ändra den stil och den diktarröst som han blivit hemmastadd i.
För att göra allt detta kommer jag att betrakta och kommentera verken kronologiskt genom att dela Öijers författarskap in i enligt mig tre tydliga perioder: först den ungdomliga framväxten från Sång För Anarkismen (1973) till och med Giljotin (1981), därefter den poetiska mogenheten mellan Medan Giftet Verkar (1990) till Dimman Av Allt (2001) och slutligen den vinter-höstliga elegisten från Svart Som Silver (2008) och Och Natten Viskade Annabel Lee (2014). Jag kommer att kortfattat poängtera verkens generella drag och visa upp deras styrkor och svagheter genom att citera ett antal dikter som förekommer däri. Avslutningsvis tänker jag ge en kritisk kommentar kring Öijers parallella karriär som estradpoet, vilken jag anser bör betraktas separat från hans faktiska diktarskap.
1973-1981: ungdomens poetiska ökenfärd
Jag har läst någonstans att Öijers andra samling, Fotografier Av Nattens Leende från 1974, skrevs klart innan Sång För Anarkismen, vilken gavs ut året innan. Även om detta inte är sant och fastän det finns påtagliga skillnader dem emellan skrevs och utgavs de i så kort anslutning till varandra att man kan i viss mån betrakta dem gemensamt. Verken, som framför allt den första titeln antyder, är de mest direkt politiskt engagerande i hela Öijers författarskap. Mer än en medömkan gentemot systemets offer drivs de dock oftare av ett förakt och bitterhet gentemot dess överherrar:
Jag ser de kambodjanska småbarnen
Ur “Fotografier Av Nattens Leende” (1974)
med hjärnor besatta av fågelsträck
men tvingade att anfalla över risfälten
med inoljade kulsprutor under armarna
ser verduns slagfält på vykort
i de svenska militärförläggningarna
ser generalerna som tror sig svepa mantlarna
högt över komethimlarna, men som
sveper dem i långa rörelser över sina egna gravmonument…
Det här är ganska rakt-på-sak, men med detta vill jag inte ge intrycket att Öijers skrifter i dessa första verk är lättillgängliga. De är tidvis mycket svåra och framför allt i Sång För Anarkismen finns det långa, prosaliknande stycken som jag efter mycket omläsning bara kan förstå som svamlande nonsens. Öijer har konstaterat att sitt språkbruk är tillräckligt enkelt för trettonåringar att förstå–okej, då skulle jag vilja att han förklarar för oss på ett konkret sätt vad detta kan betyda:
jag behöver inte veta ett dyft om hur heliga birgitta onanerar i takt med lewi pethrus’ tennsoldater. frågan är vem som gjort alla dom här arresteringarna i technicolor & om bankägarna har tänkt sej några testamenten under den närmaste tiden. bartolomeinätterna kommer instormande i ditt hus & det spelar ingen roll hur många känsliga fingrar du har, när de dövstumma tvingats sälja horoskop om DIN lycka ute på restaurangerna…
“till dom meningsfulla textförfattarna” ur Sång För Anarkismen (1973)
De första åtta åren av Bruno K. Öijers författarskap inrymmer inte färre än fem diktböcker och det vore, även om jag betraktar dessa kollektivt som ungdomsverk, fel att inte uppmärksamma de stora stilistiska och tematiska skillnaderna som finns bland dem. Faktum är att det är dessa skillnader som fått mig att dra slutsatsen att samlingarna utgör ett slags spaning efter en egen poetisk röst och vision och just därför är de mer stilistiskt utsvävande. I C/O Night från 1976, till exempel, är dikterna mer lättförståeliga, mindre fragmentariska och mindre politiska. Ett exempel på ett stilistiskt jippo som endast förekommer i denna bok är att vartenda ord i dikterna börjar med en stor bokstav (se det nästkommande citatet för att se ett exempel på detta).
Öijers poetiska värld är sällan en som skildrar det hänförande i kärleken eller som söker fånga naturens skönhet. Hans dikter är oftast kalla, mörka och nära döden. När jag läser dem inbillar jag mig att de nästan alltid utspelar sig i en övergiven stadsmiljö med ett disigt höstregn och en växlande stank av cigarettrök och alkohol i bakgrunden. Men ibland är detta övermäktigande. Problemet med denna iskalla, ofta nihilistiska skildringen av tillvaron i de tidigare dikterna är att det finns en påtaglig avsaknad av patos som fördjupar tankarna och bildspråket som han vill få fram. I dess avsaknad framstår dikterna snarare som ganska ytliga och pretentiösa. Här är ett typiskt exempel på en sådan dikt från C/O Night:
Jag Jagades
“Sömn” ur C/O Night (1976)
Från Rum Till Rum
Männen Satt
På Kuddar av Mässing
& Slog I Lagböckerna
Med Sina Korta Spjut
Varje Gång
Jag Talade Gick
Ett År
Varje Gång Jag
Ville Röka
Tände Dom Eld
På En Av Mina Fingrar
Min Vän
Steg Upp På Golvet,
Öppnade Sitt Huvud
& Låtsades
Köpa Mej Fri
Han Försvann
Som En Klockklang
& Släpades Ut
Rik På Pengar
Referenser till amerikansk popkultur–alltifrån blues och Hank Williams till gamla westerns–figurerar stort i de flesta av Öijers verk. I Spelarens Sten från 1979 känns det ofta som om detta går något längre, där många av dikterna klingar nästan mer som låttexter än dikter i egen bemärkelse. Här ser vi det i ett av verkens mest citerade verser, Blå Bouquet:
Det tickar regn, min
Från “Blå Bouquet” ur Spelarens Sten (1979)
krackelerade tjej
ta hem
ta hem till din samling
vi möts
på king lone’s bjudning
förklädda
till ett obotligt sår…
Det tickar regn, min
krackelerade tjej
ta hem
ta hem till en uppkavlad arm
vi skiljs
på king lone’s bjudning
klädda
i såpbubblor & kokain
krossblåa ögon,
jag är ett stick i bara golv
hud hittar mej
bär ett skadat steg, bär det skönt…
Men detta kan knappt anses tillföra något större djup till texterna–de känns snarare oftast lika obetydliga och tomma som låttexterna som de påminner om.
Nästa samling, Giljotin, från 1981 är lite för lång för att kunna underhålla läsarens intresse. Dikterna här är ofta kortare än i tidigare samlingar men därtill i regel mer slapphänta och förglömliga. Verket inleds av en olidligt lång svit kortdikter vid namn Confetti som är ganska typisk för verket som helhet. Jag har lite svårt att citera något utdrag från denna men kan i stället ta en senare dikt i samlingen, Dambyte, som känns lika mycket representativ:
Sexuellt sent
“Dambyte” ur Giljotin (1981)
sexuellt godis
du förskingrar mej, jag dej
sexuellt betsel
sexuellt golv
vild kärlek kan inte ridas in
sexuell bomull
sexuell gäst
du förskingrar mej, jag dej
Boken innehåller dock några ljusglimtar: skymtningar av en poet som är på väg att finna den försonande emotionella kraft som skänker liv åt all konst, och som han i framtiden också kommer att finna. Här anas den i en av Öijers mest populära texter, Lät Dom Ligga:
…
Jag kunde ha halat upp två röda för nån sjuk själ
“Lät Dom Ligga” ur Giljotin (1981)
som låg begravd i neon och bensin
på baksätet i en svettig greyhoundbuss
“se här,” skulle jag ha sagt, “dom här löven
låg och vänta på mej en natt i New York City
och ska sanningen fram
så fanns det inget annat jag kände nån värme för
på den tiden
…
1990-2001: Mognaden
Som jag tidigare antytt var de första åren av Öijers författarskap mycket produktiva. Förutom fem relativt stora diktsamlingar som avlöste varandra i snabb följd kan man också uppmärksamma Öijers verksamhet inom poesikollektivet Vesuvius (grundat 1974) utgivningen av en samling Bob Dylan-översättningar (1976), redigerandet av en antologi med svenska sjuttiotalspoeter med titeln Mot alla odds (1977) och till och med en roman, Chivas Regal (1978).
Det som följer efter 1981:s Giljotin är dock en lång tystnad. Många läsare måste förmodligen ha tänkt att Öijer lagt ner pennan för gott men det plötsliga publicerandet av Medan Giftet Verkar år 1990 kom som en oanad orkan. Om Öijers dvala inte var en tid av något slags existentiell rannsakan så måste åren mellan 1981 och 1990 ha åtminstone innefattat ett radikalt omtänkande av poesiskrivandet till att bli en process som var mycket mer långsam, mer eftertänksam, mer introspektiv.
Medan Giftet Verkar ses som Öijers stora genombrott men jag skulle snarare påstå att det är ett uppbrott med den tidigare diktningen. De första fem samlingarna prövar många olika stilgrepp och teman men förutom någon enstaka strof eller fras här och var har jag faktiskt svårt att finna en enda bra dikt bland dem. Helt annorlunda är det nu. Här framträder en poet som man känner har hittat hem någonstans. Den stora avsaknaden av känsla som jag tidigare nämnt, och som jag började frukta var bortom Öijers räckvidd, kommer böljande ut här i ett flertal av verkets dikter:
jag försöker minnas
Ur “Medan Giftet Verkar” (1990)
första gången jag greps
av det overkliga i människors existens
när jag såg dom röra sig i fönstren
mitt över gatan
och undrade vad som drev dom
vad som fick dom att fortsätta
men den här gången
känner jag bara en enorm trötthet
medan staden och kvällsljuset tar över
och sveper in mej i en vaggande klang
av förhistorisk sorg
som långsamt vibrerar och suddas ut
mellan väggarna i rummet.
Öijers tematik är fortfarande det dystra men det är för första gången en genuin lidelse–en genuin sorg som ersatt den något konstlade ilskan och bitterheten som tidigare dominerat hans diktning. Det är en sorg över det som gått och häller på att gå förlorat, över ensamheten i åldrandet, över en fruktan för döden.
Jag kallar denna tid för en mogenhet också för att den stil och den tematik som finns i Medan Giftet Verkar är snarlika dem som man finner i de påföljande samlingarna, framför allt i Det Förlorade Ordet (1995) och Dimman Av Allt (2001), vilka brukar räknas ihop som ett slags trilogi. Följande dikt från 2001 skulle lika gärna passa in i samlingarna från 1990 och 1995:
Längs hans härjade
Ur “Dimman Av Allt” (2001)
föråldrade ansikte faller
stygn av lycka
när han grävt i minnesjorden
efter det begravda fågelskelettet
men i stället
av en ren tillfällighet
råkat hitta sitt gamla vattenfärgsglas
och genast känt igen det
på dom intorkade flagorna av färg
varje gång han böjer sej ner
för att ta upp det regnar solgula streck ur hörnet av himlen
skorstensrök blåser åt ett håll
prinsessans klänning åt ett annat
hon viskar till mot honom
med ögon i rinnande blått
och varje gång han
sträcker ut sin hand efter henne
svävar hon bort
hon svävar längre och längre bort
från honom
Många av dikterna har en existentiell–ja, till och med en religiös prägel ibland–något som oftast varit helt frånvarande tidigare:
vi föddes
Ur “Dimman Av Allt” (2001)
med en oerhörd saknad
genom ett
rusande tågfönster
om natten
ser du en skymt
av rymdens handstil
omöjlig att tyda
någonstans
i den slingrande väven
av gnistrande bläck
finns förklaringen
till våra liv
2008-2014: Den föråldrade konstnären
I Öijers två sista verk, Svart som Silver (2008) och Och Natten Viskade Annabel Lee (2014) lyckas Öijer inte överträffa sina tidigare verk. Jag vill inte nödvändigtvis hävda att diktningen försämrats då bägge innehåller sina pärlor men han skriver nu som en medvetet gammal man som trots sin berömdhet ej blivit lyckligare–utan mer ensam, mer förbittrad. Den annalkande döden gör sig också mer påmind här. Dikten Skogen från den senaste samlingen handlar om skrivandet och hur döden inte bara blivit en inspirationskälla utan också ett slags konstnärligt mål:
…
“Skogen” ur Och Natten Viskade Annabel Lee (2014)
här är jag äntligen fri
och kan lägga mej ner i skymningen
höra himmel och vind blanda sina spåkort
här finns varken väg eller stigar
bara Aeneas fotspår
jag vet inte hur länge
han drivit runt skogen
men vi har saker gemensamt
den gyllene grenen värker i hans hand
han letar efter sina döda
vill komma under jord.
Men det finns ändå en konkret försämring som kan antydas i några av dessa senare dikter. Det förkroppsligar sig i ett tydligare egoistiskt högmod–i orden från en man som från sin tron ser ned på de oupplysta, hjärndöda massorna och föraktar dem för det. Det finns någonting ofantligt hycklande i en man som å ena sidan kan uttrycka sig på detta vis i en intervju med Sydsvenskan år 1996:
“Att kalla mig posör är detsamma som att kalla Jesu död på korset för en pose”
Bruno “Kristus” Öijer
och å andra sidan skriva en dikt som uttrycker följande:
Jag har enkla vanor
”Enkla vanor” ur Och Natten Viskade Annabel Lee (2014)
sitter hellre i ett tomt rum och talar med luft
än umgås med människor
som ständigt överskattar sig själva
och sin egen betydelse
när du sticker en nål genom dom
tar inget emot.
Jag vill inte påstå att ömsintheten helt flytt Öijer, men det finns en påtaglig saknad av den i några dikter, och detta till deras stora försämring.
Ett slutord om showmannen Bruno K Öijer
Jag, som kanske de flesta andra som upptäckt Öijer på senare tid, lärde först känna dennes dikter genom de uppmärksammade poesiuppläsningarna som han gör landet om och vilka närmast efterliknar rockkonserter utan musiken, och när jag lyssnade på dem för första gången ogillade jag instinktivt hans poesi. Jag har inget emot poesiuppläsning i sig, men eftersom bra diktning är alldeles för komplex för att helt uppskatta genom det talade ordets flyktighet anser jag att man med poesin inte kan skilja på skrift och tal.
Idealet är kanske en blandning båda, men när estradpoesin och dess allra värsta avkomma, poetry slam, gör denna avsågning och förvandlar poesin till något tillräckligt urvattnat för att helt begripa vid en lyssning och sedan ännu värre, göra det till ett egenkärt spektakel med en publik som förväntas applådera och jubla för dess clownshow har jag inget annat än avsmak. Det absurda i fallet Öijer är att han faktiskt skrivit dikter som är bra på deras egna grunder men där hela showen–allt ifrån mascaran och Bob Dylan-utstyrseln till det irriterande, väsande tonfallet och den vrålande publiken vilseleder lyssnaren från dikternas faktiska värde.
Öijer själv stoltserar med att genom allt detta ha “befriat den svenska poesin från boksidan” (Babel, 2014), men i en värld där seriös litteratur fjärmar sig alltmer från en populär läsekrets och där läskunskaperna sjunker är detta djupt beklagligt, framför allt eftersom en av Öijers styrkor är att han kan just framföra komplexa idéer och känslor med ett jordnära men ändå konkrekt skriftligt språk. Hans skrivna dikter skulle sålunda kunna vara en bra inkörsport för någon som vill upptäcka poesins värld men genom att reducera dem till scenkväde har Öijer varken befriat eller utvidgat den svenska poesin överhuvudtaget–han har snarare bidragit till att förringa, förlöjliga och fjärma den för allmänheten.