Vaggvisa för min son Carl
Lilla Carl, sov sött i frid!
Ty du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka.
En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen:
bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
straxt han inte såg’en.
Så är med vår levnad fatt,
och så försvinna åren:
bäst man andas gott och glatt,
så lägges man på båren.
Lilla Carl skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.Sove lulla, lilla vän!
Din välgång alla gläda.
När du vaknar, sku vi sen
dig klippa häst och släda;
sen små hus av kort – lull lull –
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.Mamma har åt barnet här
små gullskor och gullkappa,
och om Carl beskedlig är,
så kommer rätt nu pappa,
lilla barnet namnam ger…
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa.
En dag råkade den spanske poeten Fernando Garcia Lorca höra en andalusisk kvinna sjunga en vaggvisa för sitt spädbarn och han slogs av den väldiga sorg som både ord och melodi gav uttryck för. Hur kunde en mor vilja lulla sitt barn på sådant ledsamt vis? funderade han. Som svar drog han den spekulativa men jag tror ganska sanna slutsatsen att vaggsånger inte alltid är menade för barnets skull, utan snarare är ett sätt för föräldern att bearbeta den oro och den sorg som han eller hon erfar gentemot sina barn. Med tanke på att barnadödlighet historiskt sett var något som de flesta föräldrar kanske fick erfara (och detta ända in på Lorcas tid–för mindre än ett sekel sedan) är detta inte en helt vilseledd slutsats.
Och man känner att detta måste onekligen ha varit bakgrunden till veckans dikt–Carl Michael Bellmans vaggvisa för sin son Carl. Dikten ska ha skrivits år 1787, bara ett par veckor efter Bellmans äldre son Elis bortgång, och oron för den nyfödde Carls öde måste ha varit oerhörd. Den genomsyrar vartenda ord här och jag kan knappt tänka på en annan dikt i det svenska språket som uttrycker en sådan deprimerande föreställning av människoödets hopplöshet—men också en som visar en sådan ömsint kärlek. Texten hade slukats helt av en nattsvarthet om den inte också frälstes av den intima kärleken som samtidigt bär upp dikten och vilken gestaltas genom just den oro som endast en förälder känner för sina barn.
Som ni ser ovan har jag, som dryg poesiinfluencer, också varit så fräck och våghalsig att stryka de två sista stroferna från dikten. Jag hoppas dock att mina läsare kan ha viss överseende för detta och hålla med mig om att de känns lite främmande i stil och stämning, för att inte tala om konstnärligt sämre, i jämförelse med de första tre, vilka å andra sidan känns mycket mer kraftfullt enhetliga. Det är väl så att Bellman menade att dessa skulle vara här men förklaringen bakom detta kan jag inte riktigt förstå: de första tre är liksom djupa reflektioner kring livets ovisshet medan de sista två handlar om hur Carl ska leka tillsammans med sina föräldrar när han är vaken. I vilket fall som helst skulle det inte förvåna mig om man i ett tidigt utkast av denna dikt fann att den endast bestod av de första tre stroferna.
Och nu till veckans riktigt kontroversiella uttalande: jag vill uttrycka att det här är kanske den enda bra dikten som Bellman skrev. Det är åtminstone den enda bra Bellmandikten som jag läst. Dikter som är bland hans mest populära och antologiserade tycks mig vara, bortsett från en teknisk och verbal versatilitet (ingen kan förneka att Bellman var en skicklig versmakare), av ganska ringa värde–de tycks mig vara ytliga och sakna den sentimentala kraft som vederbörande dikt kanske ensamt har. Och allt detta utan att nämna den moraliska förkastligheten som belamrar många av hans populära verk. Verser som Så lunka vi så småningom, Gubben Noak och Nå, skruva fiolen–bland hans allra mest kända–når ungefär samma konstnärliga komplexitet och intellektuellt snille som Helan går och de som påstår att dessa dikter egentligen hyllar någonting annat än fylleri gör en övertolkning, anser jag.
Form:
Tre strofer innehållande sju rader vardera. Rimschemat lyder ABABCCB. Rader ett, tre, fem, sex och sju är skrivna i fallande versfötter och rader två och fyra i stigande.
Analys:
Diktens intimitet är där redan från de första två orden—poeten talar till sin son Carl från sängkanten och ber honom att sova för tillfället eftersom han i framtiden onekligen kommer att behöva konfrontera och genomlida världens mer eländiga sidor. Genom att karaktärisera världen som en “ö” menar Bellman att det finns ingen utväg från detta–sorg, lidande och jämmer är för alla levande varelser på denna plats oundvikliga.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas skall man dö
och bli mull tillbaka.
I nästa strof gestaltar Bellman världens förgänglighet genom att måla upp en bild av ett barn som betraktar sin spegelbild i ett vattendrag men där bilden plötsligt försvinner i böljans skiftning. Kontrasten mellan strofens naturliga skönhet och referensen till döden i den sista raden är mycket kraftfull:
En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen:
bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
straxt han inte såg’en.
Och sista strof förklarar allegorin från den föregående. Människolivets sköna fragilitet, vilken gestaltas av den söte lille gossen i strof två överförs här till de blommor som bepryder våren. Så fort som Carl kommer att beundra deras skönhet kommer han också att förstå deras och därmed mänsklighetens dödlighet:
bäst man andas gott och glatt,
så lägges man på båren.
Lilla Carl skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.
Och hela detta porträtt av barnet som betraktar det förgängliga och kortlivade i det sköna är fantastiskt djupt–barnet är i själva verket inte Carl i första hand–det är ju Bellman själv som är barnet och som i skrivande stund beskådar samma bedårande och tragiska skörhet från sin gosses sängkant.
Jag vet inte hur det förhåller sig, men man skulle ju också kunna tänka sig att de två sista stroferna är ett uttryck för att föräldern plötsligt kommer på att han kanske inte ska belasta sitt nya lilla barn med all världens elände trots allt.
När det gäller att hylla fylleri så ser jag det som att de sångerna du nämner inte alls gör det utan att de är betraktande. Varken hyllande eller fördömande utan helt enkelt beskrivande.
PS: Snälla ändra bildtexten till antingen “Madonnan med sitt barn” eller “Madonnan och hennes barn”.
Hej och tack för svaret!
Jag förstår att någon koppling väl finns men tycker att de sista stroferna känns märkbart avskilda från de första tre. Jag tror att man kan bara spekulera härvid–möjligen lade han till dem för att dikten blev alldeles för deprimerande utan dem, vem vet?
Vad beträffar den andra punkten: let us agree to disagree.
Angående ditt postskriptum håller jag med–den språkliga klumpigheten är främst ett resultat av en direktöversättning från italienskan–“La Madonna col bambino”. Fixat.
Jo jag håller med om att de två sista har en annan karaktär och varför är ju svårt att veta. Det blir bara spekulationer.
När det gäller den andra punkten så tycker jag att Bellman ofta bara beskriver folk som de är. Trevliga eller otrevliga, suputer eller ej. Och med viss distans.
Gillar att det fick bli italienska i bildtexten.