Midsommarnatt av Anders Zorn
En essä som lämpar sig för såväl skörde- som Nobeltider.
Jag har inte mycket till övers för de motiveringsfraser som Svenska Akademien författar vid utnämnandet av litteraturpriset. Jag säger inte detta för att klandra Akademien på något sätt eller för att mena att de skulle kunna göra ett bättre arbete–de vet mycket väl att man omöjligen kokar ner en hel livsgärning till en enda mening. Ändå gör man det. Och nu när traditionen fortgått i bra över ett sekel kan man inte bara sluta.
Nej, jag har inte mycket till övers för Nobelkommitténs motiveringsfraser–med ett undantag: den som tillskrevs Erik Axel Karlfeldts postuma tilldelning år 1931. Han erhöll priset för
Erik Axel Karlfeldts diktning.
Fyra ord. Inget predikat. I dess kalhet dess betydelse, och en utmanande sådan då den ålägger läsaren att förstå dess betydelse blott genom att läsa hans verk. Om Nobelpriset i litteratur är en hyllning till det unika konstnärliga snillet (vilket jag anser att det bör vara) är denna mening mycket mer betydelsefull än den sedvanligt vaga panegyriken som påklistras övriga mottagare. Blott denna mening sammanfattar vinnarens författaranda. Blott denna mening fångar det särskilt Karlfeldtska hos Karlfeldt.
Sång efter skördeanden
Här dansar Fridolin,
han är full av det söta vin,
av sin vetåkers frukt, sina bärmarkers saft,
av den vinande valsmelodin.
Se, med livrockens väldiga skört på sin arm
hur han dansar var flicka på balen varm
tills hon lutar – lik vallmon på slokande skaft –
så lycksaligen matt mot hans barm.
Här dansar Fridolin,
han är full av minnenas vin.
Här hugsvalades far och farfar en gång
av den surrande bondviolin.
Men nu soven I, gamle, i högtidens natt,
och den hand, som gned strängarna då, är nu matt,
och ert liv samt er tid är en susande sång,
som har toner av sucksamt och glatt.
Men här dansar Fridolin!
Sen er son, han är stark, han är fin,
och han talar med bönder på böndernas sätt
men med lärde män på latin.
Och hans lie går skarp i er nyodlings gull,
och han fröjdas som I, när hans loge står full,
och han lyfter sin mö som en man av er ätt
högt mot höstmånens röda kastrull.
Form
Tre åttaradiga strofer av varierande radlängd. I regel är versmåttet stigande och de dominerande versfötterna är anapester. Rimschemat lyder AABACCBC.
Analys
Karlfeldt räknas bland det svenska Nittiotalet–en litterär strömning som tog avstånd från realismens och naturalismens storstadsförankring och istället skildrade med kärleksfull blick landsbygdens folklighet. Det är dock en förenkling att betrakta strömningen som ett enkelt idealiserande eller en klyschig nationalromantik. Några av Sveriges finaste diktare verkade i dess anda och skapade däri en livskraftig och innovativ poesi.
Vederbörande dikt utspelar sig i den klara höstskymningen och skildrar ungdomar som dansar efter skörden. Centralfiguren är unge herr Fridolin som av allt att bedöma är balens mest eftertraktade kavaljer. Han besitter en slags manlig urkraft: den beskrivs som något väldigt jordlig: full av “vetåkerns frukt” och “bärmarkens saft”. Denna kraft är ju också till stor del erotisk och Karlfeldt författar här en av de mest erotiskt vackra liknelser som jag känner till i det svenska språket när han beskriver hur varenda flicka som dansar med Fridolin “lutar lik vallmon på slokande skaft”.
Den andra strofen skildrar det urtidiga i dansen. Fridolin förkroppsligar sina förfäder när han dansar på samma sätt och till samma musik som de en gång gjorde efter liknande skördar. Deras öden, om än förgångna i köttet, lever dock vidare här i “den susande sång” som spelas till dansen.
I denna skildring av det tidlösa finns det dock något vemodsfullt och poetens ambivalenta sinnesstämning återspeglas av musiken “som har toner av sucksamt och glatt”. Denna kluvenhet accentueras vidare när vi får veta att Fridolin är en figur som till viss del tillhör den moderna världen–samtidigt som hans “lie går skarp i nyodlingens gull” och “han talar med bönder på böndernas sätt” är han också någon som utbildat sig i staden och kan tala “med lärde män på latin.”
Men med diktens avslut vill Karlfeldt ändå betona det tidlösa, det nästan odödliga i dansen. Den sista bilden av Fridolin som “lyfter sin mö som en man av er ätt/högt mot höstmånens röda kastrull” blir liksom en förevigad gestaltning av dansens primordiala kraft och Fridolins väldiga virilitet.
För att läsa fler dikter av Karlfeldt, var god och klicka här.