Jag tänker mig att koranen kan läsas utifrån tre olika synvinklar: en teologisk, en historisk och en estetisk. Den första, och den främsta för de flesta av dess läsare då de är muslimer, siktar mot religiös sanning; den andra, främst begagnad av historikern, söker vad texten kan berätta för oss om sexhundratalets Arabien; den tredje är en uppskattning av dess konstnärliga kvalitet. Det är enbart inom detta sista perspektiv som jag skriver detta inlägg och sålunda är allt som skulle kunna motsätta sig antingen religiös eller historisk enighet kring koranen ett resultat av detta.
Jag förstår likväl att betraktandet av koranen som ett diktverk inte gör den någon sann rättvisa. Stora delar av den är helt enkelt inte särskilt poetiskt intressanta och koranen själv förtydligar att det vore ett stort misstag, ja rent av förolämpande, att betrakta dess innehåll som ren och skär diktning. Den uttrycker nämligen en ganska negativ attityd gentemot poesi och poeter överlag:
Och poeterna – dem följer sådana som är osäkra om vägen.
Har du inte sett hur de strövar genom alla dalar utan mål
och hur de säger ett men gör ett annat?
(Ash-Shu’ara, 224-226)
Denna inställning blir ännu tydligare när vi läser i koranen att Muhammeds egna fiender ska ha hånat honom för att vara föga mer än en diktare vars uppenbarelser var inget annat än påhitt eller infall av demonisk hänförelse:
Och de går så långt att de säger: “Detta är bara ett virrvarr av drömmar” eller “nej, han har själv hittat på alltsammans” eller “nej, han är ju poet”. – “Låt honom nu visa oss ett tecken liksom de tidigare profeterna sändes med tecken!”.
(Al-Anbiya’, vers 5)
I vilket fall som helst kan man inte bortse från hur poetisk koranen faktiskt är och dess oratoriska prakt är någonting som arabisktalande muslimer ofta påpekar. Till och med koranen i sig är medveten om dess retoriska skönhet och menar att denna kvalitet i sig är bevis på dess gudomliga ursprung:
Och de säger: “Muhammad har författat koranen!” Svara då: “Visa fram tio av er författade, likvärdiga suror och kalla dem ni kan till er hjälp – utom Gud – om det ni säger är sant.
Och om de som ni kallar på inte svarar er, då har ni förstått att uppenbarelsen av koranen uteslutande är ett verk av Guds ingivelse och att det inte finns någon annan gud än Han. Är ni beredda att underkasta er Hans vilja?”
(Hud, verses 13-14)’
Därför tycker jag att en läsning av koranen som ett konstnärligt verk kan på sätt och vis berättigas, dock sannerligen inte om syftet är att på ett övergripande sätt förstå dess innehåll. Det finns åtminstone två bra skäl till detta som jag kan tänka: först skulle det kunna hjälpa läsaren (och framför allt den icke-troende läsaren) att inte falla tillbaka på fördomar som man skulle kunna koppla till islam som trosbekännelse i våra egna dagar; för det andra tror jag att det skulle i viss mån göra koranen mer lättbegriplig. Koranen beskrivs ofta som ett svårläst verk och kanske härstammar denna idé från en förväntan att den ska på något sätt stämma överens med en för oss redan bekant genre. Kanske förväntar man sig tydliga narrativ som i bibelns berättelser eller annars en tematisk strukturering där den första delen behandlar Guds väsen, den andra hur samhället bör styras, den tredje hur livet efter döden ser ut, och så vidare.
Koranen kan inte sägas vara något av detta. Kapitlen, eller “surorna” som verket består av presenteras snarare som separata instanser av gudomlig uppenbarelse och kan, inom utrymmet av en handfull verser, röra sig mellan ämnen så väldiga och vitt skilda som Guds suveränitet till beskrivningar av helvetet eller från berättelser om gamla och nya testamentens profeter till riktlinjer för hur länge en mor bör amma sitt barn. Genren hos denna icke-linjära, ofta väldigt rikt deskriptiva flöde av text, där idéer, insikter och vissa fasta fraser återkommer igen och igen (koranen, likt poesi, är väldigt repetitiv), och vilken i originalspråket åtminstone är tungt rimmad och väldigt melodiös, är kanske i jämförelse mest lik ett stort diktverk sammanhållen av en enig stil och tematik.
Dock, som en kafir med ingen förståelse av det arabiska språket är jag medveten att koranen i översättning inte kan göra den poetiska kraften av originalet någon sann rättvisa. Jag måste erkänna att jag är i allmänhet lite skeptisk till diktöversättning överlag och måste därför på sätt och vis erkänna att jag knappt kan säga mig ha läst koranen överhuvudtaget–blott en översättares tolkning av den. Denna åsikt delas även av den svenske koranöversättaren vars översättning jag kommer att citera i detta inlägg: Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap. Endast titeln i sig (han tordes inte kalla översättningen för ”Koranen”) tyder på att det vi läser bara är en tolkning som är väl medveten om sina egna tillkortakommanden.
Med allt jag skriver här måste jag helt enkelt lita på att Bernström gjort ett tillräckligt bra arbete med att balansera budskap och språklig effekt och därigenom belysa något av originalets kvaliteter.
Guds suveränitet
Om det finns ett huvudtema som löper igenom hela koranen så skulle jag säga att det handlar om Guds suveränitet och de ojämförbara, absoluta kvaliteterna av hans väsen. Fasthållandet vid detta måste härstamma från den historiska kontexten i vilken verket författades (eller uppenbarades–ta det som du vill), eftersom det var ett huvudsakligen polyteistiskt samhälle vars gudar och gudinnor gestaltades och tillbads genom idoler. Koranen förkastar jämförelser mellan Gud och karaktärsdrag som tillskrivs andra väsen. Sålunda är språket som används för att beskriva Gud ofta väldigt originell och poetisk, i egen rätt:
Var det en svårare uppgift att skapa er än att skapa den himmel som Han har byggt?
Han har rest dess valv och format det med hänsyn till den uppgift det skall fylla;
Han har höljt dess natt i djupt mörker och låtit dess morgon framträda i klart ljus.
Och efter detta har Han brett ut jordens yta
och låtit dess vatten komma i dagen och dess ängar och beteshagar frodas
och förankrat bergen;
allt detta har Han gjort till nytta för er och er boskap.
(An- Nazi’at, verser 27-33)
Notera det fyndiga upprepandet av verb som kommunicerar skapelsens fysiska väsen: han “bygger”, “reser”, “breder ut”, “låter framträda och “förankrar”.
Detta ledmotiv är så dominant att många mindre teman tycks helt enkelt strömma ur den. “Islam”, som är vitt känt, översätts till “underkastelse”, och den enda relationen som människan kan ha gentemot ett väsen som Gud en av total utlämnande. I detta förhållande måste människan också uppenbara sin småaktighet:
De som förnekar sin Herre, deras handlingar kan liknas vid askan som sopas bort av vinden en stormig dag; inte ens det goda som de har gjort skall vara dem till nytta – att förneka Gud är att gå till syndens yttersta gräns.
Kan du inte se att Gud har skapat himlarna och jorden i enlighet med en plan och ett syfte? Om Han så vill, skall Han låta er gå under och sätta ett nytt släkte i ert ställe; detta är ingen svårighet för Gud.
(Ibrahim, verser 18-20)
Naturens skönhet
Koranens kapitel har faktiskt en ganska resonerande anda: gång på gång tycks de vilja lägga fram bevis för dess påståenden. Ett väldigt ofta citerat bevis för Guds kraft är i den naturliga världens skönhet. Man kan inte låta bli att behagas av landskapsbeskrivningar som denna:
Ser du inte att allt och alla i himlarna och på jorden prisar Gud – ja, till och med fåglarna när de sträcker ut vingarna till flykt? Var och en känner sin bön och sin lovsång. Och Gud vet vad de gör.
Guds är herraväldet över himlarna och jorden och Gud är färdens mål.
Har du inte klart för dig att det är Gud som driver fram molnen och får dem att flyta samman och skocka sig i bankar, till dess regnet ses strömma ur deras mitt? Och Han låter hela berg av moln, fyllda av hagel, sänka sig från höjden, och detta hagel drabbar den ene och skonar den andre, allt enligt Hans vilja; och skenet från Hans blixtar är nära att förta dem deras syn.
(An-Nur, verser 41-43)
Gud är storslagen och därför visar hans skapelse storslagenhet, men det är samtidigt en återspegling av hans godhet och nåd eftersom naturen finns för att tjäna, livnära och vägleda människan:
Helt visst är det Gud som låter fröna och fruktkärnorna klyvas och livet spira ur det som är dött och som låter döden stiga fram ur det levande. Detta är er Gud – hur förvirrade är inte era begrepp!”
Det är Han som låter daggryningen klyva mörkret och som gjort natten till en tid för vila och gett solen och månen fasta banor med vars hjälp tiden kan beräknas; detta enligt den ordning som den Allsmäktige, den Allvetande, har fastställt i Sitt beslut.
Och Han har gjort stjärnorna som hjälper er att finna vägen genom de djupa mörkren över land och hav. Vi har sannerligen framställt budskapen fast och klart för de insiktsfulla.
(Al-An’am, verser 95-97)
Vilket utomordentligt bildspråk! Gud klyver fröna och fruktkärnorna och det minutiösa i detta förstoras genom en jämförelse med skapelsens väldighet i de påföljande verserna. Kraften som livnär mänskligheten genom grodden som klyver fröhöljet är samtidigt likställd med kraften som dirigerar världens alla under: hela vägen upp till dagens och nattens växelverkan, årstidernas cykler och stjärntecknen i natthimlen.
Hos Gud finns kunskapen om himlarnas och jordens dolda verklighet. Den yttersta stunden är ett ögonblicks verk, ja, den är över ännu snabbare än så, eftersom Gud har allt i Sin makt.
Gud förde er ut ur era mödrars sköten, ovetande om allt, och gav er hörsel, syn och hjärta; kanske känner ni tacksamhet mot Honom.
Har de inte sett hur fåglarna svävar genom luften i enlighet med Guds lagar? Ingen annan än Gud håller dem uppe! I detta ligger sannerligen budskap till människor som vill tro.
(An-nahl, 77-79)
Domedagen
Kanske det mest återkommande motivet i surorna är den belöning eller bestraffning som människan ska få erhålla i livet efter detta. Även om många av verserna handlar om paradiset hotas läsaren betydligt oftare av helvetets evinnerliga våndor för sin vantro och orättfärdighet. Beskrivningarna av denna tortyr är rysliga men inte särskilt poetiskt intressanta (det är lika illa som du kan föreställa dig–lågor, kokande vatten, och så vidare). Vad är mer intressant, poetiskt sett, är snarare beskrivningarna av den nära anknutna domedagen. Den är något snarlik det traditionellt kristna konceptet: först innefattar det en kroppslig återuppståndelse, sedan en gudomlig domfällning och slutligen en utmätning av antingen oändlig bestraffning eller belöning. Bildspråket som vi påträffar dessa delar av koranen kan å andra sidan vara mardrömslikt originella:
Den Dagen skall himlen likna smält koppar
och bergen skall vara som högar av rödfärgad ull.
Ingen vän frågar efter en vän;
ändå får de se varandra. För att köpa sig fri från straffet kommer den obotfärdige syndaren den Dagen att vilja offra till och med sina barn,
sin hustru, sin broder,
de anhöriga som hade beskyddat honom,
ja, alla jordens invånare – om han på så sätt kan rädda sig.
(Al-Ma’arij, verser 8-14)
Eller varför inte detta:
Det skall bli verklighet den Dag då himlen skälver i ett häftigt skalv
och bergen sätter sig i rörelse.
Förlorade denna Dag är de som kallade allt för lögn,
de som roade sig med tomt prat och glömde evigheten;
den Dag då de skall störtas ned i helvetets eld och en röst säger:
“Detta är Elden som ni förnekade”
(At-tur, verser 9-14)
Koranens diktare
Det finns häftiga tvister mellan muslimska vetenskapsmän och västerländska historiker kring vad vi kan veta om den centrala figuren bakom koranen, Muhammed. Den muslimska traditionen hävdar att det finns väldigt detaljerade och pålitliga biografiska detaljer som har lämnats till oss genom haditherna: berättelser om Muhammads sägner och ageranden som färdigställdes flera århundraden efter hans död. Dock avfärdar historiker på det stora hela dock deras trovärdighet och vidhåller att det finns väldigt lite som vi kan med säkerhet veta om mannen.
Att med säkerhet känna till omständigheterna kring Muhammeds liv skulle utan tvekan kunna förtydliga mycket av texten, men jag tror att de flesta av dessa detaljer skulle vara mest intressanta för teologen eller historikern. Med allt detta i åtanke påminns jag av den mystik som höljer författare som Homeros eller Shakespeare och hur onödigt det är att känna till deras biografier för att uppskatta deras verk och dimman som täcker koranens upphovsman betyder sannerligen inte att det saknas en mänsklig anda i dess verser. Framför allt mot koranens slut, där surorna blir kortare och läses väldigt mycket som lyriska dikter känner man en koncentration av mänsklig passion laddad med vad jag verkligen tror var dess författares genuina hänförelse av något gudomligt.
Jag vill avsluta denna text genom att citera en sådan sura i dess helhet. Det är den näst sista, Al-Falaq, eller “Gryningens herre”. Den gestaltas som en bön om hjälp mot det ondas många gestaltningar:
SÄG: “Jag söker skydd hos gryningens Herre,
mot det onda i det som Han har skapat,
mot det onda i nattens tätnande mörker,
mot det onda från dem som blåser på knutar,
och mot det onda i avunden från den som avundas.”